Jag vill stå sist i kön,
förbisprungen av alla poeter.
När vi ska uppvakta henne,
den vackraste kvinnan i världen.

Hon ska överösas av för stora ord.
Lyssna till svulstiga tankas,
tillgjorda haikus och
tveka inför tveksamma blankverser.

Hon kommer att gäspa i sinom tid.
När en tröttsam alexandrin,
följs av en seg sapfisk vers
och tillgjorda canzonas i överflöd.

Och inte tänker hon på sex
när hon hör ännu en hexameter.
Inte efter flera haltande sonetter
och en plattitydfylld distikon.

Så när jag står där som sista hoppet,
ska jag inte säga någonting.
Inte ens när hon ilsket undrar
vad för jävla poet jag är.

Till sist hittar jag orden:
”Jag vill bortom ord, vackraste.
Du är för underbar för att
reduceras till takter i en bunden vers.”

”Jag vill skriva hela mitt liv,
men ingen penna ska teckna dig.
Dig kan bara mitt hjärta berätta,
inte ens min finaste penna duger.”

”Jag kan leva med det”, svarar hon.
Sen skriver jag lyckligt i alla dagar
och skapar den vackraste poesin
när jag rör och berör henne.