Förr ville jag spela en låt som aldrig lägereldar hört. En sång med melodi och text som ledde någonstans. Sen, när allt var sagt och du förälskad, då skulle jag klippa strängarna, gröpa ur gitarren, bryta av dess hals och sätta oss i dess kropp.
Vi skulle paddla dit vi ville, oavsett vad strömmen sa. Gitarrens hals skulle vara vår åra, vårt mål en refräng som aldrig blev för mycket.
Sången dog, innan den tonat ut. Jag liftade med de ofärdiga notraderna, animerade likt de dråpliga filmerna från en lyckligt ovetande tid, till en tecknad serie där varje äventyr blev ett lämpligt alibi.
Och jag försökte leva livet, i en strikt form, bortom musiken jag var tondöv inför. Jag längtade friheten i varje pompöst manus, men älskade egentligen de begränsande rutorna i en värld där ingen realism doppas i bläcket som ritar kartorna – och där tuschregnet är lika påhittat som solen ett leende skämt.
Historierna, legenderna, sagorna, tragedierna, komedierna, slapsticken och travestierna fick alla en plats i biblioteket. Alla påhittiga, alla påhittade. Ett nytt inlägg varje dag. En ny dröm varje natt. En ny drömlös dag varje dag. Lika dammiga nya som efter tusen och en nattsvärta var allt som hände, skrevs och lagrades i mitt veckade, vacklande valv.
Jag har stängt det rummet nu. Kanske är det för att jag aldrig vaknar i resterna av min förlorade dröm längre.
Det jag vill målas inte i bilder som är fyllda kakburkar på en hylla för långt bort för en liten pojkes händer. Min längtan är inte drakar som svävar utan att jag har snöret kvar att styra dem. Det jag säger och gör är inte långsökta synonymer till det självklara.
Min kärlekslängtan skrivs i enkla inköpslistor så att jag kan bjuda en löptränande prinsessa på en vardagsbit att äta en torsdag i juni.
Det är en säregen och magisk sång jag skriver varje dag. Jag missar inte en ton.
Word up, Anjo 