Jag ville krossa väckarklockan (som förstås hade rätt)

Hon åt vällingen. Somnade, men vaknade snart igen.

Klockan var 05:12.

Jag hade ett val; gå upp och leka alldeles för tidigt eller försöka få henne att sova.

Jag valde det senare. Och, det verkade fungera. Svea somnade lugnt på mitt bröst. Hennes små händer öppnade och slöt sig, kanske drömde hon att hon plockade sina älskade wienerkorvsslantar. Jag låg där en stund. Hon sov så ostört. Jag hade inte hjärta att bära tillbaka henne till hennes säng.

Men, kanske kunde jag få vila lite till. Försiktigt slöt jag ögonen. Tröttheten som lurat bakom ögonlocken sköljde ned, brände en smula, men inte tillräckligt för att hålla mig vaken. Jag kände hur jag gled bort.

Då började vår wake-up light fnissa och viskade: ”Du tror väl inte på allvar att du ska få somna om, Anjo?”

Jag ryckte till och tittade på de själlösa och hånfullt glada röda siffrorna.

”Varför inte?”

”Du har valt telefonen som väckarklocka bara för att den kan en massa annat också. Jag har stått här och visat tid, tyst och meningslös, men det är slut med det.”

Jag såg hur den försiktigt började lysa upp. Snart skulle det bli en soluppgång i rummet, ackompanjerad av industriproducerad fågelsång, och som en direkt följd på det kunde jag räkna med en ytterst vaken bebis flygandes runt i vår säng. Hon skulle gå från stillsamt snusande till klarvaken på 0,2 sekunder och få sina föräldrar att känna att vi levde.

”Det är lätt för mig att dra ut kontakten, min kära wake-up light. Är du bra på att köra unplugged?”

Hotet fick den inte att vackla. ”Du får inte mer tid för att du drar ut bevisen på att det är alldeles för tidigt, men ändå tokkört för dig att få mer sömn.”

Jag ville krossa den, framförallt för att den hade rätt.

Några korta sekunder senare reste sig ett litet huvud från mitt bröst och tittade på mig. Inom tio sekunder hade Sveas små fingrar pekat på persiennerna, taklampan, nallen, mig, klockradion, en sovande mamma till tonerna av ”da … da … da … da.”

Tio sekunder senare hade hon krängt rejält, kört upp ett litet pekfinger oroväckande långt i min näsa, klättrat på mig och använt mitt underliv som en (smärtsam) avstampsbräda i försöken att ställa sig upp och upprepa sin effektiva väckningsprocedur på den ännu sovande mamman.

Klockan var 06:02.

Svea körde sin lilla lära-gå-vagn fram och tillbaka i vardagsrummet, och skrattade ikapp med en rätt missunnsam wake-up-light i sovrummet.

Jag tog fram telefonen och stängde av alarmet. Alldeles för tidigt. Långt innan det hann harkla sig och tuta till. Ännu en gång.

Efterdyningar

Vindrutetorkarna sliter ont. De är redan förtvivlade av oktobers täta regnande, suckar, väl medvetna om hur långt det är kvar till de vackra dagarnas vila.

Gänget bak i bilen pratar. Jag hör inget. Jag är i en bubbla, en igenimmad värld. Ibland andas jag ut och får imman att försvinna, bara för en sekund, men tillräckligt länge för att se blyertsvärlden utanför.

Den utsmetade himlen finns inte. Allt hör ihop. Inga konturer spelar någon roll. Jag springer omkring i ett vakuum, så i behov av att andas fritt. Tankarna flyger åt alla håll. Jag fångar de fina med en trasig håv, en där hålen är försvunna och allt är kvävande plast. Det blåser upp, oroskornen blir en storm. Jag behöver andas … längtar frisk luft.

”Andas in … och så ut – fort”.

Jag gör som sköterskan säger. Kurvorna är koncist entoniga i sin byråkratiska korrekthet. Inga problem här, säger hon. Spirometrin är över. Jag säger tack. Lungorna är som de ska, mitt varma hjärta bor granne med två friska säckar. Efterdyningarna är försiktiga, som ligger jag sovande på en strand när floden kommer och den bara stannar och kysser mig till liv istället för att dränka mig.

Kanske är lättnaden större än jag trodde, fastän jag egentligen visste svaret. Men, ändå fanns den där, oron. Biljetten in i den igenimmade världen. Den fjäderlätta känslan av att något kunde vara fel, nu när allt är så rätt. Efterdyningarna sveper förbi mig när jag närmar mig Hagakyrkan. Jag ryser. Jag är avslappnad, men plötsligt frusen och hemlängtansfull.

Jag väntar på en spårvagn i duggregnet. Backar några dagar, spelar upp ett drama jag såg, klipper till efterdyningarna på jobbet. Skratten och förklenandet av det där, det som tangerade mina år av mörker. Det vansinnigt korkade i sekter, men det samtidigt så lockande mörkret där ingen frågar vilken mental drog du skjuter upp i ditt döda blod.

Vagnen kommer. Efterdyningarna fortsätter knacka på min själs dörr. Vi rodde hem det låter det i telefonen. Jag somnade sent igår, ännu ett långt pass, visste inte då, nu vet jag. Jag slappnar av, låter tröttheten komma i fatt mig med den professionella efterdyningen. Några dagar för många av för mycket säger hej då med efterdyningar som gungar i takt med den gamla spårvagnen, den som är för gammal för att skapa de jobbiga, moderna italienska efterdyningarna.

Hennes röst väcker mig. Jag sover. Klockan är halv sju. Hon är snart hemma igen, efter många nätter där bara ord och röster knutit oss samman. Vi pratar om i morgon och alla andra i morgon. Vi skrattar. Jag känner våg efter våg av allt skönare efterdyningar rulla in efter varje fråga, svar och berättelse.

Jag kavlar upp byxbenen och vadar ut i den varma floden, möter efterdyningarna så fort jag kan, sliter ivrigt av mig kläderna och simmar naken mot den linje där himlen möter havet; den linje där hennes namn står skrivet i evigt bläck.

Jag når dit efterdyningarna inte bor, hon simmar mot mig …

Aldrig utbränd, nyss så trött

Inte ens under de slocknade åren, när jag famlade i mörkret med blöta tändstickor och frusna händer, inte ens då var jag utbränd. I askan bodde alltid glöden, trotsig och bidandes sin tid. Jag flammar stolt nu, lyckligt värmande, lyckligt ompysslad.

Fast, nätterna var för korta nyss och tröttheten det tjocka täcket som inte svalkade ens när jag vände det ibland.

De dova stråkarna följde mig på dagarna, reste en bakgrund av svårmod. De spelade upp ett intro till en frusen vårpromenad längs en allé som inte ville slå ut i blom, en av solen bortglömd dal där mina kalla händer inte fann hennes händer att värma mig i förrän klockan övertid.

Bilden av ljuset hon är fyllde telefonens skärm och jag höll den mot hjärtat, en defibrillator i en värld där det kalla regnet var ett återkommande korrektur jag inte hade någon vettig möjlighet att rätta till. Orden, oavsett vilka, var kantiga frågetecken som byggde kurvor på raksträckan i mitt liv.

Mina ord formades, tog den motvillige skolpojkens gestalt, den lille som drar benen efter sig mer än hoppar fram över stigarna och de förrädiska rötterna som vill fälla honom. Ryggen höll jag artigt sträckt, men skuggan var krökt av den tunga läxan i ryggsäcken. Jag bar min trötthet och behövde masseras in i en drömsk tro där nästa steg som togs fick mina fötter att le när de sjönk ned i den varma sanden intill klippan i mitt liv.

Jag byggde speglar runt min kropp så att jag skulle se elden jag inte orkade tro på när det blev för mycket, pinnar med glada ansikten packade jag i påsar för att spela teater konsulttimme in och konsulttimme ut.

Orden skrev jag på en sönderklottrad vägg, buzzwords och meningslösheter blev min tag. Min graffiti tillåten, välbetald och ingenting värd. Jag kände mig som en vagabonde, utan flyktiga fält att odla upp på vägen någon annanstans.

I nästan-ljusets land, när bara trutar och småfåglar har röst, gick jag. Arbetsdagar grydde innan min energi föddes. Solens första strimmor, enkom ritade med ilsken rödpenna, för tidigt för att vara romantiskt, för sent för mig att somna om. Varje snooze blev ett piskrapp, en börda att bära, en stressad fluga mot en ruta. Så nära ljuset, så långt bort, så oförståeligt omöjligt.

Inte kunde jag heller rusa lyckligt ut i mitt universum. Jag ville aldrig sätta punkt, alltid skriva och indikera fortsättning följer, men, var universums tre sista koordinater, tre landningsplatser utan fortsättning. Och jag såg att mitt universum inte var oändligt, det hade oändlighetstecknets form, men var bara ett taskigt upplyst löpspår med för många fläckar av is i uppförsbackarna. Jag sprang i åttor. Jag passerade en tankstation, matade in min tid, fick ingenting tillbaka; inte ens ångorna kunde ge mig ett konstgjort och temporärt rus.

Som clownen i vadduintevillpjäsen var jag. Fäst vid jorden i för stora skor som var för trånga och för små. Jag släppte en ond ballong mot himlen. Och en till. Och plötsligt fanns luft under fötterna. Sunnanvind istället för meningslös svett.

Jag såg min rymd, alla var stjärnbilder igen. De för korta nätterna var äntligen över så att jag kunde se stjärnnätternas hopp och lyssna till dess kloka tystnad. Varje stjärnfall var ett sms från henne och min önskan om att vara älskad slog in varje gång.

Paus, återhämtning, hon håller mina händer, jag är fri att skriva vad jag vill igen …

I en trött mans pennskrin

Jag glömde lunchlådan i kylen och hjärtat blev kvar i idévärlden. Ute var det en obeslutsam vintermorgon. Det var en av årets mörkaste måndagar. Åtminstone tyckte kalendern det.

För tidigt på plats. För mycket på listan. Lunchen hanns inte med, så kanske var inte lunchlådan glömd utan bara kvarlämnad för att spara vikt i min ryggsäck.

Datorn väger inte så mycket, men jag har ju mitt pennskrin. En penna för varje känsla. En kulör för varje humör. Rött för den käraste kärleksdagen. Svart för de sorgsna stråken. Blått för mina dagar av ouppfylld längtan. Grönt när jag skriver om vår. Vitt när jag vill viska osynlig erotik till hon som inte finns här och vill sova sked med mig just nu.

Idag plockade jag ut den nötta blyertspennan. Skrev fina ord i gatlampans sken på min väg hem när klockan var fem över alldeles för sent. Men, min vänsterhänthet smetade ut poesin till ett gytter av svårtolkat jaha.

Jag tittade på handen, dess trötta linjer, ett virrvarr som kanske kan spås. Kom hem och såg de trötta linjerna i mitt ansikte – de spådde tidig zzz … Vilket nog är ett måste när en måndag är för lång.

Fast ändå … inte riktigt än. Jag grävde lite till i mitt pennskrin. Längst ner i botten, en alldaglig pensel. Och med en burk i min hand, stående på min balkong, fångade jag snöflingor som jag offrade på konstens altare. Jag doppade penseln i smältvattnet och sträckte mig mot stjärnorna, kletade färg på stråna från Karlavagnens alla prickar, mixade det med vinterns renhet och målade, som den surrealist jag är, en sommaräng på en osynlig kanvas. Sen tog jag av mig jobbuniformen, glömde ryggontet i ett vardagsrum, tog klivet ut i idévärlden, hittade mitt hjärta och vilade en stund.

Mitt pennskrin var min huvudkudde och jag räknade drömmar tills jag somnade. En trött kropp och en livlig själ tillsammans och överens till sist.

Slut för idag.

 

 

 

Jag har alla kulörer i mitt pennskrin.

Host!

I ett annat rum frågar en släkting min bror om jag har en tjej. Det sliter sönder mig.

Det är den gråaste dagen i mannaminne. Regnet vräker ner. Vinden dånar och jag är löjligt retlig i halsen. Det skaver i bröstet när jag hostar. Jag är på landet, i ett hus med alla mina närmaste.

Och jag har aldrig känt mig mer ensam. Det skär i själen att jag inte orkar le, för det är en toppendag. Alla är här, vilket inte händer så ofta. Än en gång kommer jag själv. Jag är otroligt sorgsen.

Huset är varmt och ombonat. Utanför är det för jävligt och jag vet att jag måste ut dit igen. Ut för att börja om, ännu en jävla gång. På ena sidan huset en vindpinad syrén, långt från försommarens förförare. På andra sidan huset ett äppleträd och jag känner mig som den bedagade fallfrukten i gräset. Förbrukad.

Huvudet värker av förkylningen. Bröstet gör ont, hostan är dum.Värre ändå är sorgen inom mig. Jag vill hosta ut den, en enda kraftig svart hostning, men jag är rädd att hjärtat skulle åka med av farten.

Det sjungs ja må de leva och barnen skrattar. Jag glimtar till i några sekunder. Sen smiter jag tillbaka till lugnet och mörkret. Trött, sliten, hostig och trasig.

Den här veckan har, minus fem härliga jobbdagar, skakat om mig rejält. Jag kommer att le igen, men det kommer att ta tid. Lång tid.