Herakles

Det är alltid intressant att träffa gamla obekanta. I morse mötte jag Herakles, killen bakom de tolv antika stordåden. Han stod lutad över sin rollator och deppade. Inte ens grekiska hjältar kan få folkpensionen att räcka hela vägen sa han.

Då klev en av den nya tidens stöttepelare, en professionell pokerspelare, ut ur sin bil och sa att Herakles skulle få 20.000 kronor om han utförde ännu ett stordåd. Det var en blåsig morgon och uppgiften var att få de nakna och rätt mesiga träden att sluta följa vinden.

Herakles satte igång. Fick stopp på ett träd. Gick till nästa. Det första började svänga igen. Back to square one. Men, långsamt fick han grepp om det. Fler och fler träd stod stilla, stod emot vinden.

Efter en knapp timme yrde snön längs boulevarden i Olskroken, men träden stod stilla. Helt stilla.

”Fantastiskt”, sa pokerproffset. Han plockade upp pengarna ur sin tjocka och än så länge obeskattade plånbok och räckte över belöningen.

Herakles tog pengarna och log, men i nästa ögonblick kom en vindpust och slet iväg femhundralapparna med en hiskelig fart. De for upp mot morgonhimlen, långt bortom en grekisk hjältes nedplockningsförmåga.

Hans axlar sjönk ned och han tog ett rejält tag om rollatorn, stålsatte sig inför ännu en vecka med kattmat.

”Vad sägs om en kopp kaffe”, sa jag.

”Behöver jag hämta bönorna i Brasilien”, sa Herakles.

Jag skakade på huvudet. Han log tacksamt.

Vind

Minus tio i den här staden i kombination med en tyken vind – det är rätt så jämra kallt.

I morse hade tidningsbudet ersatts av Vita häxan från Narnia. Alla barrträd hade ryckt upp sina rötter och stod och huttrade i en klunga. Spårvagnarna skakade så mycket av köld att de hoppade av spåren.

… de enda som verkade oberörda av kylan var tre biljettkontrollanter som piggade upp en pojkes arktiska morgon med 1200 spänn i böter strax efter 07.15 på Kungsportsplatsen. Han såg inte så särskilt uppvärmd ut, trots att han just bränt rätt mycket pengar. Jag tyckte synd om honom. Är det så här kallt borde spårvagnarna vara gratis.

Vinden letade sig in överallt och kittlade mig i såväl armhålor som mellan tårna. Det var som en tandläkarblåsning strax innan plågis säger  ”lugn, jag ska bara borra lite”.

Poseidon försökte förgäves få krypa ned under en björnfäll med Karin Boye-statyn. Hans försäkran om att han bara ville kramas möttes bokstavligt talat av kalla handen från Karin.

Ett gäng molokna människor anordnade bål av Fritidsresors aktuella utomhuskampanj. Dels för att värma sig, dels av förbittrat hat över sin situation. Nu bränner vi Ticket, ropade mobben som snabbt växte till ett tusental vinterbleka bärsärkar.

Paddan höll på att byggas om till isbrytare och Johanna i Brunnsparken hade skridskoövningar med fyllona från sagda park. Skulle Disney on ice inte kunna komma, så kan vi i alla fall räkna med Leffe, Konrad, Stoffe, Jorma och Bagarns isshow i vinter.

Överallt sågs folk köra kärror med batteridrivna frysar. Ibland hoppade de in i dem för att värma sig ett tag.

Ett ungt par kysstes häftigt och frös fast. De kommer att stå vid Kopparmärra till i mars och jag skrev naturligtvis kärlek håller aldrig med spritpenna på killens kind. Lika bra att han lär sig.

… och plötsligt slog det mig. Jag hade inte hört en ordvits på hela dagen. Inte en enda tjommekommentar av låg klass från en av stadens 450000 komiker.

Det var en vacker dag.

Vitt

Det är en vacker vinter i Olskroken och jag log åt allt mysigt jag såg idag.

Exempelvis var det en liten bil, tror att det var en Smart, som gjorde snöänglar på gräsmattan.

Frisörerna på gatan, det finns en 6-7 stycken, hade gått samman och byggt världens största hårtork. Med den blåste de bort all snö och is så att pensionärerna inte halkade och bröt alla ben i kroppen. Fint, nu kan gamlingarna ha sitt årliga rollator-race på Gubberogatan. Racet startar kl. 15.00 på lördag och slutar förmodligen väldigt mycket senare.

Frälsningsarmén var så frusna att de tog några nubbar på torget när de sjöng. Sedan bytte de ut Pärleporten mot hej, fyllegubbar slå i glasen och skrattade så där fnissigt som bara überreligiösa kan göra när de släpper in Satan i själen.

Alla som ville fick värma händerna i pizzaugnarna i kvarteret idag – gratis. Ville man ha vitlökssås på händerna kostade det fem kronor.

De indiska krogarna slängde ut naanbröd på gatan. De frös och blev perfekta pulkor för nejdens barn och småfåglar. Såväl telningar som trastar tjöt nöjt när de for nedför S:t Pauligatan.

Fakirerna, jag tror att det är en hel uppgång med sådana på Redbergsvägen (i uppgången bredvid de gamla keltiska druiderna), hade bytt sina spikmattor mot uppochnedvända istappar. Tapparna bröt de ur skäggen på miljökillar som frusit fast under en sittdemonstration mot den globala uppvärmningen.

Duvorna tyckte synd om de frusna tanterna och matade dem med rundstycken och barkis.

Allt var och är rofyllt …

Snö

Ibland undrar jag
Finns det något varmare än snö?

När den faller
Väcks livslusten

Stan blir harmonisk
Orkar inte bråka

Bilar glider fram
Tyst, för att inte störa

Allt saktar in
Inte ens hetsen är sig lik

Levande ljus
Flammar stolt

Dagen är löjligt kort
Men snön smälter mörkret

Julen knackar på
I rätt kulörer

Och jag packar bort
Året som gått

Borstar bort allt det grå
Gör plats för snön

Smälter en flinga
På tungan

Låter vår, sommar, höst
Bli minnen att bevara

Och jag är 31 år yngre
Fast utan overall

Lapplisorna är snögubbar
Trafikljusen snölyktor

Det som var svart
Drunknar i det vita

Snart en stilla natt
Så full av liv

Och en tanke till dig
Som inte skrattar i jul

Jag önskar
Att snön värmer din själ

Mellan Ida och Mårran

En späd flickröst bröt tystnaden i morse. Jag stod på en mörklagd gräsplätt i Olskroken när rösten och ett märkligt ljus närmade sig.

Det var Emils lillasyster Ida.

”Du ska inte tro det blir sommar ifall inte nå’n sätter fart”, sjöng hon, samtidigt som hon hoppade fram som små flickor gärna gör i idylliska filmer.

Bakom henne förändrades världen. Det frostbitna värmdes och små blommor började att spira. Tre bastanta och fryntliga snickare jobbade visslande några meter bakom henne. En av dem byggde en grind som barnen i tavlan Grindslanten skulle sitta vid. De andra två byggde långbord så att barnen i Bullerbyn kunde ha saftkalas. En lärka drillade i skyn. A-lagarna drillade inte alls, ety det var arla morgonstund, och överhuvudtaget doftade det vacker vår. Trots att det var den 14 december.

Jag vände mig om och stelnade till. Från andra hållet kom en måndagsdeppig Mårran glidande och förvandlade bilar, lyktstolpar och felstavade butiksskyltar till is. Bakom henne halkade gamlingar på den färska isen och bröt åldrade lårbenshalsar och armbågar. Bilar kanade omkring och kysste varandra i baken på ett oromantiskt sätt.

De var på kollisionskurs. Den väna Ida och den deprimerade Mårran skulle strax ränna in i varandra om jag inte hindrade dem. Då såg jag en humla och satte mig på huk. Precis som jag har en viss förkärlek för rultiga gräsänder diggar jag tjocka humlor. Jag glömde bort allt, blev 31 år yngre, och log. Istället för att stoppa flickorna.

Så small det. Ida krockade våldsamt med Mårran. Sommar smällde ihop med vinter. Ljus med mörker. Gin med yatzy. Damerna försvinn i ett rökmoln.

När det skingrades var sommaren borta, men också den iskalla vintern. Kvar var Sverige. Lite lagom så där.

Jag tittade på de andra flanörerna i Olskroken. De såg inte glada ut, men inte heller ledsna. De såg helt enkelt inte ut. De tittade ned och bort.

Bort mot ett avlägset ljus som blinkade som en fyr. Nej, det var morsekod. Och jag nickade när jag bokstaverade:

Då blir barna fulla med sommar och bena blir fulla med spring.

1-0 till Ida, tänkte jag och gick mot jobbet. Bums halkade jag på en isfläck och insåg att Mårran kvitterat.

Fortsättning följer …

I mitt magiska vinterland

Det var vackert ute idag. Inte så blå himmel, men en helgharmoni rådde som gjorde dagen vacker.

På Härlanda Tjärn låg ett tjockt istäcke och mer eller mindre bra skridskoåkare sköt fram kors och tvärs över det frusna vattnet. Kålltorps lattemammor hade flyttat från staden till Delsjöns bänkar och drack ur medhavda termosar. Det doftade svagt av grillad korv. En astronaut hade smitit från grundutbildningen men smälte väl in bland alla påpälsade och uppblåsta kroppar.

Till och med varulvarna verkade avslappnade där de satt på några stubbar vid badplatsen. Det ska sägas att en rufsig varulv som plötsligt kammar sidbena och pratar om PO Enquists memoarer inte känns så vidare värst hemsk.

På en frusen vattenpöl åkte insekter skridskor. En trippel-salchow från en geting, som var så frusen att den var blå-röd, drog ned smattrande applåder.

Det var bara vid Blacktjärn som friden inte infunnit sig. Fåglarna var i uppror där. Tydligen skulle lågkonjunkturen medföra färre brödutdelande människor i år. Därför måste antalet anställda fåglar i tjärnet minskas. Och, det var sothönorna som fick välja mellan att skolas om till gräsänder eller ta jobb som duvor på Centralstationen. Gräsänderna och svanarna klarade sig, enligt en skata från facket.

Flera hönor demonstrerade i en cirkel och bar plakat med texter som: Svanar är fjollor – Vi mobbas för att vi är svarta – Sothönor är väl också människor.

När jag närmade mig hoppades förstås fåglarna att jag hade ett stimulanspaket med mig, men jag höll upp händerna: ”Sorry, GI”.

Tre timmar traskade jag och antalet fall av nära-fall var dussintals. Det var så halt att pensionärer helt var bannlysta i Skatås idag (det stod beväpnad polis vid alla infarter).

I morgon är det jag som – med en brun papperspåse över huvudet – kliver in i sportaffären och säger:
”Broddar, tack…”

Olskroken är det nya Arktis

Direkt när jag kom ur porten i morse insåg jag att det var svinkallt. För det måste ha varit kylan som slog till mig med en järnnäve, rätt i ansiktet. Annars har Mike Tyson plötsligt flyttat in i närheten.

Något groggy började jag min stärkande promenad. Många av stadsdelens invånare sökte sig till mig för att värmas av min utstrålning, vilket i och för sig var smickrande, men inte ens jag är en fullt fungerande kamin när det är -80 grader ute.

Under järnvägsbron stod en av stadsdelens heltidsalkoholister. Han hade frusit fast när han slog en sjua och tillsammans med den stelnade strålen utgjorde han en rätt makaber konstutsmyckning.

Vid Redbergsplatsen väntade en pingvin på taxi. ”Kör mig till en bastuklubb och sätt på rumpvärmen i sätet, karl”, sa fågeln när en tjock droskägare bromsade in.

I Olskrokens gränder huttrade ett dussin isbjörnar. Några höll ramarna ovanför små eldar de gjort upp i gamla oljetunnor. Ett par gjorde åkarbrasor. Ytterligare några försökte hålla värmen med aerobicsövningar. Tre av dem hade givit slaget förlorat, tittat in på mellandagsrean, och stod där i nyanskaffade långkalsonger och toppluvor.

Förtvivlade och förargade Olskroksbor sprang med huvudet före rätt in i en reklamskylt som sålde resor till värmen. ”Om man springer tillräckligt fort kommer man att hamna i tropikerna”, skrek en man strax innan han mosade alla ben i kroppen med en jäkla smäll.

Ett gigantiskt bokbål brann utanför den tömda bokaffären och människor sträckte sina blåfrusna händer mot flammorna. ”Det är inte någon politisk manifestation. Vi fryser som fan bara och tyvärr hittade vi mest brännbart här”, förklarade pöbelhopens ledare för en nyss anländ trupp från Göteborgspolisen.

Han arresterades omedelbart och slängdes in i piketen. Där satt redan brevbäraren som hade tuttat på stadsdelens post i ett desperat försök att återfå värmen efter sin cykeltur.

Flickan med svavelstickorna hade uppgraderat sig till flickan med eldkastaren, men inte ens det hjälpte. Hon satt stelfrusen i ett gathörn och tittade in i ett paradis där det aldrig blir riktigt, riktigt kallt.

Mina älskade vänner, gräsänderna, kurade ihop sig till en liten boll. Jag lyckades av en slump stoppa traktens ambulerande megafonförsäljare, köpte hans bästa produkt, klättrade upp i ett träd och skrek i riktning mot himlen: ”Gud, gräsänderna fryser. Gör något åt det här. NU!!!”

”Okej”, hördes en dov röst. ”Jag ordnar det så fort jag hinner.”

Nöjd med svaret gick jag hem igen och kom in i värmen igen. Det sista kalla hindret var tre miljökämpar som låg döende utanför min port rosslandes: ”den globala uppvärmningen är sann, det här är en chimär…”

Fast, det är osannolikt vackert ute – det måste sägas. En löjligt fin, blå himmel och skarpa vinterkonturer. Fattas bara snö för att vykortsfotograferingen hade varit ett faktum.

… om det nu hade funnits kameror som stod ut med omänskligt låga temperaturer.

Sökarljus och kyla

Nere vid Lilla Bommen finns ett höghus. Skyskrapa säger en del. Vattenståndet och läppstiftet säger den lokala tjommehumorn.

På taket sitter ett sökarljus som söker av himlavalvet. Jag har inte läst det någonstans, men jag vet att de letar efter tomten. När han kommer ska luftvärnet skjuta ned honom. Det är så det funkar. Går det dåligt för Volvo ska tomten få fan, som det gamla ordspråket säger.

Ganska otäckt.

Men, så är Göteborg rätt illa vid den här tiden av året.

Ur gatubrunnarna sipprar otäcka och nedspolade vitsars odörer. Trutarna har flytt stan och istället är det vildvittror som jagar fram mellan husen. Tiggarna ber om en femma, men kan till nöds tänka sig en aktiemajoritet i New Wave. Ficktjuvarna stjäl inte din pluska. De stoppar bara ned händerna i dina jeans för att värma sig.

En vecka och en timme till jul. Tag skydd, tomtefar.