En tripp till Way out West

Vi måste bekämpa vår cynism säger Billy Bragg, en av festivalens höjdpunkter. Han har så rätt och hans ord träffar mig ordentligt. Jag ler, måhända lite skamset och självrannsakande, men framförallt ler och brinner jag. Det behövs mindre cynism.

Jag föll för cynismen natten innan festivalen. Mejlet om att Way out West skulle vara vegetariskt fick mig att sjösätta ett antal konspirationsteorier. Väntar de med det här tills alla biljetter är sålda? Vågar de inte stå för beslutet? PR-kupp för att dölja ett något haltande artistutbud?

Men, Billy fick mig att slappna av. Jag är varken charktivist eller vegetARISK i mitt resonerande, så varför bryr jag mig och varför lägger jag energi på det jag egentligen inte bryr mig om? Jag är köttätare, men mer grönt är sällan en dålig idé av både personliga och globala skäl. Dessutom var BBQ-burgarna ruggigt goda (hatten av).

På temat cynism, flera funderade om det inte var Göteborg & co som beställt en extra dag för att kräma mer pengar ur oss besökare. Och, handen på hjärtat, artistlistan höll för två dagar, knappast tre. Där det tidigare år valdes bort band känns det nu lite ihåligt tidvis. Men, vi skippar cynismen och allt gubbtjat nu. WoW 2012 är en härlig festival och mängder av sköna personer passerar revy; syskon, brorsdöttrar, vänner, kompisar, bekanta. Gemensamt för alla? Glädje och närvaro. Vi behåller den känslan och förstärker den, okej? Vi är precis så nöjda som killen i permobilen som diggar Thurston Moore, tar ett bloss och skålar med sin ledsagare. Vi är precis så glada som tjejerna när de besegrar killarna i dragkamp. Vi är precis så lyckliga som de ryska flickorna när Billy Bragg dedikerar en sång till Pussy Riot.

Musiken då?

Lite mer Billy Bragg först. Han levererar en världsbild som suddar ut vänster och höger och bara är rätt. Det spelar ingen roll åt vilket roll du lutar, han predikar rättvisa. Det är vackert, oavsett om han sjunger om Ingrid Bergman eller driver med de som sitter på läktaren, oss, sig själv och det är förstås en ironisk avslutning när han slänger ut tepåsen i publiken. En recensent tyckte att han skulle prata mindre, eller satsa på spoken word. Jösses! Billys mellansnack är allt annat än prat mellan låtarna – det är briljans.

Florence + the machine är makalösa. Jag tycker i och för sig att hennes röst gör sig bättre inomhus, i ett rum som är precis så stort att det rymmer hennes röst – det vill säga universum. Konserten är 60 minuters lycka och på samma konto noterar jag Feist. En otroligt skön timme precis som Black Keys på samma scen kvällen innan. De la Soul är livsbejakande, det är det bästa ord jag kan hitta. Visst, det är för mycket party-over-here-say-yeah och så vidare, men det är också ett knippe av de skönaste låtar jag hörde under uppväxten.

War on Drugs och Jonathan Richman inleder varsin dag i tältet. Otacksam tid, men båda akterna löser det. De förra är ruggigt bra, den senare charmigt bra. Det sista jag hör i tältet är skotska Mogwai och det är en härlig resa, även om bandet gör sig lika bra med slutna ögon och lurarna klistrade mot skallen hemma. Även om låtarna är bra passerar Afghan Whigs, Wilco, Bon Iver och Ben Howard tämligen obemärkt förbi. Looptroop Rockers får i all hast ersätta Frank Ocean och gör det duktigt, annars är det en annan trio som får slutordet i recensionsavsnittet.

Frida Hyvönens show är skön. Hennes berättelser är spännande, musiken häftig – och vad har de proppat i basisten? Hans eskapader är hysteriska.

Natten innan är jag nitton igen och finner mig gungandes långt fram när Blur äntrar scenen. Okej, jag får tanken att nu brister vaderna, så jag är nog fyrtio trots allt. En härlig resa tillbaka till när det värsta kriget i ens närhet var Oasis vs. Blur.

Sist ut – Kraftwerk. Det är 3D, det är mörkt, det är tiotusentals människor i vita 3D-brillor. Det är häftigt. Sedan behöver jag, mitt i allt, gå och lätta på trycket. Den promenaden genom ett publikhav där alla, bokstavligt talat alla, har likadana brillor och stirrar tomt på en – det är surrealism på en helt ny nivå.

Klockan närmar sig midnatt, jag rör mig hemåt. Det är dags att klippa banden med Way out West, men bara för i år. Utanför har de glömskas riksförbund haft party på gräsmattan. Det ligger tusentals påsar, flaskor, burkar och annat. Det är ett sorgligt svineri. Jag skakar på huvudet och går förbi Subway. Samma historia berättas på varje bord. Halvätna mackor, slabb, papper på golvet – och allt två meter från en tom soptunna.

Jag stannar en taxi: kör mig till min sista lediga dag och ta det lugnt i kurvorna, jag vill inte krocka med cynismen igen.

Paddan som flydde till Göteborg år 2021

I morse såg jag något märkligt. En av paddanbåtarna lämnade en ostädad hamnkanal och visade sig verkligen vara ett amfibiedjur.

”Åh, herrejävlar”, skrek skepparen. ”Nu bär det av!”

”Vart”, ropade jag. Han skakade på huvudet. ”Inte vart, utan när. Den är på väg att bli en tidsmaskin.”

”O’boy”, skrek jag. ”Till vilken tidsålder är den på väg?”

”Göteborg 2021. Vi ska dra till året när den här staden blir 400 år.”

Jag hoppade förstås ned i båten och for i nästa ögonblick genom tid och rum till en stad som verkade så oerhört välbekant, men ändå så otroligt annorlunda.

En mängd hus i staden hade förvandlats till öppna-hus-museer. På fasaderna satt skyltar som förklarade att dessa hus byggts om undermåligt, vilket avslöjats under den stora korruptionen 2011-2012, och nu, när de inte var säkra att bo i, förvandlats till tysta moment över en skamlig tid som vi aldrig vill uppleva igen. De som en gång hade bott där hade fått nya bostäder i bra lägen tack vare en allmännytta som nu gjorde skäl för sitt namn.

Spårvagnarna tycktes hålla tiden, vilket kanske berodde på att avdelningen för banteknik ej längre behövde betala kustnära villor. Dessutom hade staden, istället för att snacka och rita i all evinnerlighet, byggt om centralen och även skapat underjordiska pendeltågsstationer, vilket möjliggjorde för folk att resa till Göteborg utan att varje gång knuffas in i en flaskhals.

Det var visst evenemang på gång i staden. En ny evenemangschef hade tillträtt och drog in massa kul saker till staden. Hans paroll, vilken hade fått stadens ledande politruker att sparka honom (han återanställdes tack vare en folkstorm i slutet av 2018), var:

Göteborg kommer aldrig att bli lika stort som Stockholm, så sluta med snoppmätningen. Du får inte en större snopp om du onanerar mer, men det är inte bara storleken som räknas, det är hur du använder den!

Han hade satt upp vissa kriterier för saker och tyckte att det var bättre att hylla stadens verkliga särart – det tykna, uppkäftiga och kreativa – istället för att dölja alla ambitioner bakom berg av plastmuggar fyllda av öl. Han släppte fram stadens själ istället för att doftmarkera bort alla goda idéer med langos och festivalpinkares urin.

Heden hade bebyggts. Fortfarande kunde Gothia Cup, Partille Cup, korpen och cirkusar få plats, men det var inte ett stort öde fält längre. Hus med glada boende ramade in den lummiga parken och längs Södra vägen gled spårvagarna fram – ja, någon hade tydligt tänkt till och ersatt de italienska gnisselvagnarna med kärror som kunde svänga utan att spräcka trumhinnor.

På Avenyn var det liv och rörelse. Serveringarna hade produktutvecklats mer sedan 2011 än de gjort fram till dess. Borta var likriktningen och den parodi på paradgata som Avenyn var när jag sist såg den. Det var restauranger, kaféer, serveringar, sjungande servitörer, gatumusikanter och annat. Svarttaxiförarna var ett minne blott, däremot fick taxibilar åka här även kvällstid, vilket gjorde att folk slapp gå till mörka hörn där inga vittnen fanns för att hitta en säker bil att åka hem i.

Det slog mig där, och även på andra ställen, att livemusik strömmade ut från krogar. Uppenbarligen hade åtskilliga centralt boende bostadsrättsinnehavare förstått att det är roligare att leva i ett livligt centrum och försakat tanken på att tystnad var bra för deras egen avkastning. Istället för att jaga en boendekarriär valde de att leva i centrum och njöt tydligt mer än tidigare.

Backa, Angered, Biskopsgården, Länsmansgården, Frölunda, Bergsjön, Hammarkullen, Hjällbo och andra ställen låg äntligen närmare staden än ställen på andra sidan jorden. Folk förstod och gladdes över att det inte bara gick att åka till Saltholmen på två kuponger, utan också till myllrande och spännande stadsdelar i alla fyra väderstreck.

Längs Södra Älvstranden, på Sten A Olssons allé, gick flyttbilarna i skytteltrafik. Istället för färjor som såg ut som stora lådor ramade nu bostadshus in älven på bägge sidor. Och de som ville lämna staden till förmån för Danmark åkte gärna ut till ytterhamnarna för att kliva ombord.

På en av de nya broarna över älven cyklade och gick folk fram och tillbaka. På andra sidan den ersatta Göta Älvbron hade Suckarnas kaj, blivit de hänförda suckarnas kvarter. Ringön var inte längre ett mysko hål, utan en vibrerande del av staden där småskaliga industrier och hantverk samsades. Det var visst så att det inte bara var närproducerad mat som gällde längre, även närproducerad kvalitet och uppfinningsrikedom var på modet.

Och fortsatte man mot Agnesberg gjordes inga försök att skrämma bort resenärer genom att låta vägen in i staden kantas av bråte, skrot och katastroffula Gasklockor (som inte ens användes till något).

Way out West gick in på år 15 och de fyra dagarna i Slottsskogen var Woodstocklegendariska, minus droger. Man hade till och med uppgraderat ölen från sunkig Norrlands till god dryck från ett av stadens tjogtals mikrobryggerier.

Jag slog mig ned på Gustaf Adolfs torg en stund senare, förbluffad och lite lycklig. Hamnkanalen utmed Östra Hamngatan mot hamnen, där inget hjul längre stod, var uppgrävd. När det skedde 2015 upptäcktes en underjordisk flod av korrupta genvägar under de politiska kvarteren. Dessa fylldes igen och doldes för evigt av ett glittrande blått vatten som gav tillbaka Göteborg lite av den själ som förlorades under många år.

Paddan som hade fört mig hit gled fram och skepparen var ombord, till synes hemmastadd även tio år senare. Båten var full av turister och guiden berättade på engelska. ”Stockholm is the capital of Sweden and says that we are its number two. That’s alright, we prefer to be the shit!”

Jag log. Staden var äntligen fantastisk och verkade styras av goda människor och en hälsosam anda istället för goa gubbars förgiftade göteborgsanda. Däremot var ordvitsarna fortfarande usla. Det kändes på något märkligt sätt lite tryggt.

En superdag i Slottsskogen

Okej, jag valde att promenera till Slottsskogen från Olskroken igår. Dagen innan hade jag åkt kollektivt och det frestar verkligen på min stora människokärlek. En äldre dam med rollator skulle prompt på en buss som egentligen redan var överfull och samtidigt som folk skällde på henne, kallade hon dem snorvalpar. Det var rätt mycket tjafs på många människor som skulle åka en jävla hållplats.

Så, för att få en mer harmonisk start på dagen gick jag. Och blev lika kär i människan igen när jag vandrade längs gatorna i Haga och bara njöt av alla glada, leende barn i åldrarna 0-90 år.

Om fredagen var en grym musikdag med för få vänner, så var lördagen raka motsatsen. Jag tycker att Jayhawks, Säkert och Pulp gjorde det bra, men är besviken på Noah and the Whale, lite förbryllad över vad jag egentligen tycker om Ariel Pink’s Haunted Graffiti och såg för lite av Wiz Khalifa för att egentligen tycka varken bu eller bä. Kanye West? Inte min kopp te om man säger så.

Hänget i Flamingobaren och på Karlssons garage före och efter konserterna var däremot närmast magiskt. Så många sköna människor passerade, stannade till och garvade. Det var briljant och så otroligt skönt med en fullständigt avslappnad och måhända lite väl blöt dag efter fredagens lyckligt grubblande sökande.

Musikfestivaler är verkligen något av det bästa som finns. Så många glada människor, inget tjafs, inget bråk och bara glädje. Det är en otrolig lisa för själen att hänga på Way out West. Just idag längtar jag kanske inte, men snart så börjar jag fundera på 2012.

Eller så får jag bli rockstjärna själv – i så fall skulle jag alltid uppträda med gigantiska kakmonster som dansare.

Fin fast fundersam fredag

Dag ett på Way out West hade allt som behövdes; sol, jävligt bra musik och massor av sköna människor som passerade revy kortare och längre stunder.

Edward Sharpe and the magnetic zeros inledde på bästa sätt. En explosion i musikglädje, härliga låtar, utflippad sångare, grymma musiker och en så vacker kvinna på dragspel, Nora, att jag nästan svimmade. Näst på tur var den häftiga Jenny Wilson och uppbackad av sitt band och gospelkör fixade hon en timme som lätt kvalar in i klassen – übervackert. Jag såg ett par minuter av The Hives, vilket alltid räcker om man säger så, och blev lätt besviken på favoriterna i Fleet Foxes. Om de var fantastiska och sprudlande sist kändes de mest pliktskyldiga nu. Istället vände jag blickar och öron mot Santigold – ett bra val. Frenesi, coola dansare och ett grymt tryck. Jag ska villigt erkänna att Robyn mest var ett bakgrundsljud i öronen när jag försökte hitta vänner – hon ger mig inget extra live – och sen frälstes jag av magikern, mästaren, legenden. Prince? Nej, Thåström förstås. Hans avslutning med Die Mauer ensam på gitarr är ren gåshud. Prince till slut, en magisk spelning, men jag avvek tidigt (efter ett par väldigt bra låtar, det ska slås fast direkt). Trött, sliten och fundersam.

Funderingarna, ja. Det blir allt tydligare att jag tappar bort igår och såväl mörker som tillflyktsorter. Igår vällde de bevisen tidvis över mig. Både när jag pratade med vänner om andra saker än det vi hörde och när jag hörde magiska toner som lockar mer än något jag tidigare levt. Jag hade stunder när jag tappade bort alla polare – det blir lätt så på festivaler – och fick exakt noll hjälp av ett trilskande mobilnät att hitta dem, och då regnade det känslointryck över mig. Jag hade behövt en dunge ett tag, en korkek att vila under, få några minuter som kunde stilla hjärtat och själen ett tag.

Lyckliga funderingar, önskande tankar, hoppfulla trummanden med händer och troende ryckningar i ben och höfter byggde ett enormt skepp som drev rätt in i gårdagens klippor när kvällen föll och det inte fanns några stjärnor att navigera efter på himlen, bara fullt av mänskliga stjärnor på och framför scenerna i Slottsskogen. Men den här gången var det inte båten som blev drivved när jag inte kunde styra den i känslostormen. Istället grusades hopplösheten och de mörka skuggorna i en våldsam krasch.

… och jag kunde segla vidare, men lite andfådd efter ännu en fin resa mot bättre.

Idag är det lördag. Vädret är på min sida och jag ska äntligen lyckas träffa alla jag missade igår. Dessutom spelar Jayhawks, Noah and the Whale, Säkert, Ariel Pink’s Haunted Graffiti och en hel hög till. Det blir en lycklig lördag.

Retirerande cirrusmoln

Det är förstås för sent när jag tumlar ut ur taxin på väg hem från en underbar kväll med ett av de skönaste gäng som finns på denna jord. Busen konstaterade att det är hans version av spa, att åka till Göteborg och hänga med oss.

Jag är ytterst glad när jag går längs gatan där jag alltid ler. Här stod jag på knä vid den vackraste saknaden en gång och såg klänningskanten som dolde det jag kysst när den dagens gryning bara var ett barn. Här stod en gång en kristen kommunist och busvisslade från min balkong och fick mig att rusa uppför trapporna för att landa i henne. Här är jag hemma. Här börjar jag och slutar aldrig.

Cirrusmolnen retirerar som en fridfullt marscherande och obeväpnad armé. En ensam stjärna som blickar ned på mig släpps fram på natthimlen och blir en tyst rådgivare eller kanske bara en lyssnare. En del av mig får plötsligt lust att fånga den i ett nät och be den att lysa över de vackra minnenas hamn så att de som går där kan höra min sång.

Jag ler, när kaffet väcker mig till liv och hindrar mig från att gå i däck. Än en gång står jag på min balkong och är lite närmare stjärnan ändå. Om man kan skicka telegram med stjärnors ljus, då skulle jag skriva så här den här natten:

Långt efter att du sagt farväl kom du åter och smekte min själ. Du viskade orden och råden jag kunde utantill, men aldrig förstått.
Den du älskade finns ej mer. Han dog av sin egen sorg. En ofullständig fjäril, vars vingar frågetecken var.
Den som älskade dig har nått längre än alla steg han har tagit. Jag är en bris nu, ibland en storm, men aldrig stilla.
Skulle du se mig nu hade du gråtit, skrattat och sagt: ”du är nu, var är pojken jag kysste?” Och jag hade bara lagt din hand på mitt bröst och viskat att han åker rutschkana och äter sockervadd i min själ.
Tack för alla sekunder. Jag är.

Kaffet är slut, det är inte jag. Av alla igår finns bara hågkomst kvar. Jag har pratat om i morgon med den klokaste rösten och mitt leende växer när jag hör andra beskriva samma lust och längtan som jag bär.

Jag sköljer min kopp och tänker på dig, kärleken (vi är väl du med varandra?). Jag hör och ser dig inte ständigt, men du är i varje väg jag väljer. Du finns i alla mina dagar och jag älskar stigen till dig. Men, drar du mig till din famn och aldrig släpper mig, då är det förstås extra bra.

Det blev inga klubbar igår. Det blev en fantastisk kväll. Jag avslutade den på näst bästa sätt.

Nu lyser solen och i en grön och lycklig park väntar vänner och leenden. Way out West kan börja på riktigt.

Nu, nästa helg och härliga november

Jag försökte verkligen slingra mig ur det hela igår, men frågan, eller om det var ett påstående, från min vän gick inte värja mig från.

Det är helt enkelt så att min kärlek till fotbollen inte är psykotisk längre. Jag älskar IFK Göteborg och hoppas att de tre tre pinnar mot vår största rival idag, men fotbollen är numera en av många kärleksaffärer i mitt liv, inte den enda. Idag är det Aik, och det betyder mycket att slå dem, men ändå vandrar mina tankar längre bort i tiden och till en helt annan del av livet.

Det handlar inte om att laget spelar skit, eller att jag är rädd för eller trött på våldet. Allt det där har funnits runt fotbollen längre. Våldet har jag aldrig involverat mig i och till och med i mina värsta psykoser har jag förstått att man inte vinner jämt. Och, jag kommer förstås att sitta på läktarna när jag blir gammal och antagligen prata om att det var bättre förr.

Men, det är ändå något som är så annorlunda nu.

Kanske är det symtomatiskt att det här inlägget är insorterat under kategorin Musik och fotboll – den heter alltså inte tvärtom.

Jag längtar till nästa helg och Way Out West – Edward Sharpe kommer att inleda och sen väntar två dagar av magisk underhållning i Slottsskogen och utöver det möten med massor av sköna, glada och intressanta människor.

Och, härliga november kommer sen med Heather Nova (äntligen) och framförallt My Morning Jacket, som jag ska se i såväl Lund som Stockholm (vibrerar redan av förväntan).

Dessutom flummar jag iväg i tankarna kring nästa års semestrar och lockas av South by Southwest, Newport och andra musikfestivaler i staterna. Jag är extremt sugen på att boka flyg till USA för att se Decemberists och Head and the Heart. Givetvis blir det också utflykter för att se Eldkvarn och på den sedvanliga trippen till London lär jag lusläsa konsertannonserna. Blir det också verklighet med New York – ja, då blir det nästan music overload, men bara nästan.

Snart skiner Poseidon, det är underbart vackert och kärlek. Men, oj vad jag längtar till andra sånger också nuförtiden.

Festivalslut

Jag gick ned mot Linnégatan och åt lite lakritsremmar. Till höger om mig såg gräsmattan ut som en krigskyrkogård. Tusentals påsar markerade var folk suttit och festat. Att plocka undan efter sig stod inte på menyn. WOW var slut, den svagaste av de fyra årgångarna – utan tvivel. Jag kan faktiskt inte peka på någon så där fantastisk höjdpunkt. Tidigare år har det varit många wow, i år mest några okej då. Bra konserter, men inte de där riktiga topparna.

Nåja, att Henrik Berggren gästade Anna Ternheim och sjöng Shoreline var ett häftigt ögonblick och spelglädjen i Hellström är svår att motstå. Annars tycker jag nog att det som lät bäst igår var Mumford & Sons.

Lustig incident, förresten. Jag råkade stöta till en tjej igår och bad om ursäkt. Detta till trots tyckte hon att det var en bra idé att knäa mig i knävecket några gånger, vilket jag ignorerade. Sen skulle hennes tanige pojkvän skälla på mig.

”Varför gjorde du så”, sa han. Jag förklarade direkt att han kunde lägga av. Men, han fortsatte tjata och frågade om det här var första gången jag var på konsert. Jag tittade på honom och höll på att gå sönder när jag höll tillbaka skrattet. Förmodligen hade han precis upptäckt sin pillesnopp när jag var på Hultsfred första gången.

”Nu börjar konserten”, sa jag och viftade bort honom. ”Njut av den nu istället för att tramsa.”

Han vände sig om och då trodde jag verkligen att jag skulle dö. Han hade en enorm ryggsäck som givetvis smällde rätt in i ansiktet på tjejen bakom och så fort han gungade med i musiken fick folk flytta sig. Det hindrade inte hans tjej från att se ättikssur så fort någon annan kom i närheten av henne. Jisses, de där två måste ha sex via korrespondens, eller så ägde de helt enkelt Slottsskogen.

Well, well – de överlevde fem låtar, sen fick de nog. Det var nog första gången de var på konsert.

Nästa år fyller WOW fem år. Skärpning då. Det här var inte tillräckligt bra.