När det ständiga vemodet dör

När det ständiga vemodet dör,
ska jag gråta då?

Så länge min bästa vän,
alltid närmast hjärtat,
alltid redo att hålla mig
när ingenting höll.

Nu, blekt och flämtande,
svagt och bräckligt liggande
på en brits där bara jag vakar
och baddar dess panna.

Lycklig över att jag ler,
att 2011 fortfarande är mitt.
Men, plötsligt orolig över
att förlora det jag alltid känt.

För det kommer skuggdagar,
när jag behöver mer flykt än nu.
Jag förstår nu att jag får möta dem,
utan att vända bort blicken som förr.

När regnen når mig,
för det gör de ibland,
kan jag inte gömma mig längre.
Jag måste möta det ilsket blöta.

Det ständiga vemodet dör,
dess sista suck är ett leende mot mig.
Jag gråter inte,
jag är för upptagen med att skratta.

Sakta går jag därifrån.
På Facebook places checkar jag in:
Jag är på en lådbilsfabrik strax söder om Neptunus
och kanske är det verkligen så.

När fabriksvisslan visslar i natt
ska jag ta zeppelinaren till en okänd dag.
Mina andrepiloter är glädjen och nyfikenheten.
I maskinrummet jobbar kreativiteten
hand i hand med analysförmågan.
Mitt inre barn står för cateringdetaljen
och tittandes poetiskt mot stjärnorna
är kärleken och en liten fripassagare;
det klädsamma och sköna vemodet.

I 71 dagar har jag flugit utan ostbågar,
pizza eller pommes frites i tanken.
Maskinen har aldrig mått bättre
och jag har aldrig nått längre.

2011, jag struntar i de stereotypa målen
och glömmer all otillräcklighet
som i alla år aldrig tyckts mig tillräckligt stor
i jämförelse med min förebild;
det ständiga vemodet.

Se upp nattens alla stjärnor.
Det är fortsatt full fart framåt.
Farkosten har tappat det ständiga vemodet
och jag är hejdlös …

 

 

Stockholmsnatt

Jag älskar att flyga. Att titta ut genom fönstren och se de mikroskopiska husen som är större än livet när man är på marknivå. Vi åker från ett kallt Göteborg och leds in mot Bromma av en trotsig skorsten som tränger igenom de lågt hängande molnen och spyr ut varm rök i tomma intet.

Det är ännu kallare här. Sen slår vädret om. Vi äter lunch på en opersonlig och dyr italienare där servitören har svindyra glasögonbågar och värdelös attityd. Visst, min kollega får tryffel riven över sin risotto, men jag hade bytt de vita handskarnas insats mot ett leende och en slabbig carbonara åtta dagar i veckan.

Det är blidväder när vi, som de jävla turister vi är, tar trapporna upp och sen en isig kullerstensbacke ner mot Birger Jarlsgatan. Vi går där med tio flaskor rödvin i våra kassar (kvällens present) och inser först på toppen, tack vare en lokal tant, att det finns en tunnel som hade fört oss ända till hotellet utan stigningar och potentiella halkningsbackar. Vi är som två elefanter i en porslinsbutik där vi trippar omkring, jag och kollegan.

En dusch och lite taxi senare är vi på Ringvägen hos G och S. Snackar, skrattar och drar till Griffins Steakhouse Extraordinaire. Maten är extraordinär. Servicen? Stryk extra, tyvärr. Men, det är fantastiskt bra ändå. Mittemot mig sitter två kära och sköna människor. Vad kan vara bättre?

Nu. En stunds andhämtning. Långt borta ifrån alla svåra beslut som krigar med dammråttorna om platsen i mitt hem. Jag hade behövt några goda råd, inser jag. Veckans bästa kom från Uppsalatrakten …

Jag måste, snart, säga vad jag måste säga. Det får bli en morgon i Göteborg. Nu är det Stockholmsnatt. Jag är trött. Nöjd med fina kvällen, förväntansfull inför morgondagen och peppad att åka hem och jobba med allt roligt vi fått med oss. Men, mest av allt är jag trött, vilsen och rätt så less.

Min själ har haft en blytung vecka. Jag skrattar, viftar bort det, vill inte prata sönder kvällarna och dagarna om det, men när natten kryper så kommer allt tillbaka.

Stockholmsnatt.

Jag längtar till min morgon. Och sällskap på den andra kudden.