Etikett: Valentin&Byhr

Bildsvep från vår after work

Jag har jättetrevliga kollegor. Igår var det dags för AW på kontoret. Det blev musikquiz, ostbågar och allt annat som behövs för en lyckad kväll vad gäller föda och dryck.

De här trevliga typerna, som jag maskerat, har olika saker för sig när de är ute och promenerar, förklarade de. Från höger till vänster så letar de efter pengar, tänker på lämpliga platser för eldöverfall och funderar på om idag är dagen när ett lik ska hittas på promenaden.

Och när man då dricker öl, så tränger det förr eller senare på. Vilket är ett problem för mig. Jag har jobbat här sedan augusti 2009 och aldrig besökt toaletten. Nej, jag är inte pryd, jag är helt på det klara med att vi behöver tömma ut överflödet, men när jag ser en sådan här rad med dörrar blir jag alltid rädd.

Jag bara vet att bakom en av dem finns en tegelmur och bakom en annan väntar säkert en galen yxmördare.

Nåväl, igår fick jag tips om att vi också har två toaletter bortom skrivarpappershyllornas förlovade land. Jag gick dit, låste in mig, lossade bälten, knappar och drog ned gylfen och brallorna. Då började duschmunstycket prata med mig.

Munstycket: Vad glor du på?

Jag: Ingenting

Munstycket: Do you feel lucky, punk? Well, do you? Tror du att du hinner dra in snorren, slita upp brallorna, dra igen gylfen, knäppa knappen, säkra bältet, låsa upp dörren och rusa ut härifrån innan jag hinner spruta ned ditt skrev så att det ser ut som om du blött ned dig själv å det pinsammaste?

Jag: Antagligen inte.

Fast, just då fick jag ett sms från kollegan som var på lanseringsresa i Småland och det löd som följer:

Tycker bara att du ska veta att ledningsgruppen på XXX* är så fantastiskt nöjda med ditt jobb! R håller upp popversionen och pekar och förklarar och hurrar för hur du beskrivit deras framtid.

Jag svävade upp på små, lätta moln och duschmunstycket kunde ej nå mig med sitt otäcka attackerande.

Kvällen blev fantastiskt lyckad. Alla var glada, men jag ska nog inte gå ut och promenera med vissa människor, tror jag …

*) XXX heter egentligen något helt annat

Ensamjobbarens vedermödor

Egentligen hade jag tänkt att döpa den här posten till Konsten att tröttna på sig själv på mindre än två dygn, men det hade varit lite löjligt och fånigt självutplånande – och en direkt lögn. Däremot har jag tröttnat på att jobba på distans.

Jag har, av hälsoskäl, plitat hemifrån. Det har varit produktivt, men herregud vad trist! Okej, att kunna hälla whiskey i teet utan att behöva oroa sig för tissel på kontoret om att ‘nu har Anjo trillat dit’ är förstås en förmån, men när inte ens rösterna i mitt huvud svarar – då är det för bedrövligt.

Igår bestod underhållningen under lunchen av att jag kollade på TV-shop och insåg att jag i mitt reklamskrivande är väldigt fin jämfört med amerikansk dynga. Sen räknade jag stav-, skriv-, syftnings- och särskrivningsfel i Onoffs senaste reklamutskick, vilket fick mig att gråta blod.

Idag inföll dagens höjdpunkt när jag skalade palsternackor till rotfruktspannan. Palsternackorna var rätt tunna, så skalbitarna flög iväg som små akrobater och landade lite överallt på diskbänken. Ja, så kul hade jag det.

Det enda plustecknet, utöver att jag gjort en del bra saker, är väl att jag lagat nyttig mat och fått mig en tankeställare om hur jag använt mitt dygn den senaste tiden. Kycklingpannan igår var fin, den franska grönsakssoppan med saffran gjorde sitt idag och nu känner jag doften av rotfrukter … Matlagning är kul, vilket ska drabba bästa E snart.

Bortsett från bra jobb och kloka insikter var dock ensamjobbandet blä … När jag blir världsberömd författare ska jag anställa ett kontor fullt med folk. De får göra vad de vill, bara de är nära mig.

Imorgon är det jag som dundrar in på Valentin&Byhr igen. Jag saknar alla på den här bilden. Och så ska jag och Peder käka kakor i vårt hörn, bara en sån sak.