U2:s lilla gröna

Inledningen till Sunday Bloody Sunday och scenen blir grön. Bilderna strax innan är från Iran, skärvor från frihetskampen. Den sista bilden visar hur någon, med sina två händer, formar ett hjärta.

Jag applåderar. Det värker bakom ögonlocken. Jag tänker på Neda. Flickan som blev en symbol för vansinnet i Iran. En grynig bild på en flicka som inte hör världens ondska längre och vars ljus redan flyttat till Elysions ängar.

Jag har aldrig skrivit det förrän nu, men de mörka, nästan svarta ögonen på den bilden är både hopplöshet och hopp. Hopplöshet för att någon så enkelt kan släcka människors ljus bara för att de begär frihet. Hopp för att oavsett hur många ljus som släcks finns det alltid nya ljus.

How long must we sing this song, sjunger Bono.

Och även om det är en av världens bästa låtar hoppas jag att han snart får sluta.

Konsertdag

Vi är för tidiga till Paddington, så vi får ta en tur till kinan på Redbergsgården. Ägaren upplyser oss om att han på fat har Pripps Blå – i tre storlekar: M, L, XL.

På frågan om han inte har några andra öl, svarar han att han även har flasköl: Falcon 5,2 eller 7,2.

Plötsligt känns timmen som ligger framför oss oändlig.

Paddington är något helt annat, även om de två genierna som diskuterar huruvida U2:s scen är 360 eller 108 grader kanske inte är helt med i matchen.

Efter ett smärre räknefel och viss panik har alla till slut biljetter och kan traska in på Ullevi. Scenen är magnifik – jag har aldrig sett något liknande. Konserten är bra, inte den bästa jag sett med U2, men showen och scenografin är otrolig.

Höjdpunkter: Sunday Bloody Sunday, Where the streets have no name och Ultra Violet.

Utanför, efteråt, en våg av människor. Då kommer cyklisten som ilsket väser cykelbana och självklart ska ta sig fram. Det är hennes rätt och den bevakar hon. Jag tror fanimej att om det blev jordbävning i den här staden och man lade döda och skadade på vägarna – då den där sorgliga typen komma och plinga med sin klocka och vråla om sin jävla cykelbana.

Dagen slutar på Paddington där grundaren förklarar för mina vänner att de borde visa mig den respekt jag förtjänar. Så ska det låta.

Tolv spår efter mig

Jag fick en trevlig invit från Kontaktmannen – att lista tolv låtar som betytt och betyder mycket för mig. Normalt är jag lite av varianten orka bry mig, men det här fick mig att fundera. Så, här är tolv favoritlåtar – eller snarare band/artister, för i några fall är det banden som helhet som jag bara inte kan få nog av. Exemplen här nedanför har antingen extremt stor känslomässig betydelse, eller textrader som är totala knock-outer.

Då var vi redo. Listan:

Stone Roses – I wanna be adored
Jag undrar om vi upplevde en enda efterfest under 90-talet som INTE innehöll den här låten. Frågan är om något förändrats sedan dess.

Radiohead – Let down
Den är fantastisk ända fram till cirka 3.40. Då blir den helt makalös: … one day, I am gonna grow wings. Jag har en polare som alltid börjar gråta så dags.

Eldkvarn – Nånting måste gå sönder
Det här bandet är det största för mig, så att välja en låt? Tja, den här innehåller de mest träffande textrader jag någonsin läst: Nånting måste gå sönder, för att himlen ska va blå.

U2 – Tomorrow
Bandet jag växte upp med. Den här låten är från October. Det finns en sorg och skönhet i den unge Bonos röst som etsat sig fast. Precis som Eldkvarn har U2 gjort mängder av mina favoritlåtar. Det här är en ovanlig, men bra.

Bruce Springsteen – Paradise
Det här är den Bruce jag gillar bäst, den lugna, försiktigt trevande och balladsjungande Bruce. Låten spelas nästan aldrig live. Synd.

Death Cab for Cutie – Soul meets body
In my head there’s a Greyhound station, where I send my thoughts to far off destinations.  Lysande citat, lysande låt.

Ted Gärdestad – Himlen är oskyldigt blå
Egentligen är inte hans version favoriten, tror att det var Helen Sjöholm som tolkade den extremt vackert efter Tsunamin. Favoritrader: Mina ögon kommer alltid att le mot dig, kan det begäras mer av mig? Väldigt bra.

R.E.M. – It’s the end of the world as we know it (and I feel fine)
Ytterligare ett gäng husgudar. Nästan lika svårt som med Eldkvarn, men den här låten är något alldeles särskilt. En sprittande ordkaskad och skönt samspel mellan Stipe och Mills.

My Morning Jacket – Librarian
Jag såg MMJ på Pustervik för länge sedan. Det är fortfarande den bästa konsert jag sett. Librarian är en av deras starkaste lugna låtar, annars är de världsbäst när det är pang på. Kolla in den här texten: When God gave us mirrors, he had no idea. Mumma!!!

Tomas Andersson Wij – Det skulle inte ändra någonting
En av många jämnbra låtar från TAW, men den innehåller följande: Det är sommar här, hos världens vackraste människor. Varför har det fastnat så? Vet ej, men det har det. Han kan skriva vackert och eftersom vi är rätt jämngamla känner jag igen min barndom i hans. Muchos bra.

Housemartins – Happy Hour
P.D. Heaton var grym även i Beautiful South, men Housemartins – jisses. Han måste vara en av världens bästa textförfattare; samhällskritik, cynism, sarkasm, kärlek. Han hade allt.

The Smiths – There’s a light that never goes out
Ännu ett band med hur mycket bra som helst. Det här är kanske den vackraste låt de gjorde. Det är synd att säga att Moz och de andra är världens gladaste jämt, men bra är de ALLTID.

Länken till spellistan hittar du här. Och, det kräver förstås att du har Spotify…

… äh, vi kör nummer 13 också. Jag hittade inte hans album på Spotify, men han ska vara med – så, jag utökar listan:

Woven Hand – Whistling girl
Han är mörk, han är deppig, han verkar sjunga om världens undergång – men jävlar vad bra det är.

Brasklapp: tyvärr fick jag inte in bubblare som Joni Mitchell, Fleet Foxes, Glasvegas, Freddie Wadling, Ebba Grön, Barenaked Ladies, 10,000 Maniacs, Suede, Jackson Browne, Indigo Girls, Magnus Johansson och några till, men – man kan inte få allt här i världen.