De tre årstidernas förvirring

De övergivna isflaken i kanalen är ett pussel som inte går ihop. Några bitar saknas för vinterskrud, det är för många bitar för vårglitter.

Tiden vet inte vad den ska göra.

Februari, nyss pensionerad, ringer och frågar om den ska komma tillbaka.

Mars, just anländ, har redan fått en identitetskris och vet inte om den är varm, kall, hoppfull eller ett totalt kaos. ”Jag önskar jag var juli”, säger Mars till sin psykolog och får en remiss som i bästa fall ger honom lite offentlig sektor-assistans i september. ”Jag vill inte vara uppkallad efter en krigargud, kan inte Amor få bli mitt namn”, säger Mars sedan. Byråkraterna på det statliga verket säger bara avslag med ett tonfall som låter som en gammal avslagsstämpel på invandrarverket.

”Jag förtjänar en chans under en ljusare tid, låt mig vicka för mars”, säger februari i telefonsamtalet till tidsbossen. ”Hade alla månader varit som mig hade folk fått 13 månadslöner på ett år utan att vara politiskt förtroendevalda av West Sweden. Tänk om jag fick visa upp Alla hjärtans dag nästa vecka, det hade varit något. Snälla, jag hade så gärna upplevt sommartiden bara en gång. Jag orkade 29 dagar, men har mer att ge. Kom igen, låt mig få lite mer tid.”

Tiden lägger på i februaris öra, den har större problembarn att hantera.

Vintern, som redan packat sin kappsäck, har för ett kort ögonblick sedan vänt åter och flyttat in i Göteborg. Den anklagar våren för husockupation och får ett tillfälligt ja av hyresnämnden. Polisen vräker, ytterst motvilligt, våren. Just hade farbror blå vant sig vid att hälla ut vårtörstiga ungdomars öl, nu ser den framför sig mer dubbdäckskoll på Friggagatan.

Vintern breder ut sig, men gråter sig till sömns redan i dag, dagen efter, dess tårar fyller gathörnen med en helt onödig sörja. Den nyanlända, oskuldsfulla våren, redan hemlös och utfrusen, hukar i blåsten, dess tunna ballerinaskor är inte slasksäkrade och broddar gör sig inte bra på dess fötter.

Hösten, sedan länge bortgången, tittar till det hela, muttrar något om en känsla av deja vu och är förbannad över att bli väckt av någon som misstagit allt som händer nu som en förtäckt höst.

”Det är för fan mars”, säger hösten.

”Jag vet inte vem jag är, kanske är jag höst”, säger mars.

”Kan jag inte få vicka lite, snälla”, säger februari och protesterar på andra sidan någon form av datumlinje.

”Jag fryser”, säger våren.

”Jag känner hur livet rinner ur mina händer. Jag ville vara en Disneyvinter, nu sköljs jag ned i kloakerna som en bastard”, säger vintern.

Tiden får ingenting att gå ihop. Den längtar till sommaren.

 

Sensommar och träd

Det doftar inte starkt av nyklippt gräs nu
Syrenens blad slokar efter sommar och vår
Söker stöd från äppleträdet med ett: ”Du!
Jag har gjort allt jag mäktar med detta år”

Äppleträdet viskar till sin vän: ”Slut dig
Spar alla krafter och låt min rodnad ta över
Augusti tillhör frukter fostrade av mig
Vakna då vintertrötta din doft behöver”

”När dina frukter faller lurar jag det kalla”
Ett lövträd bryter in, lovar en sagolik höst
Vankelmodiga träd ler nu tappert mot oss alla
De litar och känner denna färgrika tröst

I hans vida lövverk dröjer värmen kvar
Han kortar pausen till nästa ljusa besök
En envis bastion när luften blir kyligt klar
Som motar alla utom vinterns sista försök

Även då är han trädens stora, starka bror
En fågelskrämma som till kylan säger halt
Så att träden när solen godkänt att livet gror
Åter visar upp sina löv glatt och tusenfalt

Sensommaren kommer i för god tid
Lika hopplöst varm som underbar
Innan säsongen med sorgsna träd tar vid
De som uppgivet spretar mot en sol för rar

Fast kanske är det inte bara nakna gester
Har de ett teckenspråk vi inte förstår
Knotiga budskap om nästa sommars fester
Och alla fantastiska ögonblick som återstår

Om det vet jag inget nu när kvällen stundar
Sommaren är fortfarande här om än lite matt
Men jag tror att jag även idag om jag blundar
Hör en ljum vind bära trädens somriga skratt

Dagens glada bloggpost inställd p.g.a. bråk

Jag vet att man som gentleman inte ska slå en kvinna, men jag tänker göra ett undantag för dig, Moder Natur. Inte nog med att du och din crackrökande hantlangare Kung Bore har sysslat med wedgies från november till slutet av mars, nu kommer nästa sköna överraskning:

Tack vare vintern och det rejäla snötäcket kan vi räkna med en ovanligt kraftig fästingpopulation den här sommaren.

Nä, men tack för absolut ingenting, Moder Natur. Jag hade tänkt att låta dig vara i fred och förlåta vintern. Barnen tindrade visst, enligt samma föräldrar som hela vintern svurit över VAB, förkylningar och blöta kläder, och om vintern är okej för barnen, så är den okej för mig.

Våren avslöjar dessutom alla hundägare som äckliga ögontjänare i takt med att kvarlämnade Fidohögar tittar fram, vilket hade fått mig att bestämma att jag absolut skulle låta udda vara jämnt, men nu ligger du risigt till.

Efter fem månader av frostskador och halka ska vi inte kunna ha picknick med mindre än att efteråt räddhågset undersöka om det sitter små blodsugare på allt från tår till scrotum.

”Farbror Anjo, vad blir det för spännande matsäck på dagens picknick?”

”Åh, min kära systerdotter, det blir surdegsbaguetter med ekologisk skinka, jordgubbssaft och som dessert lite borrelia”

”Men, jag ville ju ha TBE … buuu-huuu … det här är världens sämsta picknick.”

”Förlåt. Farbror ska rulla sig i gräset, så ska vi nog hitta lite TBE till dig, kära barn.”

Fantastiskt. Våren innebär att vi i den här staden har trutkonserter dygnet runt. Dessa fåglar är gigantiska, sitter ofta med en cigg i näbben på diverse centrala platser och väser fram frågor som: ”Ska du verkligen ha hela din lunch?” De skiter blankt i den lokala ordningsstadgan, men är lustigt nog fredade av en annan lokal stadga och givet att vi bor i Göteborg har de förstås mutat någon.

För oss i den här staden är då räddningen ställen som Slottsskogen, Skatås och Botaniska. Men, varför ge oss den lilla glädjen? Varför tacka oss för att vi hackat oss igenom vintern?

Har du några fler sköna saker i din lattjolajbanslåda?

Har getingarna sovit gott, men vaknat på fel sida i extrema nummer och bestämt sig för att ge igen för senast?

Har snögubbarna levt i välmåga så länge att de inte smälter i sommar utan tvärtom tar alla sköna platser på uteserveringarna?

Har måhända underjordens råttor kunnat äta sig så feta under snöns skyddande tak att de nu inte kan trycka sig genom avloppsrören utan istället ringer på dörren, trycker upp en mot väggen och säger: ”Rester? Glöm det, nu lagar du fattiga riddare till mig och mina 14000 kusiner?”

Vi kan väl diskutera saken, Moder Natur. Bara du och jag. Vad sägs om att ses på en neutral plats där varken du eller jag hör hemma, exempelvis Nordstadstorget?

 

Årstidstrubbel

Våren har inte fått någon färg och karaktär ännu, den är lika blek och grå som fula nya Ullevi. Jag ser en ensam och ledsen affisch som frågar om någon sett en försvunnen pojke. Jag tror inte att det någonsin känns bättre att leta efter en saknad son, bror, älskling, vän – men, undrar om det inte ändå känns lite mer hopplöst och smärtsamt när en vind, som inte vet om den är vinter eller vår, river i dig utan pardon. Affischen ser extra sorglig ut där den nästan försvinner i det grå och så döljs den lite extra när vinden virvlar upp gruset.

Två cafébesök föregår min promenad längs Danska vägen. Det enda vårtecknet är en cyklist som väser idiot för att jag råkar sätta en fot på hans gudomligt privata cykelbana. Att jag bara rundar en barnvagn och att han har all plats i världen spelar ingen roll. Han är cyklist, jag är gångtrafikant. Det är universums äldsta konflikt. Jag är en idiot och lycklig över att cyklister, till skillnad från skränande fiskmåsar och blåsippor, inte är fridlysta.

Längs Danska vägen från Röda torget till Redbergsplatsen passerar jag fyra kyrkogårdar, men bara en glassbar. Det känns som en bra sammanfattning av årstiden idag.

Husen jag träffar på – de malplacerade höghusen i Prästgårdsängen, Örgrytes glada villor och slutligen Lundens brokiga blandning – trånar efter ny färg, rosiga fasadkinder och en värmande sol. Det är en samfälld suck som lämnar de tysta och karga byggnaderna.

Vid Thai Nisa har vinterns grus blandats med de där torra löven som ingen kom ihåg att sopa under asfalten i höstas. Vinden virvlar även här och blir ännu mer årstidsvill.

Kanske är det därför det börjar snöa strax efter.

I morse ställde vi om till sommartid.

Det är en ironisk dag på det hela taget.

Munken som frös

Det har varit en lång, hård, kall och så vidare vinter i Göteborg. Alla har huttrat, halkat, svurit och förbannat den. Ja, alla utom munken då.

Jag möter honom ibland när jag går till jobbet. Alltid klädd i den typiska buddhistiska munkklädseln. Okej, under vintern har han haft lite mer lager på lager och skippat sandalerna till förmån för riktiga skor. Två saker har däremot varit konstanta. Dels färgskalan, en blandning av brunt, brandgult, mörk senap och liknande, dels hans ständigt fridsamma uppsyn.

Idag såg han för första gången sammanbiten ut. Och, något så in i bänken frusen. Det fridfulla hade givit vika för den där plågade blicken vi alla har när vi inser att det är för kallt och för långt att gå, men vi kan inte vända om för vi har redan gått för långt.

Idag var det som om han slutligen insett att vägen till Nirvana knappast går längs Anders Perssonsgatan i Gårda. Åtminstone inte i slutet av februari när snön fått nog av kylan, dragit sin kos och bara lämnat ett kallt, grustäckt och själlöst helvete på trottoarerna.

Idag ville han slutligen ge stora korgen (Mahayana) korgen och istället gå över till den hittills okända buddhistiska inriktningen tropiska stolen (Merängärna).

Idag kunde inte ens hans övertygelse rädda honom från den ondska som SMHI:s trollkarlar pumpar in i Sverige mellan november och mars.

Det är nog lättare att vara religiöst och filosofiskt beroende på sommaren, tror jag.

 

Från noll till fyra

NOLL är antalet ostbågar som ätits i år; delvis på grund av att min fina vän M kallar dem pillerompisar – delvis på grund av att Erika skickade en bild på en tjej i ett badkar som badade med ostbågar. Ostbågar blev helt plötsligt en för genital snack för mig.

EN är antalet inledningar av året som har känts rätt så lugna i själen. Det får gärna fortsätta så. Jag ska inte slå på stora trumman och prata om genomgripande förändringar, men jag har börjat se saker ur nya perspektiv rätt så länge nu och det fortsätter. Det ställer svåra frågor om mig, det jag gör, det jag är och det jag söker. Jag uttryckte det ännu flummigare i inlägget Spel (som följer nedanför det här).

TVÅ är antalet magiska promenader idag. Den första gick till jobbet strax innan mörkret fick sparken. Den andra gick i Trädgårdsföreningen efter att lunchlådan råkat ut för ett överfall och tömts på tillgångar. Jag vet inte vem naturen anlitade i natt, men den dekoratören gjorde ett fantastiskt jobb. Varenda gren i Göteborg hade, ytterst noggrant, fått varsin decimetertjock sträng med fluffig, vit snö. Det var vindstilla, en lätt grå himmel och en fantastisk rikedom i det jag såg trots den sparsmakade färgskalan. Så här ska vinterdagar vara.

TRE är antalet träningspass hittills i år. Något högre frekvens än i fjol om man säger så. Det känns bra och förutom träningsvärk är den enda bieffekten att jag orkar laga mat igen. Igår gjorde jag till och med fyra extra matlådor bara för att …

FYRA är antalet böcker köpta i år. Och här är de på en fin liten rad …

Patti Smith, Verner von Heidenstam, William Shakespeare och Bo Setterlind – vilken inledning på bokåret. Än har jag bara hunnit hugga in på Setterlinds diktande, men jösses …

Och efter fyra kommer fem (vad kan det vara?) och sex (ja, tack) …

 

Det var inte meningen att döda snögubben

Det är otroligt kallt i Sverige. Och precis som vanligt ser man då spårvagnar i toppluvor, gäng av kajor som står vid motorvägarna och liftar söderut med halvskumma långtradarchaffisar – och inte minst ett större antal stillastående X2000-tåg.

Olyckligtvis är mitt hjärta ytterst varmt även i polarkyla och det ledde till min dödsdom idag.

Jag mötte en snögubbe på vägen hem. Han stod vid den försvunna bensinmacken runt hörnet från mi casa. Han huttrade och pratade på ett sätt som inte är typiskt för snögubbar: ”Åh fytte fan vad kallt. Jesus, mina kulor är is rätt igenom.”

Så, jag bjöd hem honom så att han kunde värma sig. Han satte sig i fåtöljen vid fönstret i vardagsrummet och jag gjorde varm choklad, vispade vispgrädde och lade upp ett fat med delikata pepparkakor. När jag kom ut i rummet var han borta. Allt som återstod var en stor vattenpöl på golvet, ett par svarta knappar, en rätt uppblött morot och en skamfilad hatt.

”Aj, fan”, sa jag och ringde 112 för att rapportera olyckan.

De skickade ett gäng poliser som släpade ut mig till en mobil rättegångssal för en summarisk rättegång. Den var inhyst i en glassbil och såväl domare som nämndemän var militanta snögubbar.

De dömde mig, efter sju sekunders överläggningar, till döden för ogenomtänkt mord. Jag skulle föras ut och arkebuseras genom att Sveriges basebollelit skulle kasta snöbollar på mig till dess att livet lämnade min kropp.

Lustigt nog hade redan en grupp som protesterade mot dödsstraffet samlats utanför. De hade tänt snölyktor och sjöng We shall overcome. Och eftersom Birgit Friggebo inte var närvarande verkade låten träffa rätt, eller så kom rätten bara för nära de värmande snölyktorna, för de smälte lite lagom och släppte mig fri.

Jag fick dock dyrt och heligt lova att aldrig mer invitera snögubbar på varm choklad. Däremot var det okej att äta sill med jultomten, ge påskharen morötter (dock ej den stupade snögubbens, den skulle begravas under hedersbetygelser) och umgås osminkad med fågelskrämmor strax innan vårsådden.

Efter att ha förlänats denna nåd gick jag hem och önskade att jag snart skulle repa mig från helgens ont och därefter kunna stå i en vacker flickas kök och smälta likt snögubben när flickan bjöd på den första av oändligt många muggar het choklad med vispgrädde. Fast, inte så att jag blötte ner hennes golv, utan bara så att hon log så att solen liksom aldrig gick i moln.