I vårt vackraste, fult sex och våld

Det är så vackert allting. Väntan och längtan, den otåliga frustrationen och hur vi somnar bredvid varandra i vetskapen att nu är hon ännu närmare. Snart byter vi teori, tro och funderingar mot ett livslångt vårdande och älskande. Om två veckor är hon planerad att möta oss: vår dotter, vår ofödda framtid, vårt allt.

Måndag 15 april, vi är hos barnmorskan och mäter, väger, sticker och lyssnar. Allt är bra, allt är vackert.

På toaletten faller en skärva ur den perfekta diamanten. Det enda som för ett ögonblick kan vara hårdare är några utplacerade papperslappar.

bild (5)

I vårt vackraste ligger de på en toalett, erbjudanden om hjälp och en tryckt röst som viskar – vi finns här – till de som inte lever i sitt vackraste.

bild (6)

Vårt väntrum, så fyllt av förväntan, är ett rum där andra sitter med böjda huvuden. Kanske bär de sår i underliv och under allt vad leende ytor heter. Kanske är det inte bara bebisen som sparkar.

Jag har gått med Teresia hela vår vackraste väg. En gång fick jag inte sitta där, pappersbitarna på toaletten avslöjar varför vissa samtal måste ske utan mannen närvarande.

Vårt vackraste är lika vackert, men ödmjukt inser jag att det inte är så för alla. Jag förstår än en gång att det onda finns överallt och att vi snart föder en liten som ska ärva vår värld.

Jag förstår att jag ibland, när jag inte berättar tokiga sagor, ska berätta de allvarliga orden som Svea måste höra. Orden om hennes värde och hennes okränkta rätt att förbli okränkt.

Orden som också ska nå så långt jag kan skrika, så att det vackraste kan färga fler – och kanske gör att de där papperen inte fylls på varje vecka utan istället bleknar bort. Oanvända.

Att plugga till pappa

Jag har inlett något jag aldrig har gjort förut – ett långt och idogt pluggande. Handen på hjärtat, gymnasieåren var en transportsträcka. Åren på Handels innehöll enbart fläckvisa inspirationsavsnitt, tyvärr alltför ofta avbrutna av kurser där lärarna var så oinspirerade att ölandet i studentkårens källarlokaler kändes mer lärorikt.

Det jag pluggar till nu – pappa – är något helt annat. Det finns inga omtentor, det finns inte utrymme att gå vidare om jag blir underkänd, jag ska helt enkelt klara av det. När vår dotter föds ska jag vara redo och förstå så mycket att jag kan bli en bra pappa. Samtidigt ska jag vara allt annat än indoktrinerad eller fast i klyschartade roller, så att jag kan fortsätta vara mig själv. För Sveas skull. För Teresias skull. För min skull.

Det är den svåraste inlärning jag ställts inför, men samtidigt den viktigaste och mest belönande.

Här finns inga klara modeller, inga givna svar. Ju mer jag läser, desto mer står det klart att varje graviditet, förlossning, barn och familj är annorlunda. Naturligtvis är mycket lika – vi är trots allt människor allihop – men samtidigt är allt unikt.

Det finns så mycket som är abstrakt. Jag kan känna Sveas sparkar inifrån magen, men jag bär henne inte. Jag kan lyssna till Teresias förklaringar om vad som händer, hur det känns. Men, jag står fysiskt utanför. Svea far runt i sin mor, hennes far försöker förstå. Och håller mig så nära det bara går; pratar, sjunger och klappar på den lilla – skrattar när hon kickar till.

Jag försöker lära mig om förlossningens faser, hur sammandragningar och värkar fungerar, så att jag ska kunna finnas där – när det verkligen gäller. Det går inte att föreställa sig hur smärtan kommer att bli, jag vet bara att jag vill förstå och inpränta i mig själv att jag har en roll i att hjälpa Teresia härda ut den. Jag kan inte ta över den fysiskt, så jag måste försöka stötta, stärka och lindra genom att förstå. Och naturligtvis bära allt annat som kan underlätta – här hemma, men också på BB så småningom. Antagligen kommer jag också att skickas iväg för att köpa smörgåstårta rätt snart efter nedkomsten, men det blir den bästa utflykt jag gjort dittills.

Det är otroligt svårt att ta in allt, men det är en självklarhet – måste vore fel ord här, för det är en ynnest att gå den här skolan.

Jag googlar, plöjer gravidforum, läser kapitel efter kapitel, frågar (dumma) frågor. Teresia svarar, förklarar, visar och står ut. Jag läser högt varje helg, vad som pågår just nu. Teresia kvitterar och kompletterar. Det är jättehäftigt.

Samtidigt tar allt form runt oss och bygger fysiska bevis på att examen närmar sig. Sängen finns, barnvagnen väntar på att hämtas, vi har bokat en bil, kläder har köpts, lånats och skänkts redan, vi har en badbalja fixad, det köptes en hel del bra-att-ha-prylar i veckan.

Jag försöker läsa om storlekar och hur snabbt/långsamt Svea kommer att byta garderob. På kvällarna funderar på hur jag bäst ska bära henne, hur jag ska le stort trots att blöjan luktar Hades och hur det kommer att kännas att väckas stup i kvarten av en krävande prinsessa.

Allt är underbart, men det är också som att gå i en korridor på en okänd skola. I famnen har jag så mycket böcker att jag knappt ser nästa steg, och det regnar intryck mest hela tiden.

Det är oerhört omtumlande, märkligt, svårt, underbart, galet, självklart, instinktivt, naturligt och rätt mycket annat.

Det finns inga Bostonmatriser där jag kan positionera det här; inga röda trådar som är absoluta sanningar – här leder de till gordiska knutar; det handlar inte om att tänka utanför boxen – snarare innanför skötbordets vadderade kanter.

Och, jag vill så gärna bli en fantastisk pappa och partner, göra det som är en pappas saker, utan att falla in i någon slags förlegad roll där det handlar om mans- respektive kvinnogöra. Så jag vänder blad, utan att stänga det förra uppslaget, tar in mer och mer, försöker sortera, tänka och resonera. Det är osannolikt häftigt. Svårt, men enkelt och givet. Förstår ni?

Varje sida är ett äventyr. Varje svar skapar nya frågor. Försökte jag rita ett flödesschema för att förklara det hela skulle det se ut som en vilt växande mind map där bubblorna tycks föröka sig själv.

3 maj smäller det, eller innan dess, eller kanske lite senare. Jag är redo, men inte fullärd. Det kommer jag inte att bli förrän jag tittar in i Sveas ögon och bara vet vad hennes pappa ska göra i nästa sekund.

Åter till böckerna …

148 slag

Ditt lilla hjärta slog 148 slag i minuten i morse. Jag tror våra hjärtan slog 1000 slag när vi hörde dig, Svea.

I natt sparkade du inifrån din sovande mamma så att du väckte min själ. I gryningsljuset väckte du den inre solen, Svea.

Vi har fixat så fint till dig, förresten.

En barnvagn är på väg så att vi kan köra dig överallt.

Vi kommer att skaffa en stor, säker bil och sätta in en jättefin och trygg stol.

Din mamma syr saker, jag syr ihop annat.

Skötbordet, sängen och små, fina överraskningar är säkrade.

Och så tittar vi på lite sol nästa vinter. Du har inte upplevt dem än, men mellandagar kan vara mer långvariga än nio månader i en livmoder och då är söderut bästa lösningen.

Vi längtar, läser och pluggar så att vi ska bli så bra det går att bli, Svea.

Det är bara att anlända i maj.

Allt är förberett för dig, Svea. Allt …

Ljuset

Ibland kommer det som en gammal klok farfar med utsträckt hand. Linjerna i dess skrovliga handflata är lika djupa som dess omsorg och min tillit till det. Och det håller mig tryggt vart vi än går.

Ibland är det ett ystert barn, så nyfiket och oförställt. Dess oskyldiga leende är lika stort som dess tydlighet när det, om än just fött, vägleder mig.

Ibland knackar det på, försiktigt, som en kutryggig dam. Dess bultande och vackra hjärta är noggrant dolt under en regngrå, vindpinad och maläten kappa.

Ibland väcker det mig, som vore det en lekfull valp. Det sliter av mig täcket, viftar på svansen och glansen och glittret i dess ögon lovar evig kärlek i utbyte mot bara en liten stunds lek, en liten pinne kastad bara några få gånger.

Ibland smyger det in, som en försiktigt vakande mor. Det sitter stilla precis där det inte syns och väntar troget på att jag ska komma det till mötes när jag är redo, vaken och har dansat färdigt med drömmarna.

Alltid finns det, strax under huden, mitt framför ögonen, i nästa andetag och i tanken jag nästan aldrig kunde tänka förr. Det stannar tiden, men får livet att rusa framåt.

Nattetid dröjer det sig kvar efter att solen gått ned och riktar stjärnorna mot mig. Det viskar att om det tog stjärnornas ljus miljontals år att nå mig, så var väl min väntan – knappt 40 år – ingenting. När orden tystnat lyser de upp allting runt mig. I sin blekaste form visar det upp min vackraste ljuskälla och skuggan av det lilla stearinljus som ännu väntar på att tändas, men ändå skiner underbart.

Jag ler, blundar, men ser inte mörkret.

Farväl, vemodet. Hej då, Olskroken.

Vemodet bor i väggarna där.

Jag vet inte hur många gånger jag målade över det, hur dåligt de glada färgerna alltid fäste, för att plötsligt bara falla ned och smulas sönder. Allt som behövdes var ett ord, ett samtal, ett sms eller bara tystnad på temat nej.

Jag önskade mig en rymdraket varje jul och 13 rätt varje lördag. Jag längtade efter en varaktig kyss eller åtminstone en påse pengar för att köpa en enkelbiljett till i morgon. Jag vände på varje kullersten för att hitta skattkartan och hoppades finna den magiska anden i alla flaskor som öppnades under festkvällar. Jag trampade samma cirkelstigar i jakt på nya missade mål. Jag satte ekorrhjul på min lådbil och kraschade rätt in i första bästa hinder. Jag somnade förälskad och vaknade ensam, oavsett om jag var själv eller ej.

Jag låtsades vara den lille pojken på ivriga ben, fast jag egentligen var den orakade och utmattade mannen. De grå stänken i skäggstubben, som skrikande varningssignaler: snart är jag för gammal, glädjefärgerna är de enda falska fasaderna som finns för mig. Och jag rakade bort skägget för att se det återvända varje trött, förlorad dag.

Jag var Jesus motsats, föddes varje fredag och korsfäste mig själv på söndagen; vinet blev till vatten och jag lärde andra gå så att jag kunde förbli förlamad. Ett tag lät jag filosofin knocka mig, andra år var jobb och plikt min drog. Jag bad en psykolog säga att jag var deprimerad så att jag kunde fly, han sa att ’det är livet’. Jag raderade, adderade, bråkade, dividerade, men bortom alla konstiga ekvationer och problem ville jag bara få till det här med världens enklaste matematik:1+1=2. Allt annat förstod och kunde jag ordna.

Vi kysstes första gången i januari. En vän hade placerat oss bredvid varandra på nyår, vi hade gått i Ängbergen, fikat länge och ätit middag i rätt ljus. Nu skulle vi gå på Jan Lööf-utställningen på Konstmuseet, istället kysstes vi i skenet av en röd Scandicskylt. Det var en gång var äntligen på väg mot sitt så levde de lyckliga i alla sina dagar … Sagan inleddes.

Mina väggar är inte desamma sen dess. Och nu är mitt hem inte mitt hem.

Jag hör inte hemma i Olskroken längre. Det som varit mitt skydd, men också mitt ok, är bara en lägenhet nu. Jag har varit förälskad här, sorgsen bortom tårar, full, bakfull, förväntansfull och uppgiven. Det har varit berg-och-dalbane-år med mängder av jippiestunder och hoppa-i-brunnen-dagar. Det är slut nu.

Så sent som förra lördagen var hela gänget på plats för bartömning. Det var den galnaste kvällen på många år, så skrattfylld och underbar.

Nu har jag flyttat till Lyckligheten där Teresia och jag bor. Jag har somnat för sista gången i mitt före detta hem, jag är en lycklig man mitt i vårt vi. Det finns en ödmjuk förväntan och tillit i våra röster och andetag. Lyckan vi ser rusa mot oss – den upplever vi där vemodet inte bor i väggarna.

När jag snart tvättar fönstren för sista gången i mitt gamla hem behöver jag inte krångla mig ut mellan fängelsegallren. Dammet som finns i hörnen är bara damm utan historia. När jag öppnar fönstret för att vädra ut det gamla, då förstörs inte den friska luften jag andas numera. Vemodet kanske bor i mina gamla väggar, men jag bor någon annanstans nu, och vemodet är inte en av de saker jag tog med mig.

I lådorna fanns det jag älskar djupt; mina böcker, bokhyllorna, kläderna, matbordet, presenten jag fick av en försvunnen vän och en massa annat.

När jag, efter en sista städning, inom kort släcker ljuset och vrider om nyckeln har jag sett en massa saker för sista gången. Jag bär med mig minnena, allt som är byggstenar i den jag är nu, den Andreas som tar Teresias hand och sträcker ut den andra handen mot vårt så efterlängtade barn.

Farväl, vemodet. Hej då, Olskroken.