I torsdags var jag på Åby, som tidigare rapporterats i denna blogg. Då råkade jag ut för något jag sluppit hela sommaren – ett framförande av Tomas Ledins gamla hit Sommaren är kort. Att det framfördes av en trubadur på en travbana, med exakt noll uppmärksamma lyssnare kändes lite rätt i min värld och det, plus att jag bara behövde höra tio sekunder, räddade situationen.

I går befann jag mig på Paddingtons och njöt av en välförtjänt kväll med goda vänner efter att ha tillbringat några timmar med en fantastisk dam i en skön soffa på restaurang Kungstorget där vi rådgav varandra om liv, kärlek och annat. Hur som helst, det var trubadurdags även på Paddingtons och vi tyckte väl att det var en väl kraftig slagsida mot Simon & Garfunkel, även om det var en lisa för själen jämfört med vissa andra artister som tidigare omnämnts i det här inlägget och som jag verkligen inte gillar.

Döm om min förvåning när denne engelskspråkige trubadur, som fram till nu hade spelat bland annat Wonderwall och Help, plötsligt kör igång – ja, ni gissade rätt: Sommaren är kort med Tomas Ledin.

Och det ska sägas direkt; även om det var en annorlunda krydda kan inte ens ett engelsktklingande uttal få mig att på något sätt känna att jag vill lyssna en endaste sekund till på sommaren är kort, det mesta regnar bort och övriga rader i denna låt.

Mina vänner, aldrig sena att hoppa på en liggande, bröt förstås ihop av skratt. Själv gick jag hem, gråtande och skakande av skräck, och kommer inte att lämna mitt hem förrän det officiellt, teoretiskt och praktiskt är så otroligt mycket höst att det är helt uteslutet ens för en trubadur som bara spelar Tomas Ledin-låtar att spela den här låten.

Då ska jag ge mig ut igen och leva livet – ända fram till det börjar lukta julhandel och världen fylls av Triad i en miljon dolda högtalare utplacerade av ondskefulla fascister i stadens varuhus.