För många glassbilar

För en stund sedan vaknade jag ur en liten tupplur till ljudet av glassbilen. Okej, nog för att vädret slog om idag, skylde den nakna kylan med en gråmelerad och nollgradig eftermiddag, men det är väl synd att säga att folk i allmänhet primärt längtar efter glass just nu.

Plötsligt hörde jag en glassbil till, och ytterligare en och en till och ännu en. Förbryllad tittade jag ut genom fönstret och insåg att Olskroken förvandlats till en testplats för nya glassbilskoncept.

Jag tog det med ro. Vi är vana vid att utsättas för tvivelaktiga experiment i den här delen av staden, inte minst jag som bor mellan järnvägsspår och spårvagnsspår. Ett helt forskarlag vid Chalmers följer mig (elektroder och annat som introducerats i min kropp på onämnbara sätt) för att avgöra hur länge en människa kan förbli psykiskt stabil när han lever omgiven av ständiga förseningar.

Men, nu var det glassbilar som gällde. Den vanliga lilla bilen körde fram och tillbaka. Efter den kom en ny modell med en stor, snurrande, rödvit och mycket hypnotisk skiva på taket. Mitt på den roterade en chokladdoppad strut i jumboformat.

Jag kände saliven rinna i mungiporna, men avbröts av en glassbilssignal som nästan spräckte rutan. En tredje glassbil, med lyftkran, hade siktat in sig på mig. Lätt yrvaken fann jag mig tittande på en glassförsäljare som stod i korgen, precis utanför min lya, och körde glassbilslåten i sin ghetto blaster. Han sprutade klister på mitt fönster och satte upp en aktuell sortimentslista med särskrivna lockpriser.

En fjärde glassbil hade fått kameleontutrustning och sög åt sig alla människor på gatan. De blev inte frisläppta utan att köpa minst ett paket.

Den femte bilen hade bytt ut glassbilsintrot mot den senaste Ledinlåten, men hann inte förbi första porten på gatan förrän den sköts i småbitar med någon form av RPG.

Efter att ha lagt undan granatkastaren noterade jag att den sjätte glassbilen styrdes av Kim Jong Il och att Khadaffi satt på taket och sa att alla som inte köper glass är drogade bovar – han erbjöd extrapris på den nya smaken Postkodlotterietsplit – och sa att alla som kallade honom drottningen skulle få ett extra paket.

Harald Treutiger åkte på nästa bil, den kördes av Thomas von Brömssen. Harald, lika bankrutt kreativt som hans älskade öis är ekonomiskt, hade en megafon och skrek om strutar till ett pris som var rena rånet och försökte framföra glasslåten med någon form av tragisk human beat box. ”Är du trött på makens vinballe, köp en rejäl pinne som inte slaknar i första taget”, fortsatte han innan en lynchmobb satte p för det sorgliga utbrottet av en lyckligtvis utdöende göteborgsk humorlöstradition.

Sen kom en hydrabil med fyra högtalare och alla vrålade ut den där jävla glasslåten. Folk i husen sköt förstås sönder högtalarna med sina salongsgevär, men för varje högtalare som sköts kom där två nya – och de blev bara mer och mer ostämda.

Till sist, när ytterligare ett fyrtiotal diaboliska glassbilar hade proppat igen hela Olskroken, så att spårvagnen som aldrig kommer inte skulle kunna passera, insåg jag att allt hopp var ute.

DÅ … DÅ … DÅ kom ett lejon rusande. Och en björn.

”Lejonet och Björnen”, skrek jag.

Glädjen exploderade i mitt bröst när de båda bestarna gav sig på glassbilarna och jagade ondskan på flykten med en kombination av ramar, tänder, tassar och ett jävla gott driv. Sedan mottog de folkets jubel och gick tillbaka till Danska vägen där de tog på sig sina bygghjälmar och fortsatte att snickra på sin glassbar.

1 april öppnar de. Då blir det glass i stora lass – och det kan inga ondskefulla glassbilar stoppa.

Olskroken prevails …

 

 

Västtrafiks onda gryningsstil

På en av mina alltför rara morgonpromenader nådde jag spårvagnsstallarna i Gårda strax innan klockan fem i morse. Där fanns ett enormt myller av folk i alla åldrar; svenskar och invandrare, män och kvinnor, folk med ryggsäckar, några med permobiler och så vidare. Plötsligt hoppade en förman i Västtrafikuniform upp på en låda och tog till orda i en megafon:

”Okej, vi behöver sex vagnslaster med dagverkare. Låt mig se …”

Han funderade lite och började sen peka ut människor. Alla som blev utpekade klev ombord på en spårvagn och slog sig ned på sina platser. När den var nästan full började den rulla och mannen med megafonen vrålade några sista instruktioner: ”Kom ihåg att se uppåt ut. Lägg tillbaka Metro och småsjung ljudligt då och då under dagen. Ni är våra propagandatrupper.”

Han fortsatte tills alla vagnarna var fulla. De icke-utvalda slokade och gick därifrån. Jag tog tag i en av dem och frågade vad som pågick. Den unga kvinnan förklarade att Västtrafik anställde arbetslösa för att fylla vagnarna som gick i rusningstrafik.

”På så sätt tror man att folk kommer att åka ännu mer, för att det är så väldans populärt.” Hon ryckte på axlarna. ”Det är väl bara att promenera hem till Sannaplan igen och hoppas på bättre tur i morgon.”

”Kan du inte åtminstone åka med vagnen härifrån, även om du inte får jobb?”

Hon skakade på huvudet. ”Det räknas som lönedumpning och den som gör det får med facket att göra”.

Hennes högerhand pekade darrande på ett gäng råbarkade typer med elpistoler i händerna. ”Åker vi med gratis kanske Västtrafik lägger ned hela projektet och då måste de där heltidsanställda jag-tar-tillvara-på-den-lille-mannen-typerna faktiskt jobba själva. Det kommer de aldrig att tillåta.”

Just då försökte en arbetslös hoppa ombord en av de avgående vagnarna, men blev brutalt nedskjuten och låg snart och skakade i snöblasket. ”Svartfot”, muttrade fackkillarna och gav honom lite extra byggstryk.

”Jag hoppas du hittar ett bättre jobb snart”, sa jag till tjejen och gav henne taxipengar till Sannaplan.

När jag nådde Ullevi hade de sex vagnarna tvärbromsat där och förmannen på Västtrafik hade fullt sjå med att freda sig mot alla dagverkarna som han just avskedat på grund av arbetsbrist.

”Force majeure, det är snökaos”, ropade förmannen och gömde sig bakom en skyddande mur av tungt beväpnade biljettkontrollanter.

”Det har snöat en millimeter, hur fan kan det stoppa allt? Jag vill ha mina pengar”, ropade en av de ofrivilligt friställda.

”Tillbaka”, frustade biljettkontrollanterna och osäkrade sina maskingevär.

”Var är facket när vi behöver dem”, ropade en arbetare.

”De har åkt på konferens”, ropade en annan.

”Den som inte backar blir skjuten OCH får böter för fuskåkning”, skrek kontrollanterna.

Allt var som vanligt i kollektiv-kollaps-trafiken, med andra ord.

 

En dödsdömd p-automat och jag

Det här är inte vad du vill se i en demokrati som Sverige, men likväl såg jag det i morse.

I en halvcirkel runt (eller halvrunt blir det väl) den stod sju p-lisor med hagelgevär. Deras arbetsledare delade ut hagel bestående av gamla 25-öringar. De maskinliknande bötesfällarna fyllde sina gevär med skrotet och gjorde sig redo. Jag rusade mot det hela, samtidigt som arbetsledaren skrek lägg an följt av sikta. P-lisorna höjde gevären. Och mellan dem och p-automaten (som skakade av skräck) stod plötsligt jag.

”Vad har den gjort för ont som förtjänar döden genom avrättning?”

Arbetsledaren beordrade mig att flytta mig. Jag upprepade min fråga.

”Den var uppstudsig”, sa arbetsledaren. ”Den levererade inga reglementsenliga p-biljetter som underlättade vårt jobb. Tack vare den kunde vi inte bötfälla någon i zon Ö6 på tre veckor.”

”Inga böter alls”, sa en lisa med tårar i ögonen.

P-automaten sa, knappt hörbart, att den inte såg det riktiga i att skicka ut överprisade biljetter och att den istället spottade ut egenhändigt bakade lyckokakor vars budskap skänkte bilisterna både glädje och en oväntad tillförsikt inför sina livssituationer.

”Jag förstår inte det onda i det”, sa jag och tittade på arbetsledaren. Han kokade av ilska och skrek att om jag inte flyttade mig skulle han ge order om eldgivning lik förbannat.

”Är den bilen felparkerad? Står den bilen för nära korsningen? Bakdäcken är en millimeter utanför p-rutan på den där Volvon, va? Saaben står felvänd, eller hur? Han på handikapplatsen är ju inte handikappad? Oj, en hemvårdare på akutuppdrag står lite snett, klipp honom? Har inte den där bilen stannat i en lastzon i flera sekunder?”, sa jag och pekade lite hit och dit.

P-lisorna blev förvirrade, tittade vart än jag pekade och jag gav deras gevär the Reuterswärd treatment när de inte var helt med i matchen. I samma sekund som de upptäckte mitt påfund exploderade arbetsledaren.

Ja, han exploderade faktiskt på riktigt. Till skillnad från oss andra hade han inte en DNA-stege, utan DNA-paragrafer och min totala brist på respekt blev för mycket.

”Vad gör vi nu”, sa en lisa.

”Vi måste straffa automaten ändå”, sa en annan.

”Vi har ingen arbetsledare”, sa en tredje.

Under tiden slet jag huvan av p-automaten, slängde den över axeln och sprang därifrån. När vi var på säkert avstånd släppte jag den.

”Tack”, sa den. ”Hur ska jag kunna återgälda dig?”

Jag förklarade att det verkligen inte behövdes, men automaten insisterade och spottade plötsligt ut en bra hög enkronor. ”Jag gömde dem i krävan”, sa den.

”Om du insisterar”, sa jag och plockade ihop mynten.

”Vad ska du göra med dem”, sa automaten.

”Kanske betala bussbiljett på Västtrafik”, sa jag.

”De maskinerna är onda”, sa automaten. ”Se upp för dem. De är skapade av billobbyn för att omöjliggöra kollektivt åkande. Undvik dem.”

”Då köper jag väl lakrits istället”, sa jag.

”Good soldier”, sa automaten och ställde sig i en korsning där stressade bissnissmän parkerade. ”Här behövs lyckokakor en masse. Farväl.”

Jag vinkade och satte kurs mot godisaffären.

Kundservice

En och annan har ju raljerat över Västtrafiks nya biljettsystem. Det krävs en manual på 800 sidor för att förstå det, inte alltför sällan visar det fel och varje gång jag går för att fylla på kortet hör jag folk i andra luckor som undrar över saker, inte förstår, har fått felaktiga debiteringar och så vidare.

Man kan tycka att Västtrafik i det här läget bör prioritera kundservice på andra sätt, det gör man också – så här. Det är med andra ord ett jävla äventyr att få tillbaka sina egna ägodelar och ursäkterna är byråkratiskt stelbenta.

Fantastiskt, men jag tycker att man kan dra det lite längre. För att få tillbaka sina ägodelar tycker jag att följande borde vara självklart att ange:

  • Namnen och familjeförhållandena för alla släktingar tillbaka till tidigt 1700-tal.
  • Blodgrupp (den borde rimligen bekräftas i tre oberoende laboratorietester för att få tillbaks en mobil).
  • Namnen på alla klasskamrater man någonsin haft.
  • Namn och betyg på alla människor man någonsin haft sex med.
  • Naturlig hårfärg (blonderade mobiltjuvar är vanliga).
  • Vilken parfym man använder (så att Västtrafiks parfymhundar kan göra sitt jobb).
  • Hur många steg det är mellan en själv och Kevin Bacon.
  • När man tappade sin första mjölktand.
  • Om man någonsin har köpt porrfilm eller pinup-blaskor.
  • Namnen som pryder spårvagnarna – ALLA ska kunnas utantill, annars kan man kyssa sin mobil hejdå.

Varsågod, Västtrafik. Jag bjuder på de här idéerna.

KB Tomten, Gud å Satan

Jag gick förbi ett ruckel i Gårda förut: Kommanditbolaget Tomten, Gud å Satan stod det på en handtextad skylt.

Tomten satt utanför med sin röda rock uppknäppt. Han gottade sig i vintervårsolen och drack pulverkaffe som var bryggt med hjälp av smältvatten och spritkök.

”Gud har varit arbetslös sedan den sjunde dagen. Jag jobbar bara den 24 december och Satan behövde ett miljöombyte”, besvarade Tomten min fråga redan innan jag ställde den. ”Vi kände att att vi kunde få till något ihop. Jag har alltid beundrat Guds påhittighet och Satan har alltid velat veta hur man blir poppis bland ungar. Tja, vi har väl lite att lära av varandra, antar jag.”

”Vad gör ni”, frågade jag.

”Vi är en tillverkningsverkstad. Gud gör gräsänder just nu”, sa Tomten och bjöd in mig på en rundtur. Mycket riktigt stod också Gud och snidade små simmande fåglar. Han slängde upp handen till hälsning och tog samtidigt fram rubanken för att hyvla till grunden på en ny hane.

”Satan skruvar ihop biljettkontrollanter till Västtrafik”, sa Tomten och nog stod Hin Håle själv, med läsglasögonen på nästippen, och finjusterade några kontrollantkloner. De som var klara marscherade redan omkring och talade i kör: ”Ditt färdbevis är ogiltigt. Det blir 1200 kronor.”

Tomten tittade på några av dem som viftade väl ivrigt med högernävarna. Han tecknade åt Satan: ”Den där Wehrmachtmuttern får du nog skruva om. Jag tror inte att kunden riktigt fixar det där.”

Djävulen, som var på sitt allra soligaste humör, nickade och skred till verket.

Jag och tomten gick ut på gården igen. Där hade Gud övergått till att blåsa upp privatanställda parkeringsvakter. Några stöddiga ballonggubbar stod redan  och skrockade: ”Maximera intäkterna. Skit i datumzoner och snödrivor. Här ska lappas, hahahaha.”

”Du borde nog ta det lite …”, sa Tomten. I samma ögonblick exploderade de uppblåsta ballongerna. Gud såg något förvånad ut.

Tomten ryckte på axlarna: ”Jag sa ju att inte ens p-vakter kan vara hur uppblåsta som helst. Där rök vårt fina TB.”

Vi fortsatte att gå och jag tittade på deras skylt igen.

”Hur kommer det sig att du står före Gud i företagsnamnet?”

”Fler människor tror på mig”, sa Tomten.

”Det var aldrig aktuellt att ha Satan först?”

Tomten skakade på huvudet. ”Det hade varit en PR-mardröm. Möjligen hade det funkat om vi startade en advokatfirma.”

Jag tittade in i verkstaden där Gud och Satan tog en fikapaus.

”Kommer de överens?”

Tomten slog ut med händerna. ”So far so good. Och jag hoppas verkligen att det fortsätter så.”

”Vad händer annars? Konkurs?”

”Armageddon snarare”, sa Tomten och sträckte sig efter sin kaffekopp.

Jag gick därifrån samtidigt som Skatteverket anlände för att, som byråkraten sa strax innan en kille förberedde sig för att skicka en blixt i huvudet på honom och en annan åkallade en miljon spyflugor:

”Jo, vi skulle vilja diskutera era reseavdrag. Nordpolen kan vi möjligen gå med på, men Himmelen och Helvetet tur och retur varje dag. Nej, där tror vi att något är fel.”

Det var en helt vanlig dag i Gårda.

Insomnia

Vaknade vid tre, kunde inte somna om.

Jag hade drömt om att jag på ena sidan av min säng hade en hållare för blodtransfusioner, på andra sidan satt en biljettautomat från Västtrafik.

I drömmen förde jag mitt busskort mot den med darrande händer, rädd för att jag inte visste om det här skulle innebära att jag fick en märklig blodgrupp eller kanske hallonsaft i överföringen.

Det var en märklig dröm. Inte konstigt att min hjärna vill vara vaken.