Från noll till fyra

NOLL är antalet ostbågar som ätits i år; delvis på grund av att min fina vän M kallar dem pillerompisar – delvis på grund av att Erika skickade en bild på en tjej i ett badkar som badade med ostbågar. Ostbågar blev helt plötsligt en för genital snack för mig.

EN är antalet inledningar av året som har känts rätt så lugna i själen. Det får gärna fortsätta så. Jag ska inte slå på stora trumman och prata om genomgripande förändringar, men jag har börjat se saker ur nya perspektiv rätt så länge nu och det fortsätter. Det ställer svåra frågor om mig, det jag gör, det jag är och det jag söker. Jag uttryckte det ännu flummigare i inlägget Spel (som följer nedanför det här).

TVÅ är antalet magiska promenader idag. Den första gick till jobbet strax innan mörkret fick sparken. Den andra gick i Trädgårdsföreningen efter att lunchlådan råkat ut för ett överfall och tömts på tillgångar. Jag vet inte vem naturen anlitade i natt, men den dekoratören gjorde ett fantastiskt jobb. Varenda gren i Göteborg hade, ytterst noggrant, fått varsin decimetertjock sträng med fluffig, vit snö. Det var vindstilla, en lätt grå himmel och en fantastisk rikedom i det jag såg trots den sparsmakade färgskalan. Så här ska vinterdagar vara.

TRE är antalet träningspass hittills i år. Något högre frekvens än i fjol om man säger så. Det känns bra och förutom träningsvärk är den enda bieffekten att jag orkar laga mat igen. Igår gjorde jag till och med fyra extra matlådor bara för att …

FYRA är antalet böcker köpta i år. Och här är de på en fin liten rad …

Patti Smith, Verner von Heidenstam, William Shakespeare och Bo Setterlind – vilken inledning på bokåret. Än har jag bara hunnit hugga in på Setterlinds diktande, men jösses …

Och efter fyra kommer fem (vad kan det vara?) och sex (ja, tack) …

 

Middag

Ibland kommer jag hem från jobbet och slår på teven som en vanlig man. Och, några gånger har jag sett ett caféprogram där kändisar får sätta ihop en middag med sina favoritgäster.

Här är min variant med motiveringar.

Plura: husguden måste förstås komma. Att få prata med honom om hans fantastiska musik, ordvalen och hur han målar allt från lycka till djupaste ångest på några textrader vore fint. Det skulle dock vara lite skakigt att sitta där med någon som inte bara är en magisk musiker, utan också en kock med koll.

Mitch Hedberg: lite jobbigt att få dit honom, han bor ju i himlen sedan några år tillbaka. Fast, tanken på att få diskutera hur även små saker i tillvaron kan skapa fantastisk komik kittlar. Mitch hade garanterat höjt partyhumöret hos alla, inte minst givet vem nästa gäst är. Och, en komiker som kärleksfullt pratar om gräsänder (kolla efter drygt fyra minuter i klippet) är förstås en hjälte.

Steven Wright: han ser totalt uttråkad ut, nästan medvetslös, sen bara smäller han till med världens roligaste skämt. Att höra honom och Mitch Hedberg fundera över livet hade kunnat få även en misslyckad förrätt att bli himmelsk. När man lyssnar på de två inser man hur totalt värdelösa svenska ståuppare är för övrigt.

Verner von Heidenstam: Tja, vem vill inte äta middag med en man som skriver så fantastiska saker som:
Jag längtar marken, jag längtar stenarna där barn jag lekt.

Karin Boye: Hon skrev fantastiska dikter. Hon sover på en kyrkogård alldeles i närheten. Men, eftersom det här är en fantasimiddag hade det förstås gått utmärkt ändå. Det hade blivit skönt som motvikt till det amerikanska att ha henne och Verner på plats.

…sist, men inte minst – självklart måste det finnas en hedersgäst och det är förstås en lirare som inte behöver någon ytterligare motivering än den här filmen:

Hmm, menyn då…

Tja, jag hade nog gärna börjat med kalvbräss och kanske någon liten skaldjursanrättning som uppvärmning. Två varmrätter; fisk och vilt, tror jag. Därefter hade tveklöst desserten bestått av sju sorters kakor och mjölk. Allt för att glädja vissa av oss lite extra.

Plura hade lirat några väl valda låtar och eventuellt hade jag låtit Basil Fawlty stå för serveringen.

Vilken kväll det hade blivit.