Etikett: tvättid

Välkommen till mitt liv

Jag visste inte om det var jantelagen, Karmas lag eller Murphys lag som fick mig att sätta upp en tvättid klockan 07.00 i morse. Det kan också ha varit ren och skär dumhet.

Tidiga morgonstunder har inte guld i mund. Det insåg jag när snoozandet somnat av. Däremot har de en tydlig eftersmak av gårdagens sega bismak. Jag gick upp, borstade tänderna och rakade bort  min tredagars med Ockhams rakblad (utan att fundera på hur tredagars kan ha grå strån när en 38-årig kalufs inte har det).

Jag tittade in i spegeln och såg ett Janusansikte vars Argusögon var glada, om än lite trötta.

Skulle jag kanske bara ta mig an den här dagen förutsättningslöst, tänkte jag. Nej, varför gå in i något som inte har förutsättningar. Jag bestämde mig för att ha en bra dag, även om det kändes amerikanskt ytligt att säga det.

Hur som helst piggnade jag så sakteliga till och promenerade genom Dantes inferno, dvs smutstvätten jag sorterat på golvet, innan jag kände doften av kaffe och verkligen vaknade till.

Jag funderade över varför surdegar och korvstoppning får folk att må bättre och kom på att det var dags att kolla just surdegen i kylen. Min sats såg okej ut, men Pythagoras sats var som gjord för perfekta trekantsbröd.

Det var några minuter kvar till tvätten, så jag passade på att rasta Pavlovs hundar och de gick som vanligt dit jag ville när jag ringde i klockan.

Tyvärr gick inte hissen ända upp så dags på morgonen och jag fick suckande ta mig uppför Maslows behovstrappa på väg hem från powerlesswalken. Jag stretchade på första våningen, gosade med hundarna på andra, fick en blöt labradorpuss på tredje, log när samma labrador viftade på svansen på fjärde och bestämde mig för att fortsätta skriva världens bästa bok på femte planet.

Väl tillbaka i lägenheten tittade jag till pudelns kärna som jag planterade i veckan. Jag funderade på att göra en pudel och plantera om den efter konstens alla regler, men visste inte hur man räknade ut det gyllene snittet i en rund kruka.

Jag kände mig för grön inom växtbehandling för att ha gröna fingrar, men fick plötsligt ett fantastiskt självförtroende. Helt självsvåldigt bestämde jag mig för att jag är klok som en pudel, varpå jag kastade ett pudelöga på krukan, vattnade lite till och insåg att jag får fason på pudelns kärna när tiden är inne.

På tal om inne, så var det dags att gå ut igen, fast bara ut i den varma svalen. Nedför trapporna igen, in i tvättstugan, ilastning, 60 grader, press play. Jag funderade på om det gick att spola tillbaka tvättmaskinen, men insåg att jag inte gillade modet förr, så jag lät saken bero.

Några tankar hade grott under tiden och slog nu ut i full blom. Min själ är lyckligtvis inte allergisk, så jag satte mig ned och bara njöt av våren som sprang fram inom mig.

Långt senare, när jag egentligen hade en dag fylld av raster, kände jag mig rastlös, vilket är en paradox, va?

Fast, samtidigt var det en känsla av déjà vu – eller möjligen var det så att jag plötsligt kände mitt raison d’être. Vad vet jag? Jag ber att få ursäkta min franska. Den är lite rostig. Eller så var känslan av att känna ett raison d’être helt enkelt en känsla av déjà vu, eftersom jag känt meningen med mitt liv förut.

Till skillnad från då tänker jag nu plocka upp den och behålla den. Därför valde jag bort att låsa in meningen med livet i Pandoras ask, eftersom den lådan bara ställer till problem. Jag har en tendens att tappa bort nyckeln och skulle jag säga Sesam öppna dig, i hopp om tur, kanske det skulle öppnas en dörr till det förflutna och det vore fullständigt meningslöst för mig som vill se framåt.

När jag tvättat min egen byk testade jag Arkimedes princip, fick inget riktigt flyt och sjönk snabbt. Plötsligt, oförklarligt och ledsamt nådde jag botten och satt där med min tvättade hals, men sen blev jag, lyckligtvis, torr bakom öronen.

Jag kunde utan tvivel resa mig och stod pall för att nå ända upp till taket, blev internationell och insåg att the sky is the limit, men vill inte låta mig begränsas av det. Sålunda siktade jag mot stjärnorna, blev ånyo Fågel Fenix, bytte Ikarosvingarna från restlagret mot riktiga fjädrar, som verkligen inte var lånta, och flög mot ???

Jag lever verkligen ett helt vanligt, inrutat liv – även om varje dag är ett vitt och totalt oskrivet blad.

God natt.

Scen ur: Tvättberget och jag

Akt 38, scen 11, i vilken vi ser ynglingen (nåja) Anjo tilltala följande tvättberg en regnig och grå lördagsmorgon strax innan september dör och ersätts av oktober.

Tvättberget (med en röst):
Ack, yngling. Kunde du då inte låta oss växa vidare. Vi har så länge önskat att förenas med din grannes raggsockar. Han bor endast två meter ovanför vår topp.

Anjo:
Sådana möjligheter finnes icke, ity att jag då skulle gå naken genom staden på grund av enbart smutsiga kläder i min ägo.

En liten prickig strumpa i tvättberget:
Jag vill inte dö.

Anjo:
Åh, se inte det här som slutet, se det som en passage till en bättre värld där ni alla rena och med en smekning hopvikta är.

Samma lilla prickiga strumpa:
Jag känner mig ensam. Och inte så lite rädd.

Anjo:
Ensam är du inte, älskade strumpa. Din tvilling finnes i detta berg och många strumpor i olika färger och längder därtill. Du är inte ensam.

—

En stund av tystnad råder, då såväl Anjo som tvättberget vänder sig in i sig själva. Så återupptas dialogen.

—

Anjo:
Älskade smutstvätt, jag ska låta er färdas till andra sidan i mjukt vatten. Och jag ska låta er resa såsom era tvättlappar dikterar, så att ni icke krympa mer än vad som är försvarbart. De av er som så är skapta, ska dessutom få en tur i tumlaren. Det blir lite som att besöka ett tivoli.

En icke namngiven skjorta:
Får jag tumlas, det har då aldrig skett förut.

Anjo:
Min vän, du är icke tumlingsbar, men du ska få en egen galge och torka närmast den sjungande fläkten i torkrummet. Och till er alla säger jag. Frukten ej det som stundar. Tvättmedlet är hyfsat miljövänligt, sköljmedlet kommer att göra er gott och när jag nästa gång bär er är jag hel, ren och osvettig.

En annan icke namngiven skjorta:
Du får gärna svettas lite när du använder träningskläderna i baslägret och gärna använda dem oftare, då hade det ej stramat så när mina knappar knäpptes.

Ett par hittills tystlåtna byxor:
Jo, det hade varit skönt om man kunde få leva fritt utan rädsla att slitas sönder på ställen som man inte vill blotta.

Anjo:
Jag lovar, mina vänner.

—

Och där slutar dialogen, varpå Anjo lämnar scenen visslande, men med ett förmörkat inre. Dessa angrepp på hans rondör från kläder han burit utan knot, oavsett väder och modeväxlingar (vilket kanske minskat hans chanser på kärlekens teater),  förtär hans vackra hjärta. Med ett falskt leende smetat över en fasad som döljer ett rasande hämndbegärande inre hämtar han sålunda tvättmedlet, sorterar tvätten och ger sig ned i tvättstugan. Föga anar kläderna att det i tvättmedlet hava nedblandats klipulver och simkunnig klädmal …

—

Tvättrauma del 8123

Nästa gång jag är så dum så att jag sätter upp en tvättid på lördag klockan sju…

Då ska jag, då ska jag …

Då ska jag dagen innan dubbelkolla att jag faktiskt satt upp en tvättid på lördag klockan sju.

På så sätt kanske jag undviker att gå upp väldigt tidigt för att sortera en jättehög med textilier och sen släpa den nedför trapporna bara för att inse att tvättiden är en helt annan dag.

Romantiker ska inte tvätta

Romantiker ska inte tvätta i flerfamiljshus. Så är det bara.

Vi borde enbart få tvätta och hänga tvätt i sommargröna trädgårdar där vinden smeker barnens kinder när de spelar fotboll under träd fyllda av mogna astrakanäpplen. Medan solen torkar lakanen ska vi sitta på verandan med ett glas hemmagjord jordgubbssaft och äta mandelkubb.

Tyvärr är inte världen perfekt och den här romantikern tvättar och torkar i ett hus i Olskroken. Och, jag vet hur man ska göra. Häng de tjockaste kläderna närmast värmen, för de tar längst tid på sig att torka. Gör jag så, då minskar risken att lägenheten i kväll är fylld med fuktiga kläder lite här och lite där.

Men, gör jag så? Nej, naturligtvis inte. Jag hänger kläderna som hjärtat vill hänga dem.

Därför gömmer sig nu tjocka frottéhanddukar i ena hörnet och 30 centimeter från varmluften fladdrar en tunn t-shirt med kakmonstret tryckt på bröstet.

Hurra!

Monstertvätt

”Hallå där, det är faktiskt min tvättid”, sa jag. Mannen vid maskinen vände sig om. ”Skit också”, tänkte jag.

Det var monstret på våning två. En drakliknande figur med wct-overall.

”Förlåt”, sa monstret. ”Jag är inte så bra på det här med tider. Vi har liksom inga klockor på monsterön.”

”Varför flyttade du hit”, sa jag. Redan nu var det vapenvila och allmän förbrödning på gång.

”Nedskärningar och uppsägningar”, sa monstret och ryckte på axlarna. ”Fast, hade jag känt till finanskrisen här hade jag nog hankat mig fram hemma istället. Jag hade kanske fått skola om mig från allmänt monster till någon form av spetskompetens, men, men ..”

”Vi kan dela på maskinerna”, sa jag. ”Kör du på 60 eller 40 grader?”

Han tittade på mig och slog ut med tassarna. ”Jag bryr mig inte, mitt krux är torkandet. Jag försöker alltid blåsa dem torra, men när man är eldsprutande orsakar det ibland rätt stort svinn i garderoben.”

Jag förklarade för honom att det fanns en uppfinning som hette torktumlare. Han såg storögt på när jag förevisade den här mackapären.

”Jag trodde det där var en tidsmaskin”, sa monstret.

Efter lite mer tvätteori kom vi på att vi var hungriga. Så, jag bjöd in monstret på frukost. Jag fixade kaffe i pressokannan. I ugnen värmde jag ICA:s pumpabröd – det första bake-off-bröd som verkligen smakar bra – och klädde sen in mackorna i färskost och parmaskinka. Jag tog min portion och gav mig av mot balkongen och morgonsolen.

”Ta för dig”, sa jag och hann knappt ut i hallen förrän jag hörde ett brak. Jag vände mig om och där stod monstret med min skärbräda halvt söndertuggad i käften.

”Fibrer”, sa han och såg såväl skamsen som hurtig ut.

Jag tittade på klockan. Bara fem maskiner kvar. Bara fem timmar till med monstret …