Hela S-styret bör ställa sina platser till förfogande basunerar Sahlin ut i en mängd tidningar, men efter ett samtal med en anonym höjdare inom partiet kan jag avslöja en djärvare plan än så. Så här står det i sossarnas super-duperhemliga dokument.

Det är vår absoluta uppfattning att hela Sveriges befolkning bör ställa sina platser till förfogande. Vi kanske har betett oss illa, tjafsat, gnällt och svikit vår ideologi, men ska vi stenas i stupstocken bör alla genomlida detsamma. Det är solidaritet. När vi sen vet vilka som får förnyat förtroende kan vi/ni (om vi blir bortvalda) påbörja bygget av Folkhemmet 2.0. Kanske kan det här leda till att vi får ett samhälle där man inte straffas i 10 år för att man köpt Toblerone på firmakortet samtidigt som grava brott mot folkrätten i form av kapitaliststyrd mobbning (förklädd till dokusåpor som sänds på bästa sändningstid) hyllas i boulevardpressens spalter.

När jag läst brasklapparna från alla, utom signaturen M.S., rörande ordet Toblerone slog sig en moderat hantlangare ned bredvid mig. Han sa att de här planerna hade läckt ut även till Rosenbad och att M var beslutna om att skjuta planerna i sank. Idag presenterades nämligen ett lagförslag om att trafikuppgifter rörande alla medborgares datatrafik och sms ska kunna sparas i sex månader.

”Att i det här läget tillåta sossarna att skapa en folkomröstning om hela folket är uteslutet”, sa han. ”Vad är det för mening att övervaka folk som kan röstas ut? Det här är ingen dokusåpa, det är Sverige.”

Han förstod inte alls att det här med att spara våra trafikuppgifter var ett särskilt allvarligt ingrepp i den personliga integriteten och han sade att han såg framför sig en ytterligare förbättring där även innehållet sparades.

”Tänk så här. Många gnäller om minnesluckor efter blöta helger. Då kan du i ett halvår ringa Försäkringskassan och få dem att läsa upp vad du egentligen gjorde. Vem låg du med? Skickade du ett mejl till ditt ex? Lånade du sms-pengar från en krog i Båstad? Med den här utvecklingen kan du få svar på allt det. Ja, inte bara du förstås, nästa möjlighet igen är att låta det här omfattas av offentlighetsprincipen så att alla vet om alla.”

Inte heller detta tyckte han lät fel, trots mina protester.

”Det blir slut på skvaller. Allt om alla finns ju på internet, vi kan tänka oss att låta alla 118-bolag få allt, då kan vi tjäna pengar på det också. Då räcker det att knappa in någons telefonnummer så får du the full Monty. Alla kreditbolag kan, utöver lånehistorik, skicka utdrag över folks sexuella äventyr, fyllesnack, telefonvanor och så vidare. Istället för CV kan arbetsgivare beställa din kompletta kommunikation och på så sätt slipper vi tidsödande intervjuer. Alla vet allt – fan vad bra.”

Han lutade sig förnöjt bakåt ett ögonblick.

”Dessutom kan vi se vilka som förfaller till sms-svenska på fyllan och på så sätt identifiera den samhälleliga eliten, dvs framtidens politiker, och övervaka dem så att vi slipper eventuella skandaler innan de blir valbara, alternativt undanröja alla vittnen till dessa skandaler.”

Han lutade sig framåt igen och log, leendet blottade tänder med små sändare. ”Vi kan läsa dina tankar, Anjo. Och vi vet vad du gjorde förra sommaren. Allvarligt talat, är du en sån patetisk romantiker?”

Jag reste mig upp och sprang därifrån, fast besluten att skita i vänster-högerskalan och i nästa val rösta på Kalle Anka-partiet. Det kändes bra eftersom vi redan levde i Ankeborg.