Den sorgliga välgörenhetsfilmen

Scenen utspelar sig på en valfri innerstadsgata i Göteborg och skådespelarna är dels jag, dels en välgörenhetsarbetare från Greenpeace, Amnesty, FN, Röda Korset eller liknande.

Den idealistiske och glade välgörenhetsarbetaren:
”Hej, har du tid en minut?”

Mitt eftertänksamma jag:
”Du menar, kan jag avvara 1/1440-del av min dag, vilket motsvarar cirka ett sandkorn i den rätt behagliga öken som är mitt, enligt statistiken, cirka 80-åriga liv? Ett liv som innehåller något i stil med 42 000 000 minuter? Skulle jag ha tid att lägga en av dessa minuter på att lyssna på dig när du upplyser mig om något som betyder evinnerligen mycket mer för mig och för många andra än vad än jag är på väg till just nu? En minut som absolut förtjänar en timme? Skulle jag ha tid att lägga en minut på att låta dig prata, vilket i jämförelse med den tid jag lägger på att kolla Facebook, twitter, tv-serier jag inte vill se och bläddra i tidningar jag inte bryr om är verkligt väl använd tid? Skulle jag kunna offra en minut och kanske åstadkomma något som förbättrar livet i många herrans år, det vill säga miljontals minuter, för djur, människor och den här rätt misshandlade planeten?”

Den rätt hoppfulle välgörenhetsarbetaren:
”Ja.”

Mitt patetiska jag:
”Nej.”

Scenen avslutas med att jaget tar en omväg – på flera minuter – för att undvika ytterligare välgörenhetsarbetare.

Regnet faller tungt under hela scenen. Och långt efter att densamma slutat.

Det verkligt goda julkalaset

När smakar julmat bäst?

Jo, när man äter rejält, gör det tillsammans med drygt 100 andra människor och, när kvällen summeras, kan skänka en bil till brädden fylld med julmat till de som jobbar varje dag med att göra andra glada – människor på skuggsidan som kanske inte får så mycket julglädje annars.

Min bror och hans kompanjon ordnade julfest igår. Det var knytkalas och alla bidrog – med allt från sill till brasilianska kakor.

Det var gott. Det var mycket. Det var mycket gott, till och med. Det var handrullat, hemgriljerat, hembakat och hemvävt. Det var väldigt varmt, kamratligt och skrattvänligt.

Och, framåt natten kunde alltså en bil rulla fram och hämta väldigt mycket god mat som garanterat skänker glädje åt ett nytt gäng idag.

Jag vet inte hur alla andra resonerade, men jag lade till lite extra när jag köpte mina skinkor och kanske, kanske fanns det i bakhuvudet att inte svulla mer än nödvändigt när jag faktiskt redan var mätt – varför trycka in tio extra köttbullar när jag egentligen inte behövde det? De tio köttbullarna kan någon/några andra få och känna så mycket större glädje av.

Och just allt ovan gjorde att varje tugga igår smakade lite extra gott. Vi bjöd varandra på en god kväll, men bjöd också okända och osynliga på en finare fredag. Det är en bra eftersmak, det.

Julen kickade igång igår. Om två veckor byter vi klappar i familjen och på ett sätt som skänker så mycket mer glädje än när vi förr köpte för mycket och för oönskat bara för att …

Läs mer om kalaset igår här.

Och, förresten – det anordnades av byggare. Ni vet de där som alltid fuskar och myglar om man ska tro diverse tv-program. Sanningen är inte så enkel.

Igår var den annorlunda, välsmakande och väldigt varm och mänsklig.