Etikett: Way out West

Gummistövelrock

Sammanfattning av Way out West dag två:

Mest intressanta uppenbarelse: En tjej i guldstövlar, turkosprickiga strumpbyxor, blå kjol, blått hår och studentmössa.  Jag vet inte, men hon syntes.

Vanligast outfit: lila regnponcho från SonyEricsson.

Näst vanligast outfit: Fred Perry-väska, Fred Perry-jacka och gubbkeps.

Bäst dansuppvisning: Fyra tjejer i leran, två i Converse mötte två i gummistövlar. Oavgjort, men idag känner sig nog tjejerna i gummistövlar som vinnare.

Bäst åldersgräns: 13 – hade det varit 18 hade man kunnat dricka öl överallt, å andra sidan behövs de yngre för att det ska skrikas på alla konserter.

Surast: Mannen i adidasjacka (+50) som står bredvid diggande fru. Hon älskar Calexico, han vill bara se Tipsextra.

Märkligast: Killarna som gick omkring med uppstoppade fåglar på högerhänderna.

Absolut sötast och bäst: Gräsandsungarna som simmade vid Linnétältet och sen gick och rensade gräsmattan från matrester.

Min nya idol: Gräsandsmamman som höll koll på kidsen.

Smart idé I: Gummistövlar – jag kände mig otroligt smart när jag kom hem torrskodd.

Smart idé II: Nachostallriken.

Dum idé I: Att inte köpa dricka till nachosen – ja, de tre som stod och flämtade under trädet var jag, R och L.

Dum idé II: Även om det är rock, så är converse inget bra val i skyfall och lerpudding.

… musiken så:

Patrick Wolf – såg bara lite. Får en korv med pommes frites i vårsolen – trivsamt således.

Jenny Wilson – egentligen räcker det med en saxofon för att en spelning ska vara bra. Här var det också tvärflöjt, skönsång, en väldigt cool sångerska och bra låtar. Jenny & co får betyget: kärlek!

Calexico – lördagens bästa. Trummor, gitarrer, steel guitar, kontrabas (jag upprepar – kontrabas), xylofon och två trumpeter. Full pott, och avvikande åsikter kan ni hålla för er själva.

Olle Ljungström – underbart, vackert, lyckobringande. Fan vad skönt att han kom, sågs och körde urusla vitsar i ett rätt märkligt mellansnack.

Florence Valentin – är en konsert trist går man efter två låtar. Där har ni betyget.

NAS – den bästa hiphop-akten jag sett på Way Out West. Avslutningslåten var massiv. Extra plus för att hans posse stod och surade vid scenkanten.

Wolfmother – zzzzzzz….

My Bloody Valentine – fantastiskt bra om du gillar skithög musik där du knappt hör sången. Om du inte gör det var det precis uruselt och något att glömma fort som fan.

Teddybears – kul timme, men lite jaha över spelningen. Jag tycker de var klart bättre 2007.

Snipp, snapp, snut – då var WOW slut.

Way out West – dag ett

Väldigt bra musik: Bon Iver, Beirut, Band of Horses, Wilco, Anthony and the Johnsons med symfonikerna.

Intressant inhopp: Dr. Alban gästade Robyn. Det var lite oväntat och väldigt kul. Robyn var också bra.

Norrmän är för sköna I: Vid entrén hänger en skylt. Armband håll till höger. En generad norska kommer gående från skogsbrynet och säger att hon nog tog den där skylten lite för bokstavligt. Norgevitsarna är tydligen sanna.

Norrmän är för sköna II: En liten norska med en portfölj cider ser olycklig ut, kommer fram och frågar om jag sett ”min flickvän, eller vän, menar jag”. Jag kan tyvärr inte identifera henne med signalementet blond. Då kommer en tjej fram och det är uppenbart att det är just en flickvän. Mycket av cidern hälls ut, men vad är väl dyr dussincider mot kärlek?

Stockholmspärlan: Vi kan kalla honom busen. Han frågade hur många på området jag trodde att han legat med. Svaret var naturligtvis 80%, det är det alltid när man träffar busen.

Coolast: Tjejen som efter Bon Iver behövde svalka sig och vadade ut i en bäck och satte sig på en sten.

Goddag yxskaftigast: De som tittade på Anthony och sen sa: Fan, jag trodde det skulle vara mer ös.

Sorgligast: Att människor år 2009 fortfarande tror att det är helt okej att bara lämna sitt skräp på gräsmattor utanför festivalområdet.

Längst kö: Lustigt nog stod det 26000 personer i toalettkö samtidigt som 27000 stod i kön till ölkassorna. Ändå var det max 25000 personer på området. Jag fattar det inte.

Skönast attiralj: Väskan med symbolen från omröstningen om kärnkraft och med texten: Bob Hund? Nej tack!

Sämst idé I: Bratwurst

Sämst idé II: Lakritsremmar

Bra uppfinning: Ambulerande kaffeförsäljare

Tjuvstart

Sitter och lyssnar på en enormt bra spotifylista med det mesta och det bästa från Way out West som blivande kollegan Mattias satt ihop. Har ni Spotify, så klicka här.

Har ni aldrig lyssnat på Beirut eller Band of Horses bör ni göra det omedelbart.

Jag längtar till Way out West. Två grymma dagar förväntas, precis som tidigare år, och i kölvattnet av en bra-bra diskussion jag hade med kloka och bästa L idag tror jag också att det är en verkligt bra tid att trampa vidare med en del förflyttningar som jag behöver göra.

Det verkar som om det blir en bra samling människor; nya och gamla kollegor, Enrico-typer, besök från österled, bröder och systrar, Ingbrittor och så vidare. Fint.

Kul. Musik är bra, bättre, bäst.

Kunde de bara boka My Morning Jacket också, så lägger jag mig och väntar utanför området i morgon…

Skäggiga rävar, teletubbies och WADLING

Dag två av WOW var briljant.

Guldmedaljen borde gå till tjejen i kort-kort och högklackat. Ett oerhört modigt klädval i lervällingen. Alternativt det absolut dummaste. Silvermedaljen till alla i flip-flops och shorts. Däremot är gummistövlar fusk.

Festivalens baksida är alla de som aldrig klarade av barnleksaken där man skulle stoppa kuber i fyrkantiga hål, cirklar i runda etc. Låt mig upplysa dessa människor om en sak. Har du en resväska modell större som ryggsäck – då är det svårt att gå in i smala utrymmen. Exempelvis mellan två människor som står axel mot axel.

Musikaliskt igår…

1. Fleet Foxes; skägg, flanell och stämsång. Så vackert att jag bara dog. Köp deras skiva!

2. Flaming Lips; sångaren gör entré i en gigantisk, genomskinlig boll och rullar runt i publiken. De har 20 dansare utklädda till teletubbies. De sprutar konfetti och ballonger. De är fantastiskt bra.

3. Silverbullit featuring Wadling; grymt tryck i 55 minuter, sen toppas det med maestro himself. Freddie W in da tent. Ohyggligt bra.

Jag är fortfarande döv förresten. Härligt.

Konsten att stjäla kaktusar och t-tröjor

Jag har aldrig varit kriminell. Möjligen stulit lite ‘thunder’ ibland. Men, i torsdags funderade jag på hur det skulle vara att snatta kaktusar och försöka smuggla ut dem ur butiken.

– Ursäkta, min herre. Har ni möjligen snott en av våra kaktusar?

– Aj… Nej, absolut inte. Aj.

…hmm, det där lät inte ens kul i en svensk ståuppares ögon.

Raskt vidare – t-tröjor. Det är något man skulle vilja stjäla – om man ville stjäla, vilket jag inte vill… På Way out West finns massor av snygga tröjor. Den ljusblå med ett boblag som skjuter en kundvagn med en av lagmedlemmarna i vann nog första pris igår. Stark tvåa: Musikbyrån – Kill em all.

I övrigt var WOW, dag ett habil. Stort plus till The National och Okkervil River. Iron & Wine lät bra, men var en groteskt stor besvikelse eftersom de kan låta så mycket bättre. Grinderman, Sonic Youth, Sonics och Looptroop Rockers levererade – och från ett bord där vi åt hutlöst överprisad grillmat lät Sigur Ros fantastiskt skönt. De hade också den överlägset snyggaste scendekoren.

Broder Daniel slutligen. Det var jävligt bra. Göteborgs mörka hjärta har de kallats. Well said, son.

Stort tack förresten till den späda damen som räddade oss tre getingfobiker med en snittvikt på 90 kg genom att helt sonika stänga in flygmonstret i ett glas. She was only sixteen, only sixteen…

Idag blir det mer av det goda. Fleet Foxes och Flaming Lips är huvudnumren. Ja, bortsett från mina planer på att stjäla snygga t-tröjor då…