Etikett: vänskap

Vasagatan, tio år senare

Jag gick ned på den här gatan en gång, det var nära att jag aldrig stod upp igen. Längs samma knaggliga asfalt går jag i dag, drygt tio år senare.

Då gick jag till en buss där en flicka med Ballerinakex i sin påse väntade. Jag skulle bli förförd, låta mig bli nästan förstörd och vakna upp en gång för alla först om nio år från då.

Då gick jag med 30 års livslust nedtecknad på en massa tättskrivna ark som jag hade glömt kvar i jeansen när jag tvättade dem på för hög värme och omedvetet (?) krympte dem till en osynlig mans storlek.

Då var jag på väg bortom ord, beväpnad med tomma ord som vägde tyngre än allt, fast de inte betydde något alls.

Nu går jag till en kaffekopp och ett ödmjukt samtal med någon som kanske förlorar allt, men som har den glöd och den tro och den längtan jag aldrig hade då. Fast, jag var säker på att jag glödde, trodde och längtade så jävla mycket då.

Nu går jag med rak rygg, befriad från det sista tvivlet efter att ha mött en av vägarna till dem utan att måla en konsthall full av konspirationsdukar och utan att öppna en teater där vanföreställningarna går för oförlösta hus.

Nu vandrar jag med lätta steg och förklarar hur jag då kunde ta en sista klunk när jag var skitfull för att det var exakt 24 timmar till meditationen och att den drogen var starkare än glaset jag höll i min hand en festlig kväll – och hur den ondskan kan utlösas av något, men att såret fanns i mig, inte i det som jag gömde mig för.

Nu säger jag som det är, förstår utan att jamsa med. Jag knarkar inte bekräftelse, lika lite som min vän söker den. Hans resa är ny, så annorlunda från min, så ohyggligt välbekant. Men, den är ändå omgärdad av ett annat hopp – en vilja att söka hjälp från de som hjälper istället för att (som jag) sticka ut sina ögon och sen be de lika förblindade att beskriva hur vacker världen är när solen går upp.

Nu kan jag tänka och dela med mig, med den nyföddas naiva självklarhet, den nyktres röst och den befriades tacksamhet:

”Det är en lång väg att gå.
Det är en öken.
Och hittas svalkande blad,
tro mig,
kanske är de bara törnetaggar.
Men bind dem runt pannan,
kanske svalkar de.
Tro bara inte att du är Jesus,
i så fall har solen
förvillat dig.
Och slicka inte dig i blodet
som rinner från dina sår,
endast en vampyr är du då.
Det är en lång väg att gå.
Det är en öken
och jag vet inte vad du hittar
bortom horisonten.
Men du hittar svaret
när sen är nu
och detta nu är då.”

Nu är jag lika lite en frälsare som då, men jag vet vart jag går och hur vilse man kan gå. Jag har inte min väns karta, jag har inte hans svar eller hans lösningar. Till skillnad från då så låtsas jag inte annorlunda, jag säger inget som jag inte vet. Men, jag förstår resan i sig och jag lyssnar.

Det gjorde jag aldrig då.

Jag är i nuet.

Och jag går Vasagatan fram – precis som jag inte gjorde för tio år sedan.

Vill du?

Det är mitt i natten. Den sista nattbussen har lämnat en bortglömd hållplats. Du missade den med en sekund eller några år. Du sjunker ned på bänken. Försöker gömma dig bland sprickorna i de utmattade plankorna på bänken. Du läser de inristade könsorden och tittar på tidtabellen om och om igen i hopp om att du såg fel, att din klocka eller pappret på väggen har fel. Att det inte är för sent, bara sent.

Ibland åker en taxi förbi, men dess tända skyltar är släckta till förmån för de som stoppade bilen tidigare. Varje bil är full med berusning, nykterhet och hemlängtan som ska förverkligas. Du sträcker inte upp fingrarna ens. Du tittar uppgivet ned i marken, räknar tuggummin, och undrar varför det är så här. Med darrande fingrar slår du numret till taxicentralen. Det tutar upptaget, som det gör när alla vill hem samtidigt. Du ringer igen och igen och igen. Upptaget.

Det är inte långt hem. Du bor på andra sidan vägen och bara en smal gångväg åt rätt håll. Jag står där och ropar på dig. Du tittar tillbaka, tillbaka längs vägen du kom från, vägen där du struntade i att följa din GPS. Du längtar tillbaka, bara en promenad till. Du vill att jag följer med, men det är en smal, krokig och intetsägande väg som egentligen är en labyrint och en återvändsgränd när man låter dagsljuset falla på den. Skulle jag gå bredvid dig hade vi bara lyckats tappa fotfästet och knuffa varandra ned i djupa diken.

Jag kan säga, jag kan råda, jag kan önska, men jag kan inte vända åter. Vi stod där för flera år sedan och jag följde mörkret då, trots att jag längtade till ljusets dusch. Jag gör det inte igen. Det finns inget i att försaka mig själv som räddar dig.

En blodtransfusion till behövande och att ge en njure är vackert, att åderlåta min själ och låta den bli sydd till en plastpåse där du slänger förnyelsens skräp är bara vansinne.

Jag står vid en slags knutpunkt, möjligheterna. Kom hit, ropar jag. Det är inte långt att gå, bara en liten bit bort från allt som redan är dolt av natten. Solen går upp bakom mig, förstår du inte det? Hör du mig?

Du vill gå tillbaka, jag ser det i din hållning. Kanske välja ett annat spår, men du vill gå tillbaka. Det är din värld, men den planeten är inte rund längre, den är platt nu – och när du gått där tillräckligt länge kommer du fram till kanten och faller ned i intet.

Kom till knutpunkten, här finns möjligheterna. Jag ropar en sista gång och fortsätter sedan att vandra. Jag hoppas att jag hör dina steg och ropet: vänta på mig. Jag kommer inte att vänta, men hoppas att du blir förbannad och kommer ikapp mig, och inte minst dig själv.

Kommer du? Vill du?

f.d. mosaik

En kontur lösgörs ur mörkret,
dess ljus ler mot mig
En oväntad skuggfigur
tar steget in i det svarta
Och fyller det med tomrum
utan att jag sörjer

När jag var en mosaik,
varje scenario en glasbit,
och allt hölls ihop av tvivel,
då hade jag tillåtit detta
att splittra mig till
en förtvivlad förlust
I dag är jag en spegel,
reflekterar och visar sant
utan att se framåt
i spruckna backspeglar

Historier om i morgon,
skrivs i nedlagd tidning
Tidvattnet sköljer den,
för dunkla ord till sjöss
Tidningen viks till en båt
och seglar oläst iväg

I den bortrunna blaskans
totalsågade tv-tablå
syns mitt namn i tragedier,
alla andras dokusåpor
Jag valde birollen,
statisten i andras död,
före huvudrollen i mitt liv
Då, långt innan nu,
när jag var en skuggfigur
som bara svek mig själv

Perspektiv syns i källan
som svalkar min panna
Droppar i förförda skrattgropar
är nyfödda sanningar
En rad sorgfria enigmor,
som inte känner försening

I fotoalbumet jag bär
finns ej påhittat i morgon
Det finns noll skisser,
än färre bestämda slut
Efter varje osynlig bild,
ett frågetecken rött
Färgen, lånad av mitt hjärta,
att returneras när jag vet
Jag funderar inte alls
och är lyckligt ovetande

Jag hade en byggfirma en gång

För länge sedan, långt innan jag fastnade i reklamens värld, hade jag en byggfirma. Anjos snickerier och bankanden hette den och den hade en slogan spika istället för att fika.

Jag fick hugg på mitt första jobb och åkte hem till en ensam typ.

”Vad kan jag hjälpa dig med”, sa jag.

”Jo, jag skulle behöva ha hjälp med att täta minnesluckorna”, sa beställaren. ”Sen vore det fint om du kunde fylla igen mitt tomrum, göra något åt hålen från det förflutna och ta bort min isolering. Jag skulle behöva hjälp med att bygga upp en framtid och skapa lite mer utsikt. Kanske riva fasaden och göra en helrenovering. Ja, faktiskt riva allt och börja om från grunden. Kan du ordna det?”

Jag skakade på huvudet.

”Kan du banka in lite vett i mig då? Skruva fast den lösa skruven? Tvinga mig lite?”

Jag skakade på huvudet.

”Kan du åtminstone fixa ett luftslott? Eller ett korthus? En dimridå? En veranda där jag kan ligga när jag är fat and happy? Något kan du väl bygga?”

Jag nickade och sa: ”Jag kan bygga hur mycket glädje och kärlek som helst, bara det finns grogrund och lite lust att hjälpa till från din sida.”

Beställaren tittade på mig och suckade. ”Du är värdelös.”

Jag lade ned firman och började måla tavlor av vackra världar istället. En dag gick jag in i en av dem och insåg att det var min verklighet. Ibland hör jag den ensamme beställaren vråla att jag ska komma tillbaka. Det är inte så jag är målad …

 

 

 

 

 

Det går bara inte att dö i Skatås

Jag promenerade mer än jag skrev idag, det blir lätt så i Skatås. Det är min lilla tillflyktsort och en plats där jag alltid finner lugn, tid att hitta svar på allt möjligt och tittar på dessa älskade små hjältar.

Jag gick där innan jag vågade visa mig själv i våras. Jag gick där efteråt när jag vågade säga mer. Jag gick där gång efter gång när jag förlorade kärlek och tron, något som höll i för länge. Jag gick där när jag undrade över döden och dess orättvisa. Jag har gått där i somras bara för att njuta och njuta lite till. Och jag gick där idag så full av frågor och funderingar efter det som hänt på sista tiden.

Jag var inne på det i några inlägg förra helgen, om vikten av att våga behålla det goda i oss när ondskan är så hemsk som i Oslo, på Utöya och i en rad andra länder över hela världen – och är exakt så hemsk varje dag. Sedan läste jag en rad blogginlägg från folk som hyllade morden och ansåg att de dödade ändå deltog i ett utbildningsläger för terrorister och så vidare. Det märkliga var att jag inte ens funderade på att replikera. Jag visste att det förmodligen hade varit mer fruktsamt att stoppa in huvudet i ett stängande krokodilgap.

En kort stund fick det mig att bita ihop och titta ned i marken. Var jag då på väg att bli tyst? En god, tyst man? En som inte tar striden? Var jag på väg att dö? Att, trots alla fina ord, vända ryggen, dra på skygglapparna, tejpa igen munnen och låtsas som att det regnade?

Skatås gav mig svaret längs sina kringelikrokiga och solkyssta vägar och stigar: Nej! 

Däremot förstod jag tydlig att det inte är min väg att gå in i trollkulan och kasta in argument i en fläkt som bara smetar ut dem utan att förstå dem. Det är inte min sak att försöka övertyga blint hatande människor om att det finns gråzoner i deras svartvita värld. För mig är det mer värt att beskriva det ljusa, måla kärlekshjärtan istället för att bygga broar mellan två ödeländer. Mina ord ska läsas av dem som vill förstå och göra den här vackra planeten rättvisa. Och, jag ska läsa de som vill detsamma. Jag ska sprida deras ord och få andra att läsa dem, få fler att förstå och vilja annorlunda.

Naivt? Nej, precis som Norges statsminister Stoltenberg sa får man aldrig bli naiv. Mot ondskans kulor och bomber räcker inte alltid leenden och en utsträckt hand. Pennan är mäktigare än svärdet, men sällan i en duell på slagfältet. Det måste till koll, kontroll, bestraffningar och försvar mot de som vill slita bort vårt ljus eftersom de inte har ett eget. Jag tror aldrig att vi får en Bullerbyvärld, men den kan bli bättre.

Varje liv förlorat är en saga aldrig berättad. Varje liv sparat är en fantastisk möjlighet och den största segern. Och, det är den enda segern som är möjlig i krig, egentligen. Jag skrev, för länge sedan, ett kort inlägg och repriserar det helt fräckt här.

Tänk om alla arméer på marsch
Måste få svar av en klok man innan skotten föll

Svara oss, kloke man
Hur många drömmar drunknar i slagfältets gyttja i dag?
Hur många skratt ersätts av döendes skrik efter sin mor?
Hur många tårar gråts när älskade inte kommer hem?
Hur många läppar förblir okyssta och viskar istället varför?

Förresten, kloke man
Kan du dela den dystra summan med segerglädjen?
Bara då vet vi om det är värt att dra i strid

Den kloke mannen skulle fundera och sen svara
Hur kan något som bara kan decimera någonsin vara en seger?

Har jag fått storhetsvansinne? Tror jag att jag ska rädda världen? Nej, inte egentligen. Jag kan bara rädda mig själv och berätta vad jag tror, tänker och vill. Om någon tror mig och håller med tillräckligt för att berätta vidare, så gärna för mig.

Jag vet bara att mina ord ska skapa, kreera och lyfta. Jag vill lämna komplimanger istället för att fegt gömma mig bakom anonymitetens mask och skriva cyniska, sarkastiska, syrliga och förklenande påhopp – även om det är en enkel väg att få många applåder, läsare och uppskattare. Men, att dissa är som att dricka automatkaffe – kärlek är en noggrant bryggd kopp som värmer och får dig och ditt sällskap att le. Tidigare i dag skrev jag till en älskad vän:

Jag tror inte att det finns någon som kan se så mycket sommar ut som du gör på bilder, min vän. Fantastiskt glad och livlig gång på gång.

Jag gillar den här förändringen i mig, förmågan att ärligt skriva sanningar. Förr valde jag gärna att skriva om det surrealistiskt och utifrån ett självironiskt och sorgset perspektiv. Jag skojade om vikt, utseende, tillkortakommanden. Det har blivit ack så mycket svårare sedan i våras. När jag nu trippar i min galna värld, finns ett extra lager värme och innerlighet i orden. Det har bara blivit så. Och, det är underbart.

Jag är inte en mycket bättre människa, men jag är fan så mycket mer heltäckande nu. Och när jag nu inte behöver gömma mig bakom en fasad, när jag nu inte längre spelar spel och teater – då kan jag inte hålla käften om allt det vackra jag tror på.

Jag ska aldrig mer ödsla tid på att babbla i meningslösa forum där dumheter grasserar. Jag ska göra vad jag kan för att få en röst som hörs och den ska prata vackert, positivt och upplyftande. Kanske skriver jag en deckare en dag, men bara om jag har en riktig historia att berätta. I boken jag skriver nu möter godheten ondskan, ibland vid ett slagfält, ibland när bara ord finns att tillgå. Det är en vacker och hemsk berättelse, precis som livet, men den tillåter sig inte att ge upp och låta hatet och apatin ta över.

Boken påminner om promenaderna längs vägar som den här.

Jag vet inte vad som väntar bortom kröken, kanske vill någon stjäla mitt ljus där. Jag vet bara att när jag når dit vill jag berätta ännu mer, peka på hur mycket som är vackert, och sen fortsätta längs ännu en okänd väg.

Jag är ingen predikare. Jag är en berättare. Jag är god. Nästan alla är goda. Jag vill berätta för dem och kanske, kanske kan en terrorist höra det och se att hans motståndare är en medmänniska och istället för att lyssna till sina kulor höra hennes historia.

Är jag jävligt pretentiös nu? Glöm det. Jag är en helt vanlig kille som jobbar, äter, skiter, älskar, dricker öl, äter popcorn till middag ibland och zappar mellan kanalerna fast inget alls visas. Men, jag kan inte hålla käften och jag kan skriva – och jag vill skriva det vackra, det skira och allt det som jag tror att vi alla innerst inne önskar.

Precis som i förra helgens inlägg är det kärleken som bestämmer. Mitt hjärta tillhör alla jag älskar. Det som blir över är till för att berätta mina berättelser för alla som vill lyssna.

För hatet, ondskan och tystnaden finns ingen plats i mig. Det vet jag, för det har Skatås sagt till mig.

 

Gå inte sönder

Gå inte sönder. Inte du. Inte nu. Inte aldrig.

Hur många gånger har vi vandrat tillsammans över främmande fält och garvat? Ditt skratt, din humor och din underfundighet som ständigt varit större än alla mörker som någonsin hotat har alltid guidat oss. Det gjorde ont ibland, du gick inte alltid rakt, men du gick och du nådde alltid fram. Minns alla våra galenskaper, kloka och mindre kloka beslut, fullständigt vilse i pannkakan och så vidare – alltid med skrattet nära till hands. ALLTID.

Gå inte sönder. Inte du. Inte nu. Inte aldrig.

Jag har sett för många som jag inte ser längre. De glada som egentligen grät tills de satte stopp. Oroshjärta, som Tomas Andersson Wij skrev, följde T:s bästa H bort. Andra lämnade utan ett ord, utan förklaring. När repet är det enda du har att följa, då är vägen verkligen slut. Hur långt är ett rep? Jag vet inte, det är alldeles för ofta bara ett frågetecken. Sen minns jag de som en gång sprang jublande på gator och torg, för att sen deppa ihop på andra torg, med droger och sprit som enda bekanta. Uppgivenhet blev deras reskamrat rätt in i den vägg som aldrig låter dig studsa tillbaka, bara sväljer dig och gömmer dig i glömskans betongfundament. Du är inte av dem, det har du aldrig varit, det får du inte bli.

Gå inte sönder. Inte du. Inte nu. Inte aldrig.

Det gör ont ibland. Nu, mer än vanligt. Jag hör ditt hopp på omvägar, men hör också oron från de som aldrig slutar älska. Jag känner mig maktlös, en man som vill komma till din undsättning men kör en skottkärra full av floskler, käcka tillrop och tomma ord. Mina ögon, öron och hjärta är alltid dina. Ring mig och jag svarar. Be mig om stöd och jag ska stötta dig så gott jag kan. Men, jag vet inte hur. Jag vet inte vad som krävs. Kanske är det här bara en tillfällig svacka, eller så springer du utför en backe fortare än jag någonsin kan jaga i fatt dig. Jag kan bara be dig, som en vän som alltid kommer att älska dig:

Gå inte sönder. Inte du. Inte nu. Inte aldrig.

Paraplyet och solen

Det regnade inte i morse, men jag tog med mig paraplyet ändå.

”Är du rädd för regn”, sa det yrvakna paraplyet när vi gick längs gatorna strax efter sex på morgonen. Det vara bara några ovanligt tysta måsar och en handfull duvor på väg till sitt morgonskift utanför ett franskt café som delade den långsamt värmande solens strålar med oss.

”Nej, men även paraplyn förtjänar att få se lite sol”, sa jag. ”Ibland vet jag inte om du bara gör ditt jobb, eller om du faktiskt gråter i regnet, så jag ville bara ge dig en fin dag, du behöver den.”

Jag fällde upp paraplyet. Dess svärta syntes mig mindre mörk när solen föll över den. Kanske blev paraplyet till och med lite större, det verkade i alla sträcka sig mot himlen.

Och så förvandlades det till ett parasoll och glittrade ikapp med mig.

Dagar blir inte bättre än så.

***

Det är sällan jag skriver till någon speciell här, men det här var till dig, min finaste, fina vän. Du är ett parasoll, glöm aldrig det.

Grå, grå och så paraplylindring

Tisdag morgon. Så grått att det inte finns några konturer. Regnet är allt som hörs. Det är för tidigt när jag stryker längs dystra fasader och försöker komma undan. Det går inte ens sådär. Jag är genomblöt, dyngsur och har förlorat både frisyr, leende och hopp innan klockan 07.25.

Jag trampar på utan adress i en grå, grå dag. Regnet förblindar och jag hukar.

Så finns det där. Ett litet paraply i din hand. Du sträcker ut det och skyler mig från det kalla och blöta. Du är ett leende och en stark arm som slåss mot ovädret för mig idag.

”När regnet faller på dig, då är jag ditt paraply, det lovar jag dig”, säger jag och blinkar bort regnet som skulle kunna vara tårar. Hon får dagens enda leende.

”Tack för att du är min vän”, säger jag sen och fryser lite mindre samtidigt som jag ser en försiktig kontur avteckna sig mot horisonten. Jag tror att det är en bättre dag som så sakteliga närmar sig.

Allt är svartvitt på morgonen

Döden är svartvit på morgonen.
Bara några spalter bred,
men mer vemodig än allt.
Oftast med korset som riktmärke,
ibland med en älskad symbol,
likt en leksak som följer med på färden.

Sorgen är svartvit på morgonen.
Kanske några rader från Setterlind,
eller ett barns sista farväl.
Tårar klädda i ord som viskar tack,
men samtidigt vrålar varför,
varför du, varför nu, varför någonsin du?

Livet är svartvitt på morgonen.
Bilder på små som inte vet,
som nyss börjat lite lätt.
Yrvakna, nyfödda hjältar och hjältinnor,
i sagor som bara är det var en gång
och ska pågå långt efter att bilderna bleknat.

Kärleken är svartvit på morgonen.
Ibland bara två namn,
en plats, ett datum och tron på oss.
Eller hon och han i vitt och svart.
Längtansfulla och övertygade,
med leenden som är oändliga och fullständiga.

Namnen är svartvita på morgonen.
Födda, döda, förlovade, gifta,
älskade, saknade och äntligen här.
Bara namn som inte säger något
när jag bläddrar i min morgontidning,
men är hela världen för de som kan läsa dem.

Senare …
Bortom Göteborgs-Postens sidor.
När kaffet bara är en eftersmak.

Jag går utmed kyrkogårdens mur
och ser stenarna, orörliga räknesnurror
som berättar hur länge en älskad varit tyst
Ibland, när det är flera namn,
förstår jag hur länge någon sörjde
en livskamrat … eller kanske ett barn?

Gosedjuren fryser där de vakar tappert
istället för att värma de som inte borde sova än.
Blommor lyser envist i den bleka vårvintern.
Här färgsätts den svartvita döden.
Dess slutgiltighet målas över
av en färgstark och evigt varm saknad.

Barnvagnen på gatan är fylld av stort liv,
fast kroppen är så liten än.
Forskande ögon tittar på två föräldrar.
De ler mot den lilla och hon ler i retur.
Ett ordlöst kretslopp och del två
i sagorna om svartvit kärlek och liv.

Jag går till ett fik på ett hörn.
Min väntande vän kramar mig.
Kanske svartvita i skrift,
men vi är tusen färger här och nu.
Vi skrattar med varandra
och färgar av oss lite till.

Min brorson i min famn.
Han avslöjar framtiden
och jag gläds med min familj.
Vi kan inte förklaras i svartvitt,
för vi spelar viktiga roller i en pjäs
där varken tårta eller kärlek tar slut.

Allt är svartvitt på morgonen.
Men, alltid annars … allt annat.

Yoda bringar glädjebud

Jag fick sms av M i veckan och råkar ha Yoda som levererar (fånigt, men jag är en Grup). Det var en bild på hennes son, nyfödd och självklart sötast i världen. Det är alla barn.

M och jag sågs aldrig särskilt ofta. Vi hade oftare e-posttrekanter med en annan jättebra M. Djupa diskussioner, galna diskussioner och allmänt pladder. Ibland fikade vi, ibland sprang vi på varandra, men livet för en åt olika väderstreck.

Vi sågs första gången på en fest och det var nära att M dog åt mitt skämt om Stenabåtar, någonstans i närheten av Trägår’n. Vi vandrade lite samma vägar ett tag och ingen har som hon spikat upp mig på en vägg och skällt som fan när jag varit dummast i världen. Hon förstod mig, men hon strök mig aldrig medhårs. Det är jag evigt tacksam för idag. Hon tillät mig aldrig att falla när jag ville kraschlanda 2003. Utan omsvep sa hon att jag var en jävla idiot. Jag tror aldrig att jag tackade henne ordentligt för det…

Vi skulle ses över 956 drinkar någon gång sa vi jämt, men nu lär det inte hända på några år… Det är mer än okej. Hon är en av de verkligt bra-bra människorna och hennes son har just begåvats med världens coolaste mamma. Sämre start kan man få i livet.

Here’s to you, M. Jag får dricka drinkarna själv ett tag – men, det blir ingen baksmälla på de här. Världsapromiss!!!