Etikett: vänner

Så långt borta från så nära

Det var den mörkaste natten under det mörkaste året.

Några timmar tidigare var IFK en stolpträff från att ramla ur Allsvenskan. Direkt efter slutsignalen slog ett gäng grabbar en gammal man blodig på arenan. Vänner till mig rusade till hans försvar, plötsligt stod alla mot varandra, ängel mot ängel. Hat, mörker, soptunnor flög genom luften och knytnävar sökte ansikten.

Jag satt i hennes sovrum, eller snarare rum – hon bodde i en studentlya på få kvadratmeter – den där natten. Hon hade morgonrock och tofflor (hon var söt), bjöd på te och förklarade att mitt vemod och min sorg var naturliga och nyttiga, de var tillväxt. Jag var en större varelse än dem. Hon ritade och berättade om hur människor är, från lägst till högst, och hur man ska undvika de som är för långt ned.

Var låg min kompisar på skalan? Jag pekade darrande ut dem långt under godkännandet. Deras skratt, alla år av gemensamma upptåg. Plötsligt utbytta mot ett epitet, en fördömande sinnesstämning. Själar reducerade till ett ord, kanske flerstavigt, men ändå – ett ynka ord.

En del av mig ville stanna kvar den natten. Bara förlora mig i henne. Tro på att hennes ord var receptet och hennes nakna kropp medicinen.

Jag gick hem. Det var den mörkaste natten under det mörkaste året. Men, jag gick hem. Jag hukade under en himmel som var en kaosartat ritad mörk fond, stjärnorna osynliga och månen släckt. Det fanns inga moln, bara svärta.

Min närmaste där, i sekten, hon försökte förstärka det några veckor senare. Med darrande fingrar pekade jag ut alla jag sprungit och lekt med i så många år som kassa, värda att lämna. Jag satte namn efter namn på listan över de som skulle bort ur livet. Jag lekte Gud och sa abrakadabra, men jag var inte Gud, inte heller en trollkarl, eller ens en illusionist – endast en spillra.

I lördags skrattade vi som vi gjort så många gånger sedan den mörkaste natten under det mörkaste året. Jag och alla vännerna som skulle bort var samlade – ja, förutom han som avundsjukt kommenterade kalaset från tjänsteresan i Thailand och Midsommarkransens bäste som var just där.

Vi skrattade åt minnen på en förortskrog som nog aldrig hört så många glada skratt på så kort tid förut. Vi åt, drack, snackade och log. Jag tog en taxi hem innan jag blev för full och njöt min färd under en noggrant målad himmel där stjärnorna fnissade och månen dansade can-can.

Om promenaden till henne var ostämda stråkar som undrade vilket instrument de var, då var den här taxiresan ett duggregn av pianotoner. Försiktigt tog de mark och gjorde gott. De svalkade och födde liv.

Det är så långt borta, men det var så nära. Den där mörkaste natten under det mörkaste året kunde förstört 2012 redan 2002. Den var bara ett kan jag stanna här i natt bort …

Jag gick hem. Jag är hemma. Jag är på väg. Jag tar ett steg till. Lycklig.

 

Lite död, mycket liv

Det regnar för mycket igen. Jag och bäste A går på Nordenskiöldsgatan. Vi hittar en iPhone, leker deckare, återbördar den så småningom och får till och med hittelön av en tacksam man. Vi bjuder C på middag; chevrétoast med håning på, lammstek provencale med potatis- och blomkålspuré plus ostar (okej, lite rödvin, öl, madeira och fernet också). Det är en bra eftermiddag. Vi är behagligt berusade när taxin tar oss till Majornas hetaste adress. Glöggen tänds på, skratt, baconlindade dadlar, öl, tävlingar, segrar, samtal, möten.

Kvällen är strålande även om jag och D pratar om för många som dött. Den senaste en kille jag alltid såg på gymmet förr. Två i cancer, tre av andra anledningar, alla unga, för unga. Och det slår mig, efter att vi insett det värdelösa i det, hur lycklig jag är som har kvar alla runt mig.

Döden försvinner med duggregnet när jag väntar på taxin hem. En av oss har visst två vänsterdojor på sig (får jag veta i dag), men ett hjärta av guld. Det är bara liv i sinnet när jag åker hem, somnar och sover av mig ett markant rus.

Jag dricker morgonkaffe och äter en macka med K. Vi är på fiket där jag suttit med den kvinna jag längtade djupast och varmast och där jag ofta suttit med den vackraste vän en människa (och hund för den delen) kan ha. K förstår mina ord, hon frågar, hon gillar, vi skrattar som en fin söndag förtjänar.

Vi pratar om allt som hänt sedan jag släppte sektbomben och jag gläds åt omdömet, betyget och tilltron hon ser både framför sig och i mina ord. Förr fanns självförtroendet och kärleken till mig själv bara på papperet och även då ofta klädd i sorgens dräkt. Jag var poeten som ville räddas, blev till den som räddade sig själv och vågar nu se det jag alltid velat se – en förbaskat vacker människa. Inte bättre än någon annan, inte förmer, aldrig utan ödmjukhet, aldrig en jämförelse för att lyfta mig gentemot andra, alltid med en önskan att bli så bra jag kan bli. Samtidigt nöjd över att jag är så vacker som jag faktiskt är och så älskad av mig själv som jag faktiskt förtjänar.

Lille Wille skrattar som bara 1,5-åringar kan där han sitter på min arm. Hans lycka är en grillad korv på ett avslappnat kalas. Min lycka sitter i ett överfullt rum. Guddotterns presentpapper är en världskarta med en massa kärleks- och omtankeskontinenter utspridda i ett stort hav där leksaksöar poppar upp lite här och där. Syskon, syskonbarn, respektive, föräldrar, farföräldrar, morföräldrar pratar eller bara är. Så mycket liv och så många jag älskar inom räckhåll. Wille garvar mot sin farbror. Jag räcker ut tungan. Han skrattar högt. Det är en så förbaskat bra avslutning på en väldigt bra helg.

 

Resan fortsätter

Fredag morgon i Skåne, lika grått som sinnebilden av Skåne är rapsgul – så grått är det. På perrongen i Lund står det Simrishamn på en skylt. Jag åkte dit, till en jag höll kär, en gång. Hon hade 60-talsklänningar och tyckte om att dansa som om ingen såg henne. Hennes röst var lika vacker som vår längtan var dödsdömd från den första kyssen. Men den sommaren, i hennes lilla by och i min stad, smekte vi varandra som rågen smektes av vinden på de drömmande fälten hon visade mig på Österlen. Vi åt glass på Harrys glassbar – där åt hundar gratis, för Harry var en retriever – och vandrade där tiden inte behövde stå still, den var helt enkelt överflödig. Efter första extasen ramlade jag ur hennes säng, men skrattet hennes motade blåmärken i grind.

Resan i dag går åt ett annat håll, österut mot Stockholms stad. Jag lämnar den del av landet där flickornas röster är som sockervadd för mig.

Den gråaste av himlar, och träd som är dystra, mörkbruna krokimodeller i uppgivna poser, ackompanjerar mig. Trädens nakna grenar vill inte dansa alls. Det känns som om hösten, så här på ålderns höst, blir altruist och låter sig reduceras till dova kulörer så att sommaren blir än mer åtråvärd. De få ängar som ännu är gröna förförs av en närgången dimma: ”Följ med till andra sidan molnen, där blir gräset grönare, där bor sommaren.”

Godståg passerar, vagnen i mitten får aldrig bli en flockledare. På stickspår står oönskade och övergivna ekipage. Det kommer spår från alla håll, en gordisk järnvägsknut och jag är i Småland.

En bebis skrattar, jag räcker ut tungan, mera skratt. Jag är min typ av clown i dag, en gainomaxåterfödd man på väg till vänner och krogarna på Södermalm. Bebisen jollrar, hans mamma kan få en stund för sig själv, och jag leker glada leken med en sådan som jag vill bli den största stjärnan för en dag – och dela scenen med den jag älskar.

På alla stationer är det lyckliga farväl. En farmor och en farfar vinkar adjö långt efter att tåget är ett minne blott. Blossande kinder hos unga älskande som saknar redan innan nu. En man bär en nött väska, klistermärkena avslöjar hur mycket glädje som nött den ned.

Det är kärlek jag ser, av den typen att om den var ett tåg i ett outforskat land då skulle det tåget aldrig vara försenat. Det kunde rusa fram, i vansinnig fart, och veta att rälsen alltid lades ut framför det.

Och det är farväl som i far väl, bon voyage, alla jag ser har en returbiljett när de vill.

Fotbollsmålen har gått i ide i Östergötland, vi stannar till i den mest okända av våra större städer. Linköping är tre kundbesök och en tankning av E85 i mitt liv. Så passerar vi Pluras stad; en rutten och ful utfart från centralen, det ser ut som om man dumpade allt fult, motsatsen till Pluras ord, längs rälsen österut.

Vi rullar på och når Stockholms central.

Ett vackert hjärta och en underbar själ väntar. Vi promenerar, pratar och dricker kaffe på Götgatan. Hon är en ovärderlig vän av den typen som alla borde ha. När hon rusar vidare till sist åker jag söderut.

Från Midsommarkransen åker jag nästan tillbaka lite senare. Kvarnen på menyn – löjliga ölpriser, men världens skönaste 08:or kompenserar. Gänget rullar in och rullar ut. Vi åker hem i ösregn och kommer överens om att ta det lite lugnt på lördagen.

Promenaden i Liljeholmen är skön, en lunch i Kransen perfekt avkoppling och sen klingar det på dörren konstant. Min gamle polare P, vi gick i samma klass i 12 år, är där och det blir återblickar utan nostalgi. Vi pratar om den som dött och de som kanske dött, men ändå lever. Uppsalaligan är där, fredsforskaren och Busen, den älskvärda duon. Det är nästan 20 personer. Mot stan, mot Söder Mälarstrand, mot Münchenbryggeriet. Det är en usel lokal, men en fantastisk kväll.

Natt, dyr taxi, blandad sömncykel, vaknar nästan utsövd, lämnar polaren med en disk från Hades, men plockar snällt undan alla tomburkar och tomflaskor, monument över allas något sega söndag. Jag fyller sju plastpåsar!

Jag tar tunnelbanan lite för kort med vilje den här söndagen. Jag vandrar genom Gamla Stan, de stråk jag gillar, och märker hur husen, högst beklagligt och fult, byter skepnad när Sergels torg närmar sig. Kråkfåglarna bråkar, kanske är det arkitekturen som retar dem, alla andra varelser är sömndruckna. Mitt namn står på en bagel, kaffekoppen är enorm, och jag släntrar in på centralen.

En gammal man faller ihop framför mig. Hans ben viker sig, huvudet träffar golvet med en otäckt, dov duns. Jag en annan man försöker resa honom. Benen viker sig igen. Tre flickor från Dalarna försöker lugna honom. Väktare och ambulansmän tar över. Han har ont, men oron verkar mest handla om rollatorn, som vore den hans baby, eller kanske en hundvalp.

Tåget rullar in. Både jag och mitt hjärta åker första klass. Jag ska till Göteborg igen. Min utgångspunkt, men aldrig min slutstation. Mina drömmar är större en normen, kanske enorma (eller abnorma). Och varje resa förstår mig och ger sitt allt för mig.

Jag är på väg till utgångspunkten, mitt hjärtas laddstation. Snart reser jag igen …

Konserterna jag såg? Jösses, jag kanske återkommer om dem – när jag landat. My Morning Jacket och Head and the Heart är magi.

 

Skrivpausens avslut

Jag njuter av en releasefest på Röhsska i kväll.

Där är mängder av glada och sköna människor i vimlet, det är kramar, hej, fan vad länge sedan och skratt över några Peroni. Så många vänner, bekanta och obekanta att vimla runt med. Min gamle kollega och kamrat, Mattias har releasefest för sin bok Sälj det med ord. Det är över 300 personer som trängs på ett varmt, varmt, varmt museum.

Jag trivs. En gammal och en nuvarande kollega frågar när det är min tur att ge ut min bok, på vägen hem möter jag B i dörren. Vi har aldrig setts förut, hon vill bara säga att hon tycker att jag skriver bra. Det värmer oerhört när jag går ut i den mörka och lite råa kvällen. Det är så skönt att se folk förverkliga sin dröm. Det lockar och får fingrarna att klia.

Just nu är det allt de gör. Jag har en grymt tuff jobbperiod. Jag går hemifrån innan morgontidningen landat och kommer hem när nyheterna är allt än just det. Att ladda om, få fram klippet i orden gör sig bara inte de här veckorna. Jag orkar blogga, men det är för att inte bli tokig. För närvarande är det för många timmar av tänk utanför boxen och stoppa sedan ned allt i lådan och förslut den med en röd tråd och lite lagom mycket krusiduller. Skallen hänger inte med för att tangentvägen fortsätta en berättelse som ändå växer varje dag (och får sällskap av nya uppslag i både Moleskine och bakhuvud).

Det har irriterat mig ett tag, men i kväll fick jag lusten och tron åter. Jag vet att väckarklockan och jag är ärkefiender i halvannan vecka till, men pausen närmar sig ett avslut – tack, gode Gud.

I ett par veckor har hjärnan fyllts av post-it och små stycken krafsade på baksidan av tankebanor. Nu återvänder kraften att fortsätta på den redan inskrivna vägen.

Tack för i kväll, Mattias. Din tro inspirerar. Din lycka och stolthet lockar. Nästa gång är det min tur. Och tack B för att du skickade hem mig med ett leende på läpparna.

Word!

 

Rester av en promenad och intro till nästa

Sommaren hade halkat på höstlöven, hamnat på rygg, förvånat känt smärtan skjuta upp och sedan sprungit iväg, med tårar i ögonen (eller om det var regndroppar), för att komma ikapp september som redan flytt.

En stund senare, under en nederbördsfri etapp av vår promenad, föll andra löv för oss, som en ytterst höstig variant av vårens alla äppelblommors sista färd. Den regnvåta asfalten ville suga fast våra fötter och dra ut den sista energin från den ljusa årstiden.

Vi gick, ibland i tystnad, ibland ivrigt diskuterande. Det finns alltid en stillhet i våra möten, lugna promenader med henne får mig alltid att må så bra.

Ännu ett litet tag senare, vi har kramats hej då för den här gången. Jag går längs vägar där gatlyktorna ännu inte är i högform. Deras sken är dunkelt, lätt uttråkat och i den stora möbelaffären på Danska vägen står bekymrade, oköpta soffor som inte är älskade nog för att föras hem till söndagsmys.

I morse, när jag samlar ihop resterna av den här promenaden och tar med dem till jobbet, har novemberregnet fötts fram för tidigt. Jag tror att det givit upp, och väljer bron över motorvägen istället för spårvagnen. Det vräker ned långt innan jag nått halvvägs. Mitt misstag är mina fuktiga byxor. Det en del kallar snålregn är oerhört givmilt, ringarna-på-vattnet-effekterna är omöjliga att överblicka.

Dagen är bra, ett långsamt lugn närmar sig arbetslivet som rusar fram som ett kinesiskt magnettåg. Jag vill inte att kraschen slutar med förkylning bara. Det har varit för mycket, även om det varit bara bra, och jag har varit för trött. Känner promenadresterna som guldmynt i fickan och så får Tomas Tranströmer nobelpriset. Lyckan över att en mästare belönas är total. Jag sitter ned, läser ett av hans citat, nedskrivet av min vän, och föreslår henne att jag ska kidnappa henne och föra oss till en öde ö (eller öde halvö).

Och när jag går hem i en hastigt gråare stad – solen lös nyss från en övertrasserat blå himmel – slår det mig. I dag skaffade IFK en ny målvakt, ett grymt förvärv, och jag funderar bara på Tranströmer. Det får mig att skratta. Jag vet också att när jag är 80, då ska jag vara en åldrande poet.

Skratten överröstar nästan hagelstormen som får mitt paraply att kvida av smärta. De små kulorna viner runt oss, knappt två minuter hemifrån. Fem minuter senare står jag, än en gång med fuktiga byxor, och stirrar på huset mittemot. Solen pressar teglet, himlen är sommarblå. Det här vädret är galet oberäkneligt.

Jag plockar upp resterna av promenaden, lägger dem på min stora, fina minneshylla och författar orden ovanför. Jag lutar mig bakåt och skriver introt till nästa till tonerna av Rosie Thomas, sen väntar en febrigt het sänglampa och Tranströmers dikter på mig.

Tranströmer har sin ö, jag har mitt Skatås. I helgen ska dess höst viska hemligheter och kärlek till mig. Jag ska välja vägar som alltid leder hem och bara andas in mer av det som får mig att älska så. Jag ska hitta nya ord och nya genvägar till mitt alldeles egna universum. Och jag hoppas nästan att regnet ackompanjerar, eller åtminstone att en lätt, rå dimma gör allt för att leka kurragömma uruselt.

Du är bjuden att följa med … i efterhand, här.

Jag skulle ju bara …

… prova en liten högtidsdräkt för herrar.

Fem och en halv timme senare har jag fått fantastisk middag, glass med hallon och chokladsås, utsökt vin och gottgott öl av David och Eva. Vi har pratat om allt ifrån vikten att våga sätta sig själv i första rummet till hur många gånger man sett Stjärnornas Krig. Harry, som tidigare har haft nästan 40 grader, blandar trötthet med dogfights och till sist har jag gått med på att föreläsa om reklam i november, förklarat vilka problem min bransch har, hur kass fotbollen är och känt en skräckblandad beundran inför Eva som trappar ned längden på sina träningspass inför Lidingöloppet – den här dagen hade hon bara sprungit 18 kilometer …

Jo, jag provade fracken för övrigt. Ingen katastrofprovning, även om vi var broderligt överens om att David är mindre än mig.

På vägen hem ringer jag stormtrupperna i Majorna. Ingen vill gå ut med en peppad Anjo. Så, jag sätter mig på en gnisslande spårvagn österut.

De går på vid Chapmans torg. En trio som har en tydlig anförare. Hon har för kort kjol och visar för mycket trosor för alla. Hon har för mycket attityd och för hes röst för att vara så ung. Hon är för liten när hon tyst säger till killen hon ringer att han är för snygg för henne. Sen lägger hon på och blir chefen igen. Hon kontrollerar läppstiftet mot vagnens ruta och försöker fixa det med hjälp av någon reflektion på iPhonens baksida.

Den tystaste i trion tittar ut i natten. Den tredje har en jättearg frisyr som är en verklig kontrast till hennes mjuka dalmål. De ramlar av vid Avenyn.

Då har redan ett ungdomsgäng kastat ett stort staket på vagnen och flytt in i Haga. Föraren stannar inte ens. De enda som bryr sig är det ordentliga gäng i min ålder som gått på. De har stått i kö för att stämpla sina kort och noga väntat på grönt ljus. Flickan i mitten är så blek och hennes hårfärg är totalt obestämbar.

En biljettkontroll och elva snubblande småkillar med smuggelöl senare går jag av. Jag ser hur det görs reklam för säsongens vaccin – preflucel – och en av de viktiga skälen att köpa det är det inte är någon adjuvans. Jag har ingen aning om vad det betyder, men undrar hur många pendlare/nattsuddare som: A: ser det, B: orkar bry sig, C: har skuggan av en chans att komma i håg det om de nu inte har Moleskine som mig.

I gatuköket, en sista och väldigt onödig anhalt, står en kvinna som tycks ha haft några tuffa år. Det märks i blicken och det noggranna utförandet av jobbet, tänker jag. Hon verkar så glad över att ha fått en god fortsättning. Hennes flit kompenserar för det onödiga kaloriintaget, intalar jag mig, och släntrar nöjt nedför backen – lätt vinmarinerad som den retsamma rösten i telefonen konstaterat.

Jag skulle ju bara prova en frack. Det blev en inspirerande kväll.

Retirerande cirrusmoln

Det är förstås för sent när jag tumlar ut ur taxin på väg hem från en underbar kväll med ett av de skönaste gäng som finns på denna jord. Busen konstaterade att det är hans version av spa, att åka till Göteborg och hänga med oss.

Jag är ytterst glad när jag går längs gatan där jag alltid ler. Här stod jag på knä vid den vackraste saknaden en gång och såg klänningskanten som dolde det jag kysst när den dagens gryning bara var ett barn. Här stod en gång en kristen kommunist och busvisslade från min balkong och fick mig att rusa uppför trapporna för att landa i henne. Här är jag hemma. Här börjar jag och slutar aldrig.

Cirrusmolnen retirerar som en fridfullt marscherande och obeväpnad armé. En ensam stjärna som blickar ned på mig släpps fram på natthimlen och blir en tyst rådgivare eller kanske bara en lyssnare. En del av mig får plötsligt lust att fånga den i ett nät och be den att lysa över de vackra minnenas hamn så att de som går där kan höra min sång.

Jag ler, när kaffet väcker mig till liv och hindrar mig från att gå i däck. Än en gång står jag på min balkong och är lite närmare stjärnan ändå. Om man kan skicka telegram med stjärnors ljus, då skulle jag skriva så här den här natten:

Långt efter att du sagt farväl kom du åter och smekte min själ. Du viskade orden och råden jag kunde utantill, men aldrig förstått.
Den du älskade finns ej mer. Han dog av sin egen sorg. En ofullständig fjäril, vars vingar frågetecken var.
Den som älskade dig har nått längre än alla steg han har tagit. Jag är en bris nu, ibland en storm, men aldrig stilla.
Skulle du se mig nu hade du gråtit, skrattat och sagt: ”du är nu, var är pojken jag kysste?” Och jag hade bara lagt din hand på mitt bröst och viskat att han åker rutschkana och äter sockervadd i min själ.
Tack för alla sekunder. Jag är.

Kaffet är slut, det är inte jag. Av alla igår finns bara hågkomst kvar. Jag har pratat om i morgon med den klokaste rösten och mitt leende växer när jag hör andra beskriva samma lust och längtan som jag bär.

Jag sköljer min kopp och tänker på dig, kärleken (vi är väl du med varandra?). Jag hör och ser dig inte ständigt, men du är i varje väg jag väljer. Du finns i alla mina dagar och jag älskar stigen till dig. Men, drar du mig till din famn och aldrig släpper mig, då är det förstås extra bra.

Det blev inga klubbar igår. Det blev en fantastisk kväll. Jag avslutade den på näst bästa sätt.

Nu lyser solen och i en grön och lycklig park väntar vänner och leenden. Way out West kan börja på riktigt.

Det går bara inte att dö i Skatås

Jag promenerade mer än jag skrev idag, det blir lätt så i Skatås. Det är min lilla tillflyktsort och en plats där jag alltid finner lugn, tid att hitta svar på allt möjligt och tittar på dessa älskade små hjältar.

Jag gick där innan jag vågade visa mig själv i våras. Jag gick där efteråt när jag vågade säga mer. Jag gick där gång efter gång när jag förlorade kärlek och tron, något som höll i för länge. Jag gick där när jag undrade över döden och dess orättvisa. Jag har gått där i somras bara för att njuta och njuta lite till. Och jag gick där idag så full av frågor och funderingar efter det som hänt på sista tiden.

Jag var inne på det i några inlägg förra helgen, om vikten av att våga behålla det goda i oss när ondskan är så hemsk som i Oslo, på Utöya och i en rad andra länder över hela världen – och är exakt så hemsk varje dag. Sedan läste jag en rad blogginlägg från folk som hyllade morden och ansåg att de dödade ändå deltog i ett utbildningsläger för terrorister och så vidare. Det märkliga var att jag inte ens funderade på att replikera. Jag visste att det förmodligen hade varit mer fruktsamt att stoppa in huvudet i ett stängande krokodilgap.

En kort stund fick det mig att bita ihop och titta ned i marken. Var jag då på väg att bli tyst? En god, tyst man? En som inte tar striden? Var jag på väg att dö? Att, trots alla fina ord, vända ryggen, dra på skygglapparna, tejpa igen munnen och låtsas som att det regnade?

Skatås gav mig svaret längs sina kringelikrokiga och solkyssta vägar och stigar: Nej! 

Däremot förstod jag tydlig att det inte är min väg att gå in i trollkulan och kasta in argument i en fläkt som bara smetar ut dem utan att förstå dem. Det är inte min sak att försöka övertyga blint hatande människor om att det finns gråzoner i deras svartvita värld. För mig är det mer värt att beskriva det ljusa, måla kärlekshjärtan istället för att bygga broar mellan två ödeländer. Mina ord ska läsas av dem som vill förstå och göra den här vackra planeten rättvisa. Och, jag ska läsa de som vill detsamma. Jag ska sprida deras ord och få andra att läsa dem, få fler att förstå och vilja annorlunda.

Naivt? Nej, precis som Norges statsminister Stoltenberg sa får man aldrig bli naiv. Mot ondskans kulor och bomber räcker inte alltid leenden och en utsträckt hand. Pennan är mäktigare än svärdet, men sällan i en duell på slagfältet. Det måste till koll, kontroll, bestraffningar och försvar mot de som vill slita bort vårt ljus eftersom de inte har ett eget. Jag tror aldrig att vi får en Bullerbyvärld, men den kan bli bättre.

Varje liv förlorat är en saga aldrig berättad. Varje liv sparat är en fantastisk möjlighet och den största segern. Och, det är den enda segern som är möjlig i krig, egentligen. Jag skrev, för länge sedan, ett kort inlägg och repriserar det helt fräckt här.

Tänk om alla arméer på marsch
Måste få svar av en klok man innan skotten föll

Svara oss, kloke man
Hur många drömmar drunknar i slagfältets gyttja i dag?
Hur många skratt ersätts av döendes skrik efter sin mor?
Hur många tårar gråts när älskade inte kommer hem?
Hur många läppar förblir okyssta och viskar istället varför?

Förresten, kloke man
Kan du dela den dystra summan med segerglädjen?
Bara då vet vi om det är värt att dra i strid

Den kloke mannen skulle fundera och sen svara
Hur kan något som bara kan decimera någonsin vara en seger?

Har jag fått storhetsvansinne? Tror jag att jag ska rädda världen? Nej, inte egentligen. Jag kan bara rädda mig själv och berätta vad jag tror, tänker och vill. Om någon tror mig och håller med tillräckligt för att berätta vidare, så gärna för mig.

Jag vet bara att mina ord ska skapa, kreera och lyfta. Jag vill lämna komplimanger istället för att fegt gömma mig bakom anonymitetens mask och skriva cyniska, sarkastiska, syrliga och förklenande påhopp – även om det är en enkel väg att få många applåder, läsare och uppskattare. Men, att dissa är som att dricka automatkaffe – kärlek är en noggrant bryggd kopp som värmer och får dig och ditt sällskap att le. Tidigare i dag skrev jag till en älskad vän:

Jag tror inte att det finns någon som kan se så mycket sommar ut som du gör på bilder, min vän. Fantastiskt glad och livlig gång på gång.

Jag gillar den här förändringen i mig, förmågan att ärligt skriva sanningar. Förr valde jag gärna att skriva om det surrealistiskt och utifrån ett självironiskt och sorgset perspektiv. Jag skojade om vikt, utseende, tillkortakommanden. Det har blivit ack så mycket svårare sedan i våras. När jag nu trippar i min galna värld, finns ett extra lager värme och innerlighet i orden. Det har bara blivit så. Och, det är underbart.

Jag är inte en mycket bättre människa, men jag är fan så mycket mer heltäckande nu. Och när jag nu inte behöver gömma mig bakom en fasad, när jag nu inte längre spelar spel och teater – då kan jag inte hålla käften om allt det vackra jag tror på.

Jag ska aldrig mer ödsla tid på att babbla i meningslösa forum där dumheter grasserar. Jag ska göra vad jag kan för att få en röst som hörs och den ska prata vackert, positivt och upplyftande. Kanske skriver jag en deckare en dag, men bara om jag har en riktig historia att berätta. I boken jag skriver nu möter godheten ondskan, ibland vid ett slagfält, ibland när bara ord finns att tillgå. Det är en vacker och hemsk berättelse, precis som livet, men den tillåter sig inte att ge upp och låta hatet och apatin ta över.

Boken påminner om promenaderna längs vägar som den här.

Jag vet inte vad som väntar bortom kröken, kanske vill någon stjäla mitt ljus där. Jag vet bara att när jag når dit vill jag berätta ännu mer, peka på hur mycket som är vackert, och sen fortsätta längs ännu en okänd väg.

Jag är ingen predikare. Jag är en berättare. Jag är god. Nästan alla är goda. Jag vill berätta för dem och kanske, kanske kan en terrorist höra det och se att hans motståndare är en medmänniska och istället för att lyssna till sina kulor höra hennes historia.

Är jag jävligt pretentiös nu? Glöm det. Jag är en helt vanlig kille som jobbar, äter, skiter, älskar, dricker öl, äter popcorn till middag ibland och zappar mellan kanalerna fast inget alls visas. Men, jag kan inte hålla käften och jag kan skriva – och jag vill skriva det vackra, det skira och allt det som jag tror att vi alla innerst inne önskar.

Precis som i förra helgens inlägg är det kärleken som bestämmer. Mitt hjärta tillhör alla jag älskar. Det som blir över är till för att berätta mina berättelser för alla som vill lyssna.

För hatet, ondskan och tystnaden finns ingen plats i mig. Det vet jag, för det har Skatås sagt till mig.

 

Sommardagar som inte går sönder

Det är magi, detta det enkla
och egentligen händelselösa.
Fast så otroligt rikt
och omtumlande.
Så vansinnigt vackert och
livsbejakande i sin självklarhet.

Jag står på Kino och förträffligar mig.
Det är grattis och prinsesstårta till vänster,
sommarberusning på rosé till höger.
Det är alla är välkomna och spartanskt,
fast så snett-och-vint-genialiskt.
En konstnär sitter på trappan
Han flyttar lyckligt sin InEx-påse
när en lullig man vill se hans alster.

På Karlssons garage får alla hundar plats
även om de inte är stammisar.
På Hemma hos får de sitta inomhus
och på Bishops Arms möter jag nya ögon
i samtal om tidigare sommardrömmar.

En ny dag och hoppet om sol
hos en som lever på skuggsidan.
Ansiktet bär spår av hårda år
och ett plåster och blåmärken
skvallrar om ett än hårdare fall nyss.
Hon har sin finaste sommarklänning.
Snittet må vara från ett annat år,
men snitt är statistik
och statistik är ofta en fånig lögn.
Hon är vacker där hon sitter.

Jag ser konstnären igen,
lyckligt vandrande på Andra Långgatan.
En av de där gatorna som är vild,
trots att den har ett ordningsnummer.
Det är hårdrock och hip-hop,
falafel och grillspett.
Det är är varmt, hetare och kärlek.
Jag möter vackra damer och
flyter i deras sällskap längs Linnégatan
innan spårvagnen leder mig hem.
Underhållningen ombord sjungs falsk,
men så äkta som livet kan bli när
två flickor återupplever Hellström,
låt för låt.
Det vill inte bli natt, överhuvudtaget.

Rhododendron är svårt att stava,
men så enkelt att älska.
Vi grillar och förlorar stort mot myggen.
Jag sitter i en trädgård
omgiven av skönhet, grönska och skratt.
När jag vandrar hem i skuggornas tid
minns jag förra året.
Då snubblade jag på fyllan och
skrev till en försvunnen flicka.
Orden är nästan samma nu som då,
men så annorlunda.

Jag vill vara där jag är.
Jag vill vara när jag är.
Jag vill vara här och nu.

En ny dag och en ny grill.
Familjelycka under äppelträden.
Solen och vinden bråkar om
uppmärksamheten som barn,
medan den heta värmen bara är.
Vattenkrig och sparkade bollar.
Signe har skrivit sitt första ord
och ger teckningen till mig.
Bella har ritat och klistrat ännu
en magisk present.
Bilfärd hem med en somnande
ettåring som ett bevis på
hur obekymrat lycklig man får vara.

Jag landar trött och
ställer en klocka på en tid
som jag somnat förbi med råge
hela långa, långa helgen.

Det blir tidigt,
men det gör ingenting.

Jag har just upplevt det bästa
jag kan uppleva utan att
somna naken bredvid henne.

Jag har haft
sommardagar som inte går sönder.

Sommarnatt

Det är den här magin  jag älskar så. En oansenlig, men makalös, sommarnatt som jag får beträda i några minuter.

Det är mörkt, fast på det där ljusa sättet, när jag vandrar hemåt. Helt vindstilla. Träden nedanför S:t Pauli kyrka leker en tyst arga leken, fast väldigt välvillig, med tegelhusen på Mintensgatan. Kanske utbyter de historier, vad vet jag? Jag kan inte deras språk. Kanske pratar de om andra år, innan jag sprang här.

Träden är verkligen mörka, men ändå är varje löv målad i en egen kulör. Stammarna letar sig upp från jorden mot den ljussvarta himlen. Bara de tuffaste stjärnorna gör sig besväret och skickar in sitt ljus på den sky jag älskar. Ett ljus som förmodligen är tio tusen år gammalt flämtar till i mitt nu.

På Norra Gubberogatan sover bilarna sött. Vindrutetorkarna är som ögonfransar hos slutna och oskyldiga ögon. Bilarna drömmer stillsamt om sommarvägar, inga mardrömmar om stenskott eller slaskklumpar på underredet här.

Jag andas in, vill inte andas ut. Bara andas in mer, mer, mer.

Jag möter ingen, upplever allt. Tänker på mina vänner, gamla och nya. På min familj, den finaste av dem alla. Som vanligt flyger tankarna iväg och jag sjunger, precis som jag gör alla sådana här nätter, Tomas Andersson Wijs ord:

Det är sommar här
Hos världens vackraste människor

Och jag lever. Ensamheten övergår i självgående. Och jag går. Vidare mot lördag.