Jag skriver det här från min cell och hoppas att det når fram till alla som tror på rättvisan.

I går var jag ute och  gick i Olskroken. En gammal dam stoppade mig och sa: ”Vad trevligt att de satt ut papperskorgar på en massa ställen så att det blir mindre skräpigt”.

Jag log, men visste bättre. Skulle en stad som helst satsar alla sina pengar på ett pariserhjul i hamnen lägga pengar på renhållning? Skulle en stad som har en nästan veckolång stadsfestival som uppmuntrar nedskräpning i form av plastmuggar på stan och langos- och urinstank överallt verkligen avsätta budgetmedel till papperskorgar?

Absolut inte. De här papperskorgarna är förstås utomjordingar. Skickade hit för att invadera och förslava Göteborg.

Så, i natt tog jag fram basebollträt och slog sönder utomjordingarna – jäpp, inga krigsfångar togs, det var ett rent förintelseslag.

Givetvis ringde någon av utomjordingarnas medlöpare, en ynklig femtekolonnare, till polisen. Dessa var redan i sina nya rymdherrars ledband och behandlade mig med både pepparspray och batong. Jag hävde ur mig starka ord om motstånd, hur de är förledda idioter som sålt vår värld till hjärnsugande monster från Sirius i tron att de ska få strålpistoler som tjänstevapen. Då slog de mig hårt i magen. Väldigt hårt.

Nu sitter jag på Skånegatan och ser hur polisrobotarna bevakar de nya utomjordingar – förklädda till papperskorgar – som är redo att placeras ut på strategiska platser.

Vänner, fortsätt kampen. Jag fruktar att min tid på jorden närmar sig sitt slut. Jag hör stöveltrampet från polisknektarna och ett slafsande ljud som måste komma från en utomjording som ska lobotomera mig (alternativt kittla mig på åtta platser samtidigt med sina tentakler).

Minns mig och ge aldrig upp. Stoppa utomjordingarna och fortsätt sen kampen för ett bättre och fritt Göteborg genom att aldrig äta langos igen. Gör det till minne av mig.

Farväl…

En fri man