Jag hade för många röster i mitt huvud

Alla dessa röster i mitt huvud blev för många. Och de höll på att få mig att bli galen. Ständigt gick tankarna åt fel håll. På jobbet, hemma, dagtid och nattetid. Ständigt hörde jag dem. De störde. De brusade (upp).

Till slut hade jag nästan förlorat hoppet om att den här förbannade världen skulle kunna komma på rätt köl igen. Sörjan av misstro bröt igenom alla fördämningar. Den blev till sanning. Fast så många olika sanningar.

Ondskan kom från vänster. Nej, den kom från höger. Blått är brunt. Rött är batikhäxor. Vi ska rädda världen, vi ska bara tjafsa in absurdum på hemmaplan först. Attack, attack, attack. Inget försvar? Nej, vem behöver det om man ständigt attackerar utan motivering.

Domedagsprofeterna stod överallt och vrålade i mun på varandra: Slutet kommer när ryssen invaderar. Nix, invasionen är den där vandrande armén av flyktingar. Jänkarna är de verkliga svinen.

Alla mot alla. 24-7. Kuddkrig med betongfundament. Misstro. Illvilja. Ofred. Okunskap. Medvetna missuppfattningar. Knivhugg i ryggen. Mobbning.

Och jag var en förlamad värnpliktig i armén av de som tycker om allt, men knappast tycker om allt. Snarare armén som inte tycker om något eller någon som inte tycker som vi tycker.

”Bygg fler skyddsvallar, hämta fler skygglappar, blunda med ett öga, idiot. Hur ska du annars kunna förbli enögd, Anjo? Följ fler, bli en i flocken, styrkan sitter i numerären. Lägg 140 sandsäckar där. Säkra dem med en hashtagkoppling. Storebror kanske ser dig, men vi vet vad som är bäst för dig. Retweeta om förstärkningar. Framåt marsch så att vi kan sluta cirkeln. Världen är inte ett klot. Världen är ett ekorrhjul. Och det är vi som får hjulet att snurra.”

HJÄLP!

Jag satte mig i ett hörn. Bad en bön, stilla mumlande, till den enda Gud vi alla rimligen måste kunna tro på.

Vår Värld, du som kan vara en himmel,
men av oss förvandlad till ett helvete.
Låt din verkliga prakt bli sedd.
Låt din framtid bli ljus IRL och på nätet.
Låt din dröm leva, på slagfält så som i cyberrymden.
Ge oss idag den storhet vi behöver.
Och förlåt oss vår litenhet,
liksom vi förlåter offerkoftorna som stjäl vår energi.
Och utsätt oss inte för foliehattar,
utan befria oss från troll och halmgubbar.
Din är Jorden och Naturen och Alltet,
vår är plikten att få rädda dig
undan vår meningslöshet.
Amen.

Sen reste jag mig och avföljde en mängd enkelriktade åsiktsmaskiner, olyckskorpar, förminskningsexperter och besserwissrar på twitter*.

Krigen tog inte slut för det. Flyktingarna sov inte tryggt bums. Det fanns fortfarande arbetslöshet, bostadsbrist, ensamma, utsatta, smältande poler och så vidare. Men, jag hörde plötsligt andra och bättre röster i mitt huvud. Röster som hade försvunnit i träsket jag hade verkat i.

Och jag återfann tron på att den här världen var större än många vill förminska den till (skitsnack på max 140 tecken). Och att det definitivt var en värld värd att kämpa för.

* Okej, en del andra rök också. Det fanns för många (även bra) röster jag lyssnade till. Så många att jag egentligen inte hörde några alls. Ta det inte personligt om jag inte hör dig längre, ok? Jag lyssnar bättre nu.

Politisk debatt på twitter i sammandrag

Det finns mycket att debattera just nu. Från den allvarliga flyktingkrisen till det säkerhetspolitiska läget, från arbetslöshet till bostadsbrist. Och det görs. Men ingenstans görs det som på twitter. Denna fantastiska kanal där allvetande skräphögar är genialiska på max 140 tecken.

Här följer nu hur typiska debatter (ur)artar sig. Ämnet är valfritt, men tänk gärna klassiska höger- och vänsterfrågor som brukar röra upp känslor.

  • Den kort-korta versionen

”Är du vänster (alt. höger)?”

”Ja.”

”Du är dum i huvudet.”

”Jag blockar dig nu. Hej då.”

  • Den normala versionen

”Åh, du är ett sånt troll.”

”Du är en halmgubbe.”

”Vilken trött, rasifierad kommentar från en vit kränkt man.”

”Åh, spelar du rasistkortet. Glöm inte offerkoftan.”

(Noterbart, ordet rasist kan med fördel användas även om ämnet är, säg vägbyggen i östra Småland. Nu fortsätter vi …)

”Om du tar av dig foliehatten kanske jag kunde ta dig på allvar.”

”Troll.”

”Slut på argument? Då brukar man ta till sånt om man är tjock och ful.”

”Rasist.”

”Kommunist.”

”Det är du som är kommunist.”

”Du är den verklige rasisten.”

”Sosse.”

”Troll.”

(upprepa i all oändlighet tills någon blockar)

  • Den extremt ovanliga versionen

”Så här tycker jag i det här ärendet [Infoga valfri vänster- eller högeråsikt]

”Vi tycker olika, men förklara. Jag är genuint intresserad av hur du tänker.”

Klart. Slut.

När jag blev en avfälling i den avföljdes ögon

NN: ”Såg du mina tweets från konferensen i morse?”

jag: ”Eh, nej.”

NN: ”#wowvacoolt?”

jag: ”Jag dolde den hashtaggen rätt tidigt, faktiskt. Kändes helt meningslöst att 45 personer refererade samma konferens i mitt flöde. Hade jag velat veta, då hade jag varit där.”

NN: ”Men, såg du inte mina tankar inför?”

jag: ”Alltså, jag följer faktiskt inte dig på twitter längre. Jag insåg att jag inte läst några av dina 14000 senaste tweets och då fanns det ingen mening.”

NN: ”Jag trodde vi var vänner …”

jag: ”Vänskap är inte en direkt följd av att man då och då läser upp till 140 tecken om allt mellan himmel och jord.”

NN: ”Men, vi är fortfarande vänner på Facebook i alla fall.”

jag: ”Ehh, jag tog faktiskt bort dig igår. Jag är rätt personlig där och inser att det bör stanna i mer privata kretsar. Vi har aldrig träffats och har som mest snackat i några DM på twitter.”

NN: ”Det här är tufft för mig, hörru. Jag känner mig ratad.”

jag: ”Ta det inte personligt. Jag har avföljt runt 80% av dem jag följde eller listade som vänner.”

NN: ”Fan, vad drygt, men jag är storsint nu. Nåja, vi kan väl alltid hålla kontakten via instagram, antar jag.”

jag: ”Du vet, jag tog bort dig därifrån också. Dina bilder på när du åt dagens lunch i dagens outfit och överdoserade med hashtaggar för att få maximalt antalt likes kändes inte som om det berörde mig.”

NN: ”Jag vet inte vad jag ska säga … jo, förresten. Dina tweets om fotboll tilltalar inte alla.”

jag: ”Du behöver inte följa mig.”

NN: ”Ha! Där avföljde jag dig. Rätt ska vara rätt.”

jag: ”Men, jösses … du behöver inte göra en stor affär av det. Jag har tappat några hundra följare, men det spelar ingen roll. Jag läser de jag vill läsa, oavsett om de läser mig eller ej.”

NN: ”Och där blockade jag dig på Facebook.”

jag: ”Men, jag har ju tagit bort dig. Varför bryr du dig så? Vad spelar det för roll? Du har tusentals kontakter, odlar du alla dem?”

NN: ”Skjut inte över det här på mig, din fascist. Och det här med alla dina bebisbilder på Instagram. Vem bryr sig?”

jag: ”De som bryr sig, de bryr sig. Jag lägger inte energi på att fundera på det.”

NN: ”Då var det hej då med dig på Instagram. Glöm att du får tillgång till mina bilder.”

jag: ”Det är okej, som sagt. Jag har bara 24 timmar om dygnet och enkom mitt RSS-flöde spränger alla tidsramar.”

NN: ”Fast, jag behåller dig på Linkedin. Vi kanske kan jobba ihop någon gång.”

jag: ”Jag funderar på att lägga ned Linkedin, känns rätt meningslöst för mig.

NN: ”Varför hatar du mig?”

jag: ”Jag kopplar ned nu.”

NN: ”Ditt jävla as!”

[Klick!]

 

Dags att hänga DJ:n

Allt börjar med en lätt drog – en hashtag. Sedan blir det värre. Du söker dagliga RT-fixar, tror att du tänt av, blivit ren, men så får du några mentions och allt börjar igen. Alex Schulman är inne på det i en föreställning, Göteborgs-Postens Mattias Balkander skrev en klok krönika i ärendet. Jag har raljerat kring det för många gånger.

… och trillat dit igen.

Jag har, gång på gång, fastnat i ett studsbollsbeteende där jag hoppar fram och tillbaka mellan det oväsentliga. Jag har läst tusentals kommentarer, tjuvtittat på debatter, förargat och förfasat mig, gått med i en ny Facebookgrupp, suckat över dess magsyra, gillat, kommenterat, accepterat vänförfrågningar, följt ännu fler, följt de som betyder något …

… men som inte säger något till mig om mitt liv!

Det är lite så. Jag återupptäcker varje dag det som betyder något och som jag saknade så länge. Och jag ser att twitter ofta är ett bländverk, upplever facebook som en stimmig krog, ser diashowen jag redan glömt på instagram och hur RSS-flödet är ett stökigt rum utan struktur.

Jag älskar Teresia. Jag älskar vår ofödda Svea. Jag älskar min familj. Jag älskar mina vänner. Jag älskar IFK Göteborg. Jag älskar mitt jobb. Jag älskar mitt skrivande. Jag älskar min blogg. Jag älskar min bok. Jag älskar promenaderna med anteckningsblocket i näven. Jag älskar så mycket.

Det förra stycket är livet. Det jag inledde texten med är mina tidsfördriv, det flugpapper jag kamikazeflyger in i alldeles för ofta; spindelnätet som är så vackert när det plåtas i solljus, men som också är en kladdig och trasslig död.

Jag tänker inte stänga av. Det är patetiskt att lufta sådana tankar. Jag gillar mina tidsfördriv, men jag älskar inte dem, inte några av dem.

Däremot måste jag klippa ned det vildvuxna. Rensa bort allt och alla jag faktiskt inte vill eller orkar lyssna på. Sortera bort de som predikar en lögn jag inte tror på. Välja att inte nästla in mig i skeenden som inte är ämnade att beröra mig.

Det är dags att hänga DJ:n, den som inte säger något till mig om mitt liv.

Jag blir far snart. Att lägga min hand på min älskades mage och känna vår bebis sparka är fantastiskt. Jag älskar dem båda två, mina vackra tjejer.

På söndag börjar Allsvenskan. Det är en plågsam kärlek, men jag älskar IFK Göteborg intensivt. Att snöra på mig halsduken, dra efter andan och bara säga till spegeln: Kom igen gubba’, kom igen för fan! Jag älskar känslan och gemenskapen bland vännerna på läktarna.

Senare samma kväll träffar jag hela familjen och kusiner och kusinbarn och fastrar och farbroder och så vidare. Det är en ynnest att se de som kämpat och besegrat smärta; att träffa kusinen som fått en njure av sin syster så att alla ska kunna leva vidare. Mina syskon, mina föräldrar, alla är med. Jag älskar oss.

I väskan ligger datorn, anteckningsboken, pennskrinet. I huvudet tränger berättelserna fram. Det kliar i fingrarna. Jag älskar lusten som ökar exponentiellt i mig igen. Det nya jobbet är en energikick, en härlig efterföljare till det gamla och älskade. Jag älskar skrivandet, både det som måste tidrapporteras och det som flödar när som helst.

Jag älskar så mycket, och jag vägrar låta sociala medier stoppa mig från att älska obegränsat. I takt med att livet taktat upp har betydelsen av att vara överallt minskat. En stor del av närvaron har irriterat, pacificerat och passiviserat mig. Twitter var en bra samtalsterapeut, nu är stället ofta en irländsk julafton. Mängden ränksmiderier på 140 tecken är makalös ibland, lättstöttheten frapperande. Facebook var en grym källa, nu är den mest en för bra dammsugare som tar åt sig för mycket av allt. Instagram var en schyst andningspaus, nu är den mest en överdos av allt och ingenting. Alla likes, tummar, mentions, RT:s, kommentarer var en salva när jag behövde stöttas, nu är de allt oftare ett klipulver.

Undantaget är kommentarerna som verkligen betyder något – de som skrivs från hjärtat, oavsett var och hur de skrivs. Men, när jag inte själv närvarar och är den jag är, hur ska jag då få folk att läsa, tycka och fundera kring det? Jag blir för ofta för ogenomtänkt, kommentarer för att markera min närvaro – fast, jag egentligen är bedövat frånvarande. Det blir bara ett tidsfördriv, meningslösheter staplade på varandra för att pinka ett revir jag lämnat för många kyssar och skratt sedan.

Det är dags att hänga DJ:n.

Och det är härmed gjort. Jag har gått löst på allt vad twitter, facebook, instagram och rss-flöden heter – tagit bort så oerhört många saker jag tittat på för ofta, utan att egentligen se något.

Resultatet? Istället för att klicka bort allt på grund av överbelastning kan jag ta in det jag verkligen vill hinna med, eftersom det är bra saker som sägs av kloka personer. Jag känner att jag i och med det slutar stjäla tid från det jag älskar, vilket är precis rätt.

Om du är en av dem som försvunnit det: ta det inte personligt. Jag har obegränsat med kärlek, men begränsat med tid. För att ta till en klyscha: det är inte du, det är jag.

Vem vet? Vi kanske syns där jag älskar och alltid är istället.

 

 

Ostbågar, twitter och falska pass

Det var länge sedan jag åt en stor påse ostbågar, fast jag egentligen inte ville – och kände en slags patetisk stolthet när jag förmådde mig hälla ut de sista bågarna i soporna hellre än att äta upp dem.

Det var länge sedan jag gav mig in i en helt meningslös twitterdebatt om saker som inte berör mig, med folk jag inte har någon relation med – bara för att jag visste att ett lätt nålstick skulle jaga in dem i en debatt mitt nick alltid skulle vinna.

Det var länge sedan jag stod och tvekade vid badrumsspegeln när jag skulle ut på dagens resa, funderandes på om jag skulle ta passet med namnet @AnjoGBG eller det där det står Andreas Johansson.

Det var länge sedan jag mådde så förbaskat bra som jag gör nu …

När modemet bråkade i min hjärna

Jag installerade höghastighetsmodemet i min hjärna för ett tag sedan. Det var fantastiskt. Plötsligt kunde jag sköta allt på direkten. Jag kopplade upp mig, läste mejl, twittrade, facebookade, visste vad kreti och pleti gjorde här och där när som helst – och visste till och med vilka okända storheter som gillade eller inte gillade det. Jag hade koll på allt som hände, såg de senaste klippen på min inre biograf, googlade och wikipediade för jämnan. Jag var allvetande, omnipotent, uppdaterad.

… och smärtan i huvudet tilltog.

Teknikern/doktorn gjorde alla möjliga tester på modemet, inget fel på det. Sedan gjorde de fler diagnostiska undersökningar och kom fram till att jag behövde en högre hastighet.

Näthatet hade vuxit sig starkare och mer utbrett, missunnsamheten och grälvilligheten hade vuxit exponentiellt, sa teknikern/doktorn. Smärtan kom av att det nu var så mycket skräp i mitt flöde att det tog över signalen som skickades ut från modemet och läckte ut i min själ. Det fanns mycket nätkärlek också, men de inläggen var svagare och inte lika uppmärksammade. Hade bara de fått samma uppskattning hade vi fått balans i signalen, sa teknikern/doktorn.

Behöll jag hastigheten skulle det tråkiga sippra ut allt mer och ta över min själ, som en cancer, en uppgivenhetens cancer som fick mig att antingen bli en av de som hatade hatarna eller helt enkelt slutade bry mig. Den enda lösningen var ökad hastighet, mer data, fler inlägg, ökad exponering. Skiten skulle inte försvinna, men den skulle flyga ut så snabbt och vara uppblandad med så mycket väsentligheter och oväsentligheter att den aldrig skulle hinna få fäste. Teknikern/doktorn verkade nöjd med lösningen. Det fanns förstås en baksida. De behövde mer kräm för att driva modemet och den kunde de bara få genom att ta minneskapacitet från min hjärna.

Jag tittade på honom. Skulle jag riskera att tappa det oinramade från barndomen? Var det värt att förlora bilden av lupindalar, sommarvägar med grässträngar, ishackandet och letandet efter diamanter (kvarts) i Björkekärr under tidigt åttiotal? Kunde möjligheten att lära, se, hänga med på nätet och uppleva mer slå ut den förnimmelse som kopplade doften av våren med en kavalkad av leenden inom mig? Kärleksminnena och förlustsmärtan? Lyckan som vuxit för varje steg jag tagit de senaste åren? Tänk om det försvann?

Å andra sidan. Med mer hastighet kunde jag alltid veta hur Benins flagga såg ut när jag var på en picknick. När jag promenerade i Skatås var det möjligt att veta vad klasskamraten som jag inte sett sedan 1988 gjorde och att det gillades av vår gamle granne som jag inte sett sedan 1989, men som jag vet har två barn, är skild, bor i Halland och har tappat allt hår. Jag kunde alltid glida iväg från tråkiga samtal med familj, vänner, kollegor och kunder för att klicka bort de senaste 498 olästa meddelandena i mitt rss-flöde – och samtidigt lägga till ett bra gäng nya bloggar att (inte) följa.

”Ta bort modemet”, sa jag. ”Ta bort det.”

Teknikern/doktorn sa att jag vred tillbaka klockan en massa megabyte och att jag missade extremt mycket.

”Ta bort modemet”, sa jag.

Efter operationen gick jag ut i skogen. Jag tog fram telefonen och tittade på den. Två pinnar, taskig mottagning. Jag var bortkopplad, men öppen på ett annat sätt helt plötsligt. Jag var inte ständigt närvarande, men min röst växte inom mig. Orden fick ett högre värde när de inte alltid kunde slösas på dumheter eller vrålas i det ljudisolerade och ekolösa skrikandets krater där alldeles för många redan gapade. Kanske hördes jag inte av lika många längre, men de som såg, läste och förstod det som skulle skrivas från och med nu skulle ta in mig hela vägen.

Jag har aldrig mått bättre.