Att lämna ett jobb är att stänga dörren till flera år av sitt liv, eller att öppna dörren till nya år och nya vänner. Eller, så är det både och.

Jag står mitt på golvet på Valentin & Byhr. Jag tackar för tre år och sju månader som varit fantastiska. Min chef har just berättat att en person på byrån namngavs i Regis stora undersökning:

”Er copywriter, Andreas Johansson, är grym”.

Orden värmer. Det jag ser värmer. I rummet sitter de jag skrattat, grubblat, formulerat och svurit med. Det är långa veckor, fester, möten i korridorer, snack över en kaffe och så mycket annat som flimrar förbi. Jag berättar att alla här har en historia, men att jag inte berättar den – istället behåller jag alla historier i mitt inre, låter dem bli löv på träd i en vacker allé av minnen. Kanske berättar jag då och då, för just det där lövet, vad han eller hon betytt för mig. Alla får inte höra sin historia, men vissa får det. Någon gång, någonstans.

Det är tid att gå, säger jag utan onödig sentimentalitet eller stora ord. Det var tid redan i somras, men då blev det inte så. Varje dag här är bra, men jag vet när jag brunnit färdigt. När det är dags att sätta punkt och börja på en ny rad. Jag får beröm för att jag alltid levererar och gör det bra. Och, jag tar in de orden och säger att det kan komma en dag när det inte blir så och att tricket är att säga stopp innan den inträffar. Att aldrig bli trött och grå.

Jag avslutar jag med att säga att det har varit en ära att vara här, och tackar dem för att de lät mig vara en del av Valentin & Byhr. Kramkalas vidtar. Det är vi ses och ibland farväl. Det bestäms om middagar, ölkvällar och jag är välkommen tillbaka när jag vill. Det är ett fint och varmt slut. Ett slut som bevisar storheten hos Valentin & Byhr, en förbaskat bra byrå med underbara själar.

Sen går jag – och tar med mig presenterna jag fått. Sandras fina bok, den fina vinflaskan och den fina kostymen …

Jag stänger dörren till det som varit och öppnar dörren till det nya. Tre timmar efter orden på Vallgatan sitter jag på ett tåg söderut. Jag och mina nya kollegor på Forsman & Bodenfors Inhouse ska på gruppresa. Den kvällen berättar vi om tre saker som format oss till de människor vi är. Det är en stark afton och jag rycker loss två törntaggar och en vacker ros ur mitt hjärta där och då. Jag exponeras för 24 nya vackra löv och tar mina första steg på en ny resa. Den för oss till skratt, livliga fester och en restaurang där den sardinska spagettin ser hemsk ut och smakar ännu värre. Det är en härlig resa. Och den fortsätter …

Tack, V&B. Hej, F&B Inhouse.