Älskade Skatås

Jag funderar ibland. Är runda gatlyktor smartare än platta? De platta tycks säga öööh, medan de runda alltid känns som mer av aha-typen.

Jag är i min skog, på mina stigar. En hel eftermiddag. Väskan är packad med utifallutrustning och jag travar på. De gröna nyanserna, bäckarna, stenarna och stormvälta träd som är som installationer.

Skatås är så vackert. Även om det är så många löpspår och så lite tid. Här kan man gå från Apslätten till Soldatängen. Eller bara chilla med änderna vid sjöarna. Gräsänder är det finaste som finns på två ben.

Vid Härlanda Tjärn stretchar en tjej i en vinkel jag inte ens kan räkna ut. Här och där ser jag folk springa så lätt, fort och ledigt att jag vill fälla dem. Jag tror den känslan är en slaggprodukt.

En uttråkad schäfer ser ut att imitera mattes meningslösa snack i en mobilsnäcka. De borde vara förbjudna i Skatås. Mobilförbud på åttan – NU!!!

Sen, efter tantens kackel. Tystnaden.

Jag hör fler porlande bäckar än människoröster. Det är skönt. Den här vägen är så vacker. Bara en fimp på flera kilometer.

Trappstegen mot Västra Långevattnet. Hundratals. Härliga. Däruppe är det sällsamt. Jag ser några enstaka människor, inga ensamma människor. Jag tror inte att man kan vara  ensam här. Om jag någonsin kysser henne här kommer det att vara för evigt – ingen kärlek som föds här kan gå sönder.

Och jag fortsätter längs vägen mot Delsjön. Det knastrar under fötterna. Jag tror inte att några förhoppningar och drömmar kan grusas om man får trampa en grusväg ibland. Inte ens om himlen mellan träden samlar ihop en molnmobb som ser grym ut och vill dränka dig snarast möjligt.

I korsningen vid sjön är det sol och regn. Det är en kontrast. Och mitt i allt en förvånad koltrast. Jag försöker plåta den och förvandlas till Kalle Anka på fotoexpedition. Så fort jag har den i sikte flyger den undan.

Jag är lycklig ändå. Huvudet sjunger vackra sånger.

Älskade Skatås.