Apocalypse Nef

Jag älskar David Eugene Edwards. Hans röst, musiken, anslaget – det är så mörkt, så mörkt, men samtidigt så vackert. I kväll, på ett utsålt Nefertiti, satt han ensam på scenen och målade den ena fantastiska låten efter den andra.

Gitarren eller banjon eller vad han än slår på och de två mikrofonerna – en släpper fram hans vanliga röst, den andra är tydligen skapad för munspel och skapar en märklig stämma – skapar ett sällsamt ljud.

Ackorden, melodierna, texterna och tonerna är sökande, vilsamma, vilda, rädda, uppåtgående, sorgsna, frågande, ifrågasättande, negativa, förskräckta och alla möjliga känslor. Det är otroligt vackert och jag känner när jag blundar hur det är som att befinna sig i ett alldeles särskilt litet universum.

Å andra sidan förtjänar hans röst och musik att fylla hela rymden. Nef är litet, intimt, varmt och svettigt. Det är inte hans miljö, jag hade mycket hellre sett honom i ett stort rum, han hade fyllt det.

Det är för övrigt årets sista konsert, musikåret 2011 har varit magiskt och avslutningen kunde inte bli bättre. Man pratar ofta om Edwards, och oftast då som frontman i Woven Hand, som apokalyptisk. Det stämmer rätt bra. Det var Apocalypse Nef i kväll.

Sist: Stort plus till Nef som bjuder på garderoben och återbetalar biljetten som min kompis inte kunde utnyttja. Å andra sidan var Nef inte rätt ställe, de flesta såg inte ett smack och även om det är det som hörs som gör Edwards så vill man se honom. Det gjorde jag bara stötvis i kväll.

 

Älskade mörker

Woven Hand på Storan i går. Lika magiskt som den här bilden är usel.

Det var blytungt, svarta texter, talande i tungor, mandolin, tungt gung, spröd sång, gap.

Jag har alltid lockats av David Eugene Edwards mörka röst, blandningen av apokalyps och kärlek som vävs ihop i otroligt vackra melodier.

På skiva är det väldigt bra. Live är han förtrollande. Särskilt i en intim, mörk lokal där ljussättningen får honom att se ut som hämtad ur en skräckfilm. En svartrock, men samtidigt ljust mandolinklingande.

Det är komplext. Det är så osannolikt bra. Det är mitt älskade mörker.

There’s a sorrow to be desired

Som ljuv musik

  • Plura&Carla ihop med symfonikerna på fredag
  • Band of Horses nästa helg
  • Woven Hand i maj
  • Jackson Browne i juni
  • (gissningsvis Eldkvarn i juli – kanske i staden där man inte får sälja pommes frites efter midnatt)
  • Way Out West i augusti

…det börjar arta sig till en fantastisk sommar. Åtminstone ljudmässigt. Nu ska bara solen lysa samt Birro och Tomas Ledin förbli tysta, så blir det  kanon.

Tolv spår efter mig

Jag fick en trevlig invit från Kontaktmannen – att lista tolv låtar som betytt och betyder mycket för mig. Normalt är jag lite av varianten orka bry mig, men det här fick mig att fundera. Så, här är tolv favoritlåtar – eller snarare band/artister, för i några fall är det banden som helhet som jag bara inte kan få nog av. Exemplen här nedanför har antingen extremt stor känslomässig betydelse, eller textrader som är totala knock-outer.

Då var vi redo. Listan:

Stone Roses – I wanna be adored
Jag undrar om vi upplevde en enda efterfest under 90-talet som INTE innehöll den här låten. Frågan är om något förändrats sedan dess.

Radiohead – Let down
Den är fantastisk ända fram till cirka 3.40. Då blir den helt makalös: … one day, I am gonna grow wings. Jag har en polare som alltid börjar gråta så dags.

Eldkvarn – Nånting måste gå sönder
Det här bandet är det största för mig, så att välja en låt? Tja, den här innehåller de mest träffande textrader jag någonsin läst: Nånting måste gå sönder, för att himlen ska va blå.

U2 – Tomorrow
Bandet jag växte upp med. Den här låten är från October. Det finns en sorg och skönhet i den unge Bonos röst som etsat sig fast. Precis som Eldkvarn har U2 gjort mängder av mina favoritlåtar. Det här är en ovanlig, men bra.

Bruce Springsteen – Paradise
Det här är den Bruce jag gillar bäst, den lugna, försiktigt trevande och balladsjungande Bruce. Låten spelas nästan aldrig live. Synd.

Death Cab for Cutie – Soul meets body
In my head there’s a Greyhound station, where I send my thoughts to far off destinations.  Lysande citat, lysande låt.

Ted Gärdestad – Himlen är oskyldigt blå
Egentligen är inte hans version favoriten, tror att det var Helen Sjöholm som tolkade den extremt vackert efter Tsunamin. Favoritrader: Mina ögon kommer alltid att le mot dig, kan det begäras mer av mig? Väldigt bra.

R.E.M. – It’s the end of the world as we know it (and I feel fine)
Ytterligare ett gäng husgudar. Nästan lika svårt som med Eldkvarn, men den här låten är något alldeles särskilt. En sprittande ordkaskad och skönt samspel mellan Stipe och Mills.

My Morning Jacket – Librarian
Jag såg MMJ på Pustervik för länge sedan. Det är fortfarande den bästa konsert jag sett. Librarian är en av deras starkaste lugna låtar, annars är de världsbäst när det är pang på. Kolla in den här texten: When God gave us mirrors, he had no idea. Mumma!!!

Tomas Andersson Wij – Det skulle inte ändra någonting
En av många jämnbra låtar från TAW, men den innehåller följande: Det är sommar här, hos världens vackraste människor. Varför har det fastnat så? Vet ej, men det har det. Han kan skriva vackert och eftersom vi är rätt jämngamla känner jag igen min barndom i hans. Muchos bra.

Housemartins – Happy Hour
P.D. Heaton var grym även i Beautiful South, men Housemartins – jisses. Han måste vara en av världens bästa textförfattare; samhällskritik, cynism, sarkasm, kärlek. Han hade allt.

The Smiths – There’s a light that never goes out
Ännu ett band med hur mycket bra som helst. Det här är kanske den vackraste låt de gjorde. Det är synd att säga att Moz och de andra är världens gladaste jämt, men bra är de ALLTID.

Länken till spellistan hittar du här. Och, det kräver förstås att du har Spotify…

… äh, vi kör nummer 13 också. Jag hittade inte hans album på Spotify, men han ska vara med – så, jag utökar listan:

Woven Hand – Whistling girl
Han är mörk, han är deppig, han verkar sjunga om världens undergång – men jävlar vad bra det är.

Brasklapp: tyvärr fick jag inte in bubblare som Joni Mitchell, Fleet Foxes, Glasvegas, Freddie Wadling, Ebba Grön, Barenaked Ladies, 10,000 Maniacs, Suede, Jackson Browne, Indigo Girls, Magnus Johansson och några till, men – man kan inte få allt här i världen.

Träningsljug och vad är fritt med frivändningar?

Motvinden var grym när jag skulle till Active, så jag blåste bort. Bort till Pepparkakslandet. Fast, det var ett dåligt namn, det.

Där väntade en personlig tränare som tog mig med godisgymmet. Han lät mig värma upp i en roddmaskin med polkagrisar som handtag och där vajrarna var hallonsnören. Bassetts levererade hantlarna och corebollen var gjord av marshmallows. På väggen hängde en plansch med kostcirkeln – det var en pizza med extra allt.

…back to life, back to reality.

Linda är höggravid, men det räddar inte mig. Personlig träning på Active är en skrattande Linda. Det är en svärande Anjo. Det är en ständig kamp för att inte dö på svettfläcken. Varje gång jag kommer in spelas Morrisseys Suedehead i högtalarna: Why do you come here, gråter Moz. Jag har inget bra svar. Bara flåset är sämre. Fast högljutt. Sju aktuella tankar från en döende man kommer här:

  1. Vad är fritt med frivändningar?
  2. Varför sätter den enda tjejen jag träffar regelbundet mina biceps i brand istället för mitt hjärta?
  3. Kan man transplantera axlar?
  4. Är det möjligt att inte dippa när man gör dips?
  5. Vem blir inte mordisk efter 36 utfall?
  6. Är det inte förbjudet enligt Genevekonventionen att ha speglar i gym?
  7. Och varför är inte mattan en flygande matta? Då hade jag inte gjort sit-ups utan legat på mage och pekat finger åt fåniga länder på vägen till Zanzibar.

Bra jobbat, sa Linda. Och jag gick hem. Eller något som kanske kunde liknas vid gång. Med god vilja och mycket fantasi.

Vid min port, den sista förödmjukelsen. Grannen kommer in från ett annat håll. Hon har tränat och ser fräsch ut. Jag har tränat och ser ut.

Hon trippar uppför trappan. Jag lyfter cementben med möda. Ett trappsteg. Två trappsteg. Det här är min Via Dolorosa. Hon är en nutida Barabbas.

Min kropp har övergivit mig. Nekrologen över min mage kommer i morgondagens GP. Nu ska jag lyssna på Eldkvarn och Woven Hand. Brustna hjärtan och ångest i musikform är återhämtningens heliga moder. Tror jag…