Spelmissbrukare

Jag erkänner – jag är en spelmissbrukare.

Varje vecka sedan i somras har jag satsat runt 500 spänn på lotterier och slumpspel.

Favoriten är Västtrafiklotto. Jag går ombord på en buss, håller upp kortet och så får vi se vad som händer när kontrollanterna kommer ombord.

Antingen är allt okej (ny lott), eller så åker jag dit för tjuvåkning (bom), eller så visar det sig att jag har betalat en gruppresa till Strömstad (högvinst).

Man vet aldrig vad som händer när man spelar Västtrafiklotto – men, det är just därför jag fastnat så för det.

Tack, Västtrafik. Ni gör mitt liv mer spännande.

Bussödla

Igår var jag något trött, men gick trots allt till jobbet i en stad som var septembervacker.

Vid centralen rullade en buss in mot hållplatsen.

Dess front delade sig som två vilddjurskäftar och så sköt en tunga ut, klibbade fast vid en frodig pendlare och drog in stackaren i det svarta. Han skrek av dödsångest och samtidigt flydde de övriga pendlarna åt alla håll.

Käftarna stängdes, övergick till att tugga frenetiskt och till slut öppnades de, bara för att spotta ut en tilltufsad portfölj, följt av en ljudlig rap.

Därefter rullade bussen fram till rätt hållplatsläge, bromsade, öppnade dörrarna och så hördes den förinspelade rösten: Nästa Brunnsparken.

På torget stod en trafikledare. Jag påtalade det inträffade, men han bara ryckte på axlarna. I år skulle det nya biljettsystemets användarvänlighet diskuteras i Snillen spekulerar och det var hans prio. Just idag hade han 14 professorer från Chalmers, alla i knallgula reflexvästar, som guidade folk rätt bland knappar, logiska kullerbyttor och annat.

”En uppäten pendlare är ingen pendlare och ska man göra omelett måste man knäcka ägg”, sa han och vände mig ryggen.

Samtidigt dök en servicebil upp och började byta ut alla skyltar på torget. Västtrafik ersattes av Västtragik.

Fyra minibussar med kontrollanter sladdade in och efter att ha kastat in chockgranater i en spårvagn rusade de ombord, samtidigt som fler kontrollanter luftlandsattes från en helikopter och sprängde sig in genom taket. Efter fem minuter kom kontrollanterna ut, fullständigt knäckta. De visste inte om alla betalat, eller om en del personer fuskåkte alternativt hade betalat galet.

Dessutom var spårvagnen totalförstörd, men kontrollanternas chef sammanfattade det hela som en storseger i kampen mot fuskåkarna. Samtidigt växte köerna av spårvagnar bakom och ännu en dag av kaos fortsatte.

Den människoätande bussen rullade olycksbådande omkring utanför gamla posten och plötsligt öppnade den käftarna, tungan sköt ut och ännu en pendlare var uppäten.

Jag försökte än en gång påtala det hela för trafikledaren, men han sa att så länge bussen höll ordning på antalet uppätna så att statistiken stämde sket han i hur många som åts upp.

Det var 11 september i Göteborg.

Köp-inte-center

Vid ett par olyckliga tillfällen i mitt liv har jag befunnit mig i Nordstan nattetid. Ensam. Idag var jag ensam där igen. Mitt på dagen. Jag trodde att jag gått rätt in i en alternativ verklighet. Så märkligt. Så tomt. Så fel.

Okej, det är alldeles innan lön. Det är januari. Två av de mer shoppinghämmande saker som existerar. Men, ändå. Några brukar ju ha lite utrymme på plastkorten.

Jag gick ut från Nordstan och fick inte syn på Gustaf Adolfs torg. Där var nämligen hundratusentals Göteborgare. Det var talkörer, banderoller och annat.

– Vad gäller det, sa jag till en arbetslös, men temporärt sysselsatt, yrkesdemonstrant.

– Vi protesterar mot Västtrafik, sa han.

– Ja, de kommer sent. Vagnarna är överfulla. De skriker i kurvorna. Bussarna är dödsfällor och så vidare. Jag sympatiserar med er, sa jag.

– Nej, nej. Vi protesterar mot de där rösterna som ropar ut hållplatserna. De låter änna lite som stockholmare, va!

– Det låter änna knepit när de säger Valand, sa en grovhuggen jävla bit till kar’ som stod bredvid.

– Alla kärringarna på svalen tjôtar om det, sa en tredje tjomme. De e helt outhärdligt. Dags att sätta stopp.

Folkmassan började röra sig. Långsamt, långsamt – ungefär som kollektivtrafiken. En spårvagn som inte hann undan, öppnade dörrarna och lät en rikssvensk röst, med en smärre 08-brytning, proklamera att det här var Brunnsparken.

Pöbeln stack vagnen i brand. En agitator klättrade upp på Johanna i Brunnsparken.

– Kållar. Alla från de östra stadsdelarna följer med till Gårda. Frölundafolket och majborna – ta er till Vagnhallen Majorna. Bröder och systrar från Hisingen, leta upp varje garage på ön. Förstör alla bussar och spårvagnar. Bränn dem, i Göteborgs namn.

Brandröken stack i näsan när jag en stund senare klappade lite gräsänder på vägen hem. En Trygga Rundan-bil hade vräkts ned i ån och mobben som gjort det skruvade lite på sig.

– De ropar ju inte namn i den däringa bilen, sa en av busarna.

– Nej, men de räknas la som sån där kållateral grej, sånt som händer i krig, sa en annan.

– Hur fan ska vi komma hem förresten, sa en tredje.

– Vi får la vänta tills Ringlinien kör igång, sa en fjärde.

– De e ju inte förrän i april, sa en femte.

Sen hoppade man över den sjätte till den fyrtioandra och den fyrtiotredje sa:

– Men nu slipper man stockholmsröster i alla fall.

– Alltid nåt, sa någon som jag tappat räkningen på.

Jag måste verkligen åka bort ett tag inser jag.