På frågan om jag tror freden kommer …

Den lille pojken, ännu fylld av hopp och nyfikenhet, frågade mig:

”Tror du att det blir fred någon gång?”

Jag funderade på vansinnet i Irak, Syrien, Afghanistan, Nigeria, Ukraina, Egypten, Libyen, Mali, Somalia, Kenya, Kongo, Jemen, Pakistan, Nordkorea, knarkkrigens Mexiko, det polisbrutala USA, massmördandet i Mellanamerika, flyktingkatastroferna i Medelhavet och i Sydostasien och så (inget) vidare ända ned till gatugängens krig i Göteborg. Jag öppnade munnen för att säga något, men så tänkte jag till. Det måste gå. Kan människan bli så vansinnig, då måste den också kunna gå åt andra hållet. Krig tar slut. Folk inser till slut. Väl?

Sen tänkte jag på hur jag själv retar upp mig över de som slänger plåtbord i förpackningsinsamlingen och ställer spisar utanför miljöhus.

Mitt återkommande förbannande av idioter som kastar ciggfimpar där barn leker.

Att jag konstant dömer ut folk som fullständigt värdelösa efter en tweet.

Den illvilliga önskan jag när att cyklister som kör som idioter ska plöja ned i en djup grop.

Min inställning att allt från fotbollsförbund till politiker, från ouppmärksamma expediter till folk som inte lämnar plats på spårvagnen när min dotter vill sitta bör dra dit pepparn bara växer om Satan odlar den i sin köksträdgård.

Hur jag ofta drömmer om att bli en osynlig superhjälte så att jag kan lägga fälleben för folk.

Min aversion mot bondjävlar, stockholmsjävlar, skånejönsar, lappjävlar och alla dessa satans förbannade goa gubbar som förstör den här stans rykte.

För att inte tala om gubbjävlar, kärringjävlar, kapitalistsvin, kommunistjävlar, miljötomtar, ungjävlar, pensionärsrussin, foliehattar, klapphattar och alla dessa offerkoftor.

Eller de extremt störiga kappvändare, bloggidioter, besserwissrar, messerschmittar, vegantöntar, kötthuvuden, feminister, jämställdister, vänsterdårar, högeridioter, GT-journalister, svenskar, invandrare, finnar, norrmän, jänkare, ryssar, tjockisar, hurtbullar, Facebook-aktivister, slacktivister, jag-hoppar-på-allt-reaktionärer och LCHF-jihadister som finns överallt.

Och framförallt den överskattade och oroliga svenska humoreliten.

Jag tittade på pojken och svarade:

”Möjligen om jag försvinner från Jordens yta.”

Vår värld är inte ett schackbräde

Okej, det kändes lite så igår. Ännu ett vansinnesdåd. Tolv människor slaktade i Paris. Jag följde det via nätet. Läste för mycket. Såg filmen när en polisman bad för sitt liv och fick en dödande kula till svar. Sen såg jag en bild på honom när han levde, skrattade och log mot kameran. Det gjorde ont att förstå att han inte var mer.

Jag kände bara uppgivenhet. Som om den här världen bara är ett schackbräde där jag kanske står på en vit, ljus och vacker ruta, men där jag bara är en bonde som kan ta ett steg framåt, rätt in på en svart, mörk och dyster ruta.

Och när som helst kan någon annan hota mig, slå mig, eliminera mig för att försvara sin kung, sin Gud, sitt land, sin girighet eller helt enkelt sin ondska. Eller så slår jag till först för att försvara min kung, min dotter, min sambo, mitt land eller min otillräcklighet.

Jag läser kanske för mycket. Kanske minns jag för mycket.

76000 döda i Syrien i fjol – över 200 människor varje dag. Min syster var strax utanför Nairobi när shoppingcentret stormades. Breivik mördade dussintals och åter dussintals barn. Polis lämnar över 43 studenter till drogkarteller i Mexiko. Hundratals barn skjutna på en skola i Pakistan. Nästan 30 mördade i en amerikansk dito. Människosmugglare lämnar flyktingar drivande på ett ogästvänligt hav. Drönare som styrs med joystick från USA råkar döda några afghanska familjer istället för de verkliga måltavlorna. En man som åker till Syrien för att hjälpa får halsen avskuren i en propagandafilm.

Stopp!

Ni förstår att den där listan är så enormt mycket längre.

Ett schackbräde. Antingen står du på en vit ruta, eller så står du på en svart och slår blint mot en annan bonde för att den står på en ljus. Fast, fan vet om inte det är många som tror sig stå på ljusa rutor och slår de på de uppfattat mörka för att sprida sitt påhittade och falska ljus.

Bonde slaktar bonde. Bönder utan namn dräper andra bönder utan att veta vem, varför eller hur det ska ta slut. Eller så rusar någon av de tyngre pjäserna och slår ut dig. Asymmetrisk krigföring. Collateral damage. Ett bondeoffer. Gud sa till mig att göra så, eller om det var kungen, presidenten, generalen, någon av de sju dödssynderna eller kanske något av mina hjärnspöken.

Vem dog? Jag vet inte. Okej, då var det nog inte någon som dog då.

Jag var slagen igår. Så trött på allt. Så beredd på att bygga en gigantisk mur runt min ljusa ruta, väl medveten om att den skulle skuggas för alltid. Men, ändå. Redo att huka där, skyla och skydda mina närmaste. Gömma mig för allt.

Så kommer jag hem.

Svea är 20 månader. Hon skrattar åt filmen på teve. Hon äter kyckling, ärtor och pasta – visar stolt upp maten som jakttroféer. Hon tar mig i handen och vill leka i sitt rum. Vi ritar, bygger tågbana, kör med bilar, staplar Duplo som ett lyckat Babels torn. Hon läser Ludde kanin och kan säga (okej, lite som tvååringar uttalar saker) allt jag pekar på. Vi sjunger Vyssan lull och hon ligger på mitt bröst till hon är redo, då rullar hon över, säger ’Tea tåva’ och somnar.

Och när jag ligger i det mörka rummet rinner mörkret av mig.

Inte sorgen. Bara uppgivenheten.

Hon måste få se mer än min ruta. Hon är 20 månader. Hennes värld och hennes tid är här och nu, men också 75-80 år framåt och överallt.

När jag ser henne vet jag att världen trots allt inte är ett schackbräde. Det är en böljande galenskap; fantastiska berg med utsikt över både dödsskuggans dal och ängarna där jag lekt, där hon ska leka och där någon alltid ska leka.

Mörkret finns. Natten kommer så orättvist för alldeles för många. Stjärnorna önskade nog att de kunde vända vår värld ryggen ibland. Ändå stiger dess närmast utsände varje morgon. Tränger fram, värmer, tröstar och lyser så att vi kan se det som inte är mörker. Den skickar glittret som suddar ut den enkelriktade vägen till Hades.

Världen är inte ett schackbräde. Jag får fan inte tro det. Även om det på ett sätt vore lättare att lägga in allt i en fyrkantig matris där allt är svart eller vitt, gott eller ont, ljust eller mörkt.

Det är inte så.

Fast, visst är jag matt. Jag är tokmatt. Men, hennes kritor ritar på papperet – det är en banan säger hon när hon klottrat ett tag. Hon känner inga gränser. Jag får inte ruta in henne.

Jag pussar henne när hon sover och lovar mig själv att alltid hålla min penna vässad.

Allt är alla andras fel

Allt var judarnas fel, sa man. Så, då gjorde man gjorde slut på judarna.

Men, det gjorde inte världen till en mer kosher plats.

Då måste det vara muslimernas fel, tyckte man sen. Så man gjorde slut på muslimerna. Och man fick god hjälp av sunni som dödade shia, och vice versa. För att inte tala om hur moderata och mer radikala anhängare till Al-Qaida slog ihjäl varandra för att bevisa att de ändå hade mer rätt än den andra som i alla andras ögon tyckte samma sak.

Inte heller det gjorde världen ett dugg mindre självmordsbenägen.

Det är nog kommunisternas fel, tyckte man sen. Så man gjorde slut på kommunisterna.

Men, den goda världen blev inte mindre rödmärkt för det.

Det är nog de giriga kapitalisternas fel, sa man sen. Så, man slog ihjäl dem, en efter en.

Men, världen blev inte rikare för att fler röjdes undan.

Det måste vara bögarnas och flatornas fel, slog man fast efter det. Så, då såg man till att göra sig av med dessa också.

Men, världen blev inte ett dugg mer kärleksfull för att regnbågen försvann.

Det var nog hinduernas fel, och de där lugna buddhisterna, de måste väl ha något lurt i görningen? Sagt och gjort, man gjorde sig av med dem också.

Det reinkarnerade inte en bättre värld och inte kom någon närmare nirvana.

Sedan förstod man att det var feministernas fel. De som öppnat munnen och skapat så mycket osämja, ifrågasatt så mycket. Så, man tystade dem också.

Inte blev mannen bättre för det.

Då måste det vara mansgrisarnas fel slog en fast. Så en dödade en mängd män.

Konstigt nog ökade inte jämlikheten för att en ny grupp slaktades.

Det måste vara syndarnas fel, slog man fast sen; oavsett om de var vita, svarta, gula, kvinnor, män, barn, rika, fattiga så var de väl de som var skyldiga till det onda? Så, man drog ut och slog dem till marken i ett försök att bereda väg för den gode herren.

Men, när döden följde ivrigt i dess spår, då skapade inte ett korståg en vackrare väg framåt.

Då bestämde man sig för att det var de kristnas fel. Det fanns liksom inte så många andra att skylla på längre, nu när bara de fromma fanns kvar. Så, för att bevisa vem som var frommast och bäst lämpad att ta till sig Jesus budskap om frid så höjde protestanterna sitt svärd mot katolikerna … som drog ut i strid mot mormonerna … som gav sig på vittnena … som attackerade missionärerna … som överföll baptisterna … som lade sig i bakhåll för filadelfia … som försökte förinta kopterna … som rusade mot de ortodoxa … som klubbade ned anglikanerna … som hämnades på presbyterianerna … som förklarade krig mot Frälsningsarmén … som stack en kniv i ryggen på metodisterna … som slogs besinningslöst mot protestanterna.

När stridens vansinne tystnat fanns bara två människor kvar på vår planet.

Två bröder.

Kain tittade på Abel …

Jag dödade visst en börsklippare i morse

”Du ser inte så ung och fräsch ut, har du tänkt på att säkra pensionen”, sa en börsklippare till mig i morse.

Killens fråga borde gjort mig förargad, men jag är en rätt behaglig typ så jag behöll lugnet. Hans oklanderliga kostym var en bjärt kontrast mot alla klandervärda och värdelösa affärer han gjort för att sen slå ut med armarna och skylla på att marknaden var glad/sur/pessimistisk/hade pms och så vidare samtidigt som han håvade in bonusen. Naglarna var perfekta och han sken som en slags falsk Jesus. Men, det var ingen gloria runt honom, det var bara de putsade skorna, de blekta tänderna och den väl tunga klockan som glittrade ikapp.

En väl stajlad frisyr fullbordade bilden av ett folkhemspsyko, en gråsosse-Bateman helt enkelt. Uppfödd på bruna bönor och fläsk hade han utvecklats till att nu sprida köp- och säljråd och likt för många män pissade han väl ofta utanför utan att för den delen förstå att man kan sitta ned.

”Kan man knyta pensionen till din löneutveckling? Den verkar vara stadigt växande oavsett vad du gör?”

Han såg förnärmad ut och började istället prata om vikten att satsa på råvaror, säkra räntefonder, fast krydda med lite högriskaktier, fonder och valutaköp. När han sa ordet termin stannade han till och blev plötsligt den nioårige pojke han egentligen var, trots kostymen. ”Jag var kär i min fröken”, sa han. ”Hon fick äpplen av mig och lärde mig multiplikation.”

Sen vaknade han upp ur sin mänsklighet och blev en vinstmaximerings-zombie igen. ”Vad vill du ha?”

”Vad är bäst för mig?”

Ett ögonblick funderade han över min fråga, sen rotade han i fickan och tog upp ett mynt. Han singlade det och sa att aktier var bäst. ”Är du säker”, sa jag. Då skakade han på huvudet och singlade slanten igen. ”Råvaror”, sa han och tittade frågande på mig. Jag slog ut med armarna i en skärp-dig-gest. ”Bäst av tre?” Hans närmast vädjande fråga fick mig ett le lite storebroraktigt. ”Du får nog lägga ned mer jobb än så här.

”Jag kan göra en teknisk analys”, sa han och tog fram ett vikt papper med färger och nummer, en sån där snurra man gjorde i mellanstadiet. Efter att jag valt färg och nummer gavs ett tvärsäkert, fast högst osäkert, svar att det var överlägset bäst att satsa på räntefonder. Eventuellt. Kanske. Men, förmodligen bara i några sekunder till.

”Jag måste nog få betalt för min rådgivning nu”, sa han och sträckte fram en hand.

”Att betala för dina råd är som att ge dricks till en taxichaufför som jag fått guida från Centralen till Olskroken”, sa jag. ”Det är som om SMHI skulle begära courtage när de sagt att det ska bli sol och +27 grader och du står där på picknickängen och hör åskan skratta dig i ditt regndränkta ansikte.”

”Jag måste också leva”, sa han.

”Det finns trevligare sätt”, sa jag. ”Hela din bransch stinker. Jag älskar fri företagsamhet. Det är rätt att få tjäna stora pengar, men det ni sysslar med är spekulativ jävla skit. Allt det här hattandet fram och tillbaka är som att medvetet låta femtekolonnare lägga upp taktiken i ett krig. Ni vet ingenting och tar bra betalt oavsett om ni gör ett bra jobb eller spekulerar bort vartenda korvöre på en slags finansroulette där ni sätter allt på svart, fast företaget bara visar röda siffror.”

”Finansmarknaden är viktig”, sa han.

”Javisst, om den är sund. Det som pågår nu är ett accelererande vansinne. Jag vill ha så lite som möjligt att göra med er och alla sorgliga politiker som låter er hållas för att det viktigaste målet för dem är omval. Ni skiter i att ett klokt och eftertänksamt agerande hade varit att föredra i en tid när länder går i konkurs och folk svälter. Istället kör ni ett hysteriskt nollsummespel där det skyfflas algapengar och där ingen kan reglerna, men där alla vill vinna och där alla utom ni förlorar till slut. Ni skyller på robotar som löper amok och den där personen marknaden som ingen sett. Det är sorgligt och er vämjeliga girighet är endast matchad i omfattning av er vilsenhet.”

”Greed is good”, sa han och förvandlades till en geckoödla som verkligen inte gjorde sig i en för stor kostym.

Jag satte mig på huk och tittade honom i ögonen. ”Jag tänker investera allt jag har i mig själv.”

Ödlan väste att han inte såg någon tillväxtmöjlighet i mig. Jag strök den på huvudet och log. ”Måhända har mitt beslut att skippa ostbågar och pizza hämmat en viss form av tillväxt, men jag växer varje dag, mitt hjärta bultar och slår så att jag aldrig tappar bort något. Dess rytm är min rytm, dess eko studsar mot mitt mål, kommer åter och visar mig vägen. Jag kommer att starta ett företag en dag, kära ödla, och gissa vad jag kommer att göra när det går med vinst?”

Finansödlan skakade på huvudet, men kröp ändå ihop som om den väntade att slås av en rovfågel. ”Jag ska inte vältra mig i överflödet. Visst, jag vill förstås ha ett hus där jag dricker mitt kaffe  med flickan jag älskar, men överflödet tänker jag skänka bort. Hellre än ett glas vin för mycket i mig ska jag hälla upp vatten till de som törstar. Hellre än en snigel till på onödigt dyrt fat tänker jag se till att barn får mat så att de orkar springa. Hellre än en kostym som bara samlar damm i garderoben ska jag skänka filtar till de som fryser under natthimlen. Säg mig, ödla – är inte det den verkliga vinstmaximeringen? Att bli rikare genom att dela med sig?”

Den lilla ödlan svarade inte. Den hade förvandlats till sandsten och när jag petade på den upphörde den att finnas. Allt som återstod var en sandhög som blåstes iväg av en lagom inspirerad septembervind.

… och jag vände tvärt på klacken för att skriva ännu ett kapitel i min framtid.

Drömräknaren och höstlöven

Det var en gång en klok man som hade det enda svaret folk borde behöva när det gäller krig. Detta till trots fortsatte krigen och det var med den ledsamma insikten jag mötte honom några sekunder innan det blev höst förra gången.

Jag ställde en fråga, likt sådana han fått förut och förväntade mig kanske det svar han givit förr.

”Säg mig, kloke man. Hur många drömmar dör i ett fältslag?”

Han pekade på ett stort, livligt lövträd. ”Exakt lika många som det faller löv från det trädet i höst. Exakt så många.”

Han gick därifrån och jag satte mig under trädet och väntade. Så singlade det första lövet tyst mot marken, sen ännu ett och ytterligare ett. Jag satt där hela hösten och räknade noggrant. När det sista lövet fallit, en regnig och ruggig dag i skarven mellan oktober och vinter, kom den kloke mannen gående igen.

”324 134 löv”, sa jag. ”Det föll 324 134 löv från det här trädet. Så många drömmar dör i ett fältslag. Men, säg mig, hur många segrar föds i samma fältslag?”

Han pekade på trädets nakna, spretiga grenar. ”Lika många som det finns löv kvar på trädet.”

”Vad sorgligt”, sa jag. ”Men, det är ändå bara ett träd. Det finns så många kvar.”

Mannen nickade. ”Och ändå så ser vi direkt det döda, tomma och livlösa trädet om de andra grönskar, eller hur? De levande drömmarna är så uppenbara och alltid där, men de som inte finns lämnar ett hål i helheten, ett fult, dött hål.”

”Det kommer nya löv i vår”, sa jag och undrade om jag nästan försvarade krig.

Han log. ”Så är det, löven som faller blir till jord och näring för nästa grönska. Det är inte riktigt så med drömmar som skjuts ihjäl. De försvinner bara, de är icke mer. När en dröm faller på ett slagfält blir den inte till nya drömmar, bara nya mardrömmar.”

”Det föds ständigt nya drömmar”. Jag kände mig trulig redan när jag sa det. ”Visst”, sa han med bibehållen mildhet. ”Men, drömmar är inte löv. Löv behöver falla för att ge plats för nya löv. Drömmar mår bättre om de får leva sida vid sida med nästa och förra generation. Alla drömmar får plats.”

”Jag är inte säker på att din liknelse hjälper”, sa jag. ”Det känns svårt att förstå det hela.”

Han lade sin arm om mina axlar och vi började gå därifrån. ”Precis. Det går inte att förstå krigets vansinne. Hur man än tänker och försöker rationalisera och förklara det så blir det fel, fruktansvärt fel.”

”Det är kallt när löven fallit”, sa jag. ”Inget stoppar den elakt kalla och råa vinden då.”

Han nickade, den här gången med ett svagt blänk i ögonen. Tårar? Jag visste inte säkert, men tankarna bröts av hans lugna röst. ”Precis, och om inga ljusa och tokiga drömmar om allt från sex med din älskade på en klippa till märkliga historier där du åker lådbil bland asteroiderna lever vidare, hur ska vi då stoppa alla mardrömmar som inte Hollywood kan anpassa slutet på?”

”Om varje löv är en dröm, vilken är då vackrast? Vilken ska vi försvara mest mot mardrömmarna”, sa jag. ”Eller är det ingen skillnad på löven, kloke man.”

Han sa inget, men det gjorde inget. Jag visste åtminstone det svaret.

Simmar i ett hav utan svar

Det är sällan jag måste låna någons namn, men när jag läste om Hamza som torterades och mördades av säkerhetsstyrkor i Syrien då kunde jag inte låta bli. De här raderna är till honom och alla andra som faller offer för människans sorgliga förmåga att försöka förinta sig själv. 

Universum är ett hav i natt
och jag simmar bland stjärnorna
En har slocknat,
en liten en

Göm dig inte, Hamza
Lys igen

Hamza,
vem stal din strålglans?

Vem rövade ljuset
från dig
som gav till de fattiga?

Tystnad
Inga svar

Jag simmar vidare
och bottnar inte i
den bottenlösa ondskan

Ställ dig bredvid mig, Hamza
Jag skyddar dig

Hamza, lys igen
Låna mitt ljus,
bara i en sekund

Skriv några ord till
de som gråter ditt namn
Låt dem läsa
i ditt sken
en sista gång

Tystnad
Inga svar

Jag simmar i en återvändsgränd
och kryper upp på universums
ensammaste strand

Jag tror att jag är oljeskadad,
men det klibbiga
som vill kväva mig
är trycksvärta
En vidrig historia
om stjärntjuven
som släckte Hamza
för att döda resterna
av sitt eget ljus

Hamza?

Tystnad
Inget svar

Så förstår jag
och öppnar ögonen

På himlen
brinner en stjärna
så pur och ung
Allt för tidigt tänd,
men välkomnad av
ett universum
dit mörkret aldrig når
Där det svarta bara
är en vacker fond
och stjärnornas
sammetstäcke

Hamza!
Brinn!

Tystnad
Inga svar

Och Hamza brinner
Tyvärr, men lyckligtvis

 

Vågskål

I den ena vågskålen lägger jag promenaden i morse. I backen ned mot spårvagnsstallarna är träden så gröna de kan bli. Jag har skrivit det förr, så här års ser bladen nästan ut som om de doppats i en djupgrön färg. Nymålad vår får mig att må bra. Blommorna på träden bredvid den lilla kyrkan lämnar grenverket när jag passerar. En liten vindpust leder trädets glädjetårar över årstiden ned mot marken. Jag sträcker ut mina händer och fångar ett rosa och vitt mirakel som sakta singlar i gryningen. På en liten plätt skuttar harar omkring. Vid varje hopp ler jag. Det är morgon i vår vackra värld. Solen sträcker på sig, redo för en arbetsdag.

I den andra vågskålen lägger jag en kommandoräd på internationellt vatten och en idé om bistånd som slutar med åtminstone tio människors död. Tio människor som aldrig får se blommor och nymålade träd igen. Och mängder av andra människor som kidnappas på öppet hav och nu ska åtalas för att ha tagit sig in i Israel olagligt. Det är chockerande och absurt i sin otäckhet.

Jag är glad att jag såg den fina vågskålen i morse. Annars vet jag inte hur länge jag skulle orka läsa, se, uppleva och försöka förstå det där mörkret som människan så ivrigt omfamnar i den andra vågskålen.