Resan fortsätter

Fredag morgon i Skåne, lika grått som sinnebilden av Skåne är rapsgul – så grått är det. På perrongen i Lund står det Simrishamn på en skylt. Jag åkte dit, till en jag höll kär, en gång. Hon hade 60-talsklänningar och tyckte om att dansa som om ingen såg henne. Hennes röst var lika vacker som vår längtan var dödsdömd från den första kyssen. Men den sommaren, i hennes lilla by och i min stad, smekte vi varandra som rågen smektes av vinden på de drömmande fälten hon visade mig på Österlen. Vi åt glass på Harrys glassbar – där åt hundar gratis, för Harry var en retriever – och vandrade där tiden inte behövde stå still, den var helt enkelt överflödig. Efter första extasen ramlade jag ur hennes säng, men skrattet hennes motade blåmärken i grind.

Resan i dag går åt ett annat håll, österut mot Stockholms stad. Jag lämnar den del av landet där flickornas röster är som sockervadd för mig.

Den gråaste av himlar, och träd som är dystra, mörkbruna krokimodeller i uppgivna poser, ackompanjerar mig. Trädens nakna grenar vill inte dansa alls. Det känns som om hösten, så här på ålderns höst, blir altruist och låter sig reduceras till dova kulörer så att sommaren blir än mer åtråvärd. De få ängar som ännu är gröna förförs av en närgången dimma: ”Följ med till andra sidan molnen, där blir gräset grönare, där bor sommaren.”

Godståg passerar, vagnen i mitten får aldrig bli en flockledare. På stickspår står oönskade och övergivna ekipage. Det kommer spår från alla håll, en gordisk järnvägsknut och jag är i Småland.

En bebis skrattar, jag räcker ut tungan, mera skratt. Jag är min typ av clown i dag, en gainomaxåterfödd man på väg till vänner och krogarna på Södermalm. Bebisen jollrar, hans mamma kan få en stund för sig själv, och jag leker glada leken med en sådan som jag vill bli den största stjärnan för en dag – och dela scenen med den jag älskar.

På alla stationer är det lyckliga farväl. En farmor och en farfar vinkar adjö långt efter att tåget är ett minne blott. Blossande kinder hos unga älskande som saknar redan innan nu. En man bär en nött väska, klistermärkena avslöjar hur mycket glädje som nött den ned.

Det är kärlek jag ser, av den typen att om den var ett tåg i ett outforskat land då skulle det tåget aldrig vara försenat. Det kunde rusa fram, i vansinnig fart, och veta att rälsen alltid lades ut framför det.

Och det är farväl som i far väl, bon voyage, alla jag ser har en returbiljett när de vill.

Fotbollsmålen har gått i ide i Östergötland, vi stannar till i den mest okända av våra större städer. Linköping är tre kundbesök och en tankning av E85 i mitt liv. Så passerar vi Pluras stad; en rutten och ful utfart från centralen, det ser ut som om man dumpade allt fult, motsatsen till Pluras ord, längs rälsen österut.

Vi rullar på och når Stockholms central.

Ett vackert hjärta och en underbar själ väntar. Vi promenerar, pratar och dricker kaffe på Götgatan. Hon är en ovärderlig vän av den typen som alla borde ha. När hon rusar vidare till sist åker jag söderut.

Från Midsommarkransen åker jag nästan tillbaka lite senare. Kvarnen på menyn – löjliga ölpriser, men världens skönaste 08:or kompenserar. Gänget rullar in och rullar ut. Vi åker hem i ösregn och kommer överens om att ta det lite lugnt på lördagen.

Promenaden i Liljeholmen är skön, en lunch i Kransen perfekt avkoppling och sen klingar det på dörren konstant. Min gamle polare P, vi gick i samma klass i 12 år, är där och det blir återblickar utan nostalgi. Vi pratar om den som dött och de som kanske dött, men ändå lever. Uppsalaligan är där, fredsforskaren och Busen, den älskvärda duon. Det är nästan 20 personer. Mot stan, mot Söder Mälarstrand, mot Münchenbryggeriet. Det är en usel lokal, men en fantastisk kväll.

Natt, dyr taxi, blandad sömncykel, vaknar nästan utsövd, lämnar polaren med en disk från Hades, men plockar snällt undan alla tomburkar och tomflaskor, monument över allas något sega söndag. Jag fyller sju plastpåsar!

Jag tar tunnelbanan lite för kort med vilje den här söndagen. Jag vandrar genom Gamla Stan, de stråk jag gillar, och märker hur husen, högst beklagligt och fult, byter skepnad när Sergels torg närmar sig. Kråkfåglarna bråkar, kanske är det arkitekturen som retar dem, alla andra varelser är sömndruckna. Mitt namn står på en bagel, kaffekoppen är enorm, och jag släntrar in på centralen.

En gammal man faller ihop framför mig. Hans ben viker sig, huvudet träffar golvet med en otäckt, dov duns. Jag en annan man försöker resa honom. Benen viker sig igen. Tre flickor från Dalarna försöker lugna honom. Väktare och ambulansmän tar över. Han har ont, men oron verkar mest handla om rollatorn, som vore den hans baby, eller kanske en hundvalp.

Tåget rullar in. Både jag och mitt hjärta åker första klass. Jag ska till Göteborg igen. Min utgångspunkt, men aldrig min slutstation. Mina drömmar är större en normen, kanske enorma (eller abnorma). Och varje resa förstår mig och ger sitt allt för mig.

Jag är på väg till utgångspunkten, mitt hjärtas laddstation. Snart reser jag igen …

Konserterna jag såg? Jösses, jag kanske återkommer om dem – när jag landat. My Morning Jacket och Head and the Heart är magi.

 

Rapport från X2000 (helt sann)

Strax innan kl 06.00. Konduktören säger att beräknad ankomsttid är 08.46. Alla skrattar. En äldre man torkar tårarna ur ögonen och säger: ”Hon är Sveriges bästa komiker.”

Strax efter kommer personalen in i vagnen och brännmärker oss. ”Kör vi vilse och ni tvingas att ge er ut i skogen för att samla mat vill vi kunna kontrollera att bara rätt människor får ersättning enligt restidsgarantin när vi hittar er”, är den byråkratiska motiveringen.

Bakom mig sitter två killar. ”Jag brukar aldrig åka vagn fem”, lipar den ene. ”Inte jag heller”, gråter den andre. Det outtalade ‘jag åker minsann första klass normalt’ hänger härsket i luften. De ska på världens jobbigaste jobbmöte:

Gnällig Bill: Åh, så ska det bli trerättersmiddag. Varför måste det alltid vara så?
Gnällig Bull: Jag vet, det tar liksom hela kvällen.
Patetiske Bill: Samling nio, så är förrätten där vid kvart i tio.
Patetiske Bull: Ja, och man kan ju liksom inte skynda igenom det.
Kanylpittsutrustade Bill: Nä, man får ju sitta där i flera timmar.
Kanylpittsutrustade Bull: Man får liksom sitta där i flera timmar.

AAAH, tänker jag, funderar på att ge dem en snyting och hälsa från alla fattiga och hungrande, men orkar inte agera. Jag låter dem leva i sin tennsoldatsvärld. Det är inte värt tjafset, inte klockan 06.04.

SJ har inte gjort något åt krängandet, men av någon lustig anledning kränger det bara när folk går förbi en professor som sitter och rättar tentor. Det är som att världen vill säga: släpp eleverne loss det är vår.

Fast, det är höst och ytterst långsamt vaknar det här vackra landet. Först när Hallsberg närmar sig går det att skönja annat än mörka, mörka skuggor utanför fönstret.

Jag sitter i vagn fem, djurvagnen. Vilket är okej. Om djuren reser i sällskap. På plats fyra sitter en puma och stirrar på mig. En fyrbent puma. På andra sidan gången sitter en vacker kvinna och möter mina ögon. Den senare försvinner snart in i hörlurarnas värld. Puman stirrar, slickar sig om munnen, men så drar den också på sig lurarna. Tyvärr ylar den med rätt illa till Aerosmith.

En kommunist reser sig och vrålar att vi ska storma första klass och låta affärsmännen och kapitalisterna få smaka arbetarnas stål. Han tystnar när han ser att alla är konsulter som bara deltar i revolutioner om de kan dubbelfakturera.

Konduktören kommer in och leder en mimare till det lediga sätet bredvid mig. Hon trycker ned den tyst protesterande mimaren. När jag frågar vad som pågår säger hon: ”Han satte sig i tyst avdelning, men tystnaden blev så tryckt att folk klagade.”

En inkontinent man sitter tryckt mot ett fönster längre bort i vagnen. Mellan honom och gången till friheten sitter riddaren från Monty Python-filmen. ”None shall pass”, säger riddaren och i höjd med Katrineholm gråter den gamle mannen.

Det är en strid ström av folk som går till bistron. Högtalaren försöker förgäves göra det till en modeshow: ”Här visar Emma upp årets vinternyheter från H&M.” Ointresset, detta ointresset. En spridd applåd hörs.

Vid Södertälje knastrar det till i högtalarna. ”Just nu är vi tio minuter försenade” är frasen som får alla att genomföra ett yogapass i vagnen. Lustigt nog sätter alla den luttrade tågresenären perfekt på första försöket.

Framme på spår 18 kliver jag av och går åt fel håll. Jag inser att X2000 faktiskt har en vagn sju den här gången. I något som enklast kan beskrivas som en fängelsebur står ett gäng rabiata småpåvar från blandade branscher. Tydligen låser SJ numera in helt oviktiga, men förväntat kverulerande, typer redan innan avfärd. Valparna/byrackorna försöker överträffa varandra med gnäll och skakar i gallren, så att deras dussinslipsar knycklas.

”Den här förseningen ska ni få äta upp” … ”Jag är en viktig faktor i näringslivet” … ”Nu blir mitt mötesschema förryckt” … ”Samhället behöver mig” … ”Utan bissnissmän stannar Sverige” … ”Filofaxen byggde Sverige”

Men de skäller för döva öron. Sverige är lika vackert och produktivt som vanligt. Att ett gäng gnälliga jävlar, som själva utan undantag låter leverantörer och andra vänta av ren elakhet och spelad viktighet, får rita om i sina smartphones förstör ingenting.

Det är en vacker dag när jag visslande beger mig mot Sveavägen.

 

 

Långsamt tåg

Vi var 22 minuter sena på vägen dit, men det gjorde inget. Färden genom Sverige var magisk. Dimman över västgötaslätten, rimfrosten i träden, känslan var att vi är i Narnia – snart kommer Aslan…

Okej, det var lite jobbigt att höra ”föraren till loket” innan avfärd och inte blev man jättelugn av att höra ”och så hoppas vi att tåget håller hela vägen”, men vi kom fram. Och det var väldigt vackert.

Hemresan gick som smort. Det var som konstanta kamerablixtar utanför fönstret när vi rusade fram från Stockholm till Göteborg. Skogen lös upp. Rådjuren poserade för vad de trodde var paparazzis. Allt gick bra. Förutom att tåget hade så kraftig gång att bistron var tvungen att stänga.

”Serviceledaren till föraren”, knastrade det plötsligt till.

Suckar bland resenärerna. Vi saktade in. Saktade in mer. Stannade. Tyvärr måste vi göra en omstart, berättade knasterrösten sen.

Stilla. Rörelse. Mer rörelse. Ännu mer. Full fart framåt.

”Jag har ett litet trafikmeddelande”, sa plötsligt föraren i högtalaren. Det lilla bestod i en omfattande utläggning av problemet med strömmatare och annat. Jag vet inte vad han sa, men det uppfattades ungefär så här:

bla bla bla bla försenade bla bla bla blabla bla
bla bla mitt i skogen bla bla bla bla snart kommer
varulvar och äter upp oss bla bla bla bla bla bla bla
bla bla bla bla bla ni kommer aldrig hem bla bla bla bla.

Det var dags för omstart två utanför Herrljunga. Den tredje skedde i Vårgårda. Fyran slog vi till på i Alingsås. Sen lyckades vi – vilket personalen stolt poängterade – rulla för egen maskin hela vägen till Göteborg.

”Hoppas resan var behaglig och god natt”, avslutade den knastrige komikern.

Ute är nu temperaturen 0 grader, avslöjade ljusslingan i vagnen, varpå vi – 50 minuter sena och när klockan slagit midnatt – hoppade av tåget och möttes av -10 grader på Göteborg C.

Hurra!

Å andra sidan – SJ:s förseningsgaranti verkar fungera perfekt.

Alltid något.

Konsucktören

Vi var på väg hem i dag. Konduktörens röst hördes i X2000:s högtalare:

”Och bistrovagen i det främre tågsetet är located i vagn fyra.”

Efter att ha korrigerat sitt misstag övergick han till engelska, och det gick inte så värst mycket bättre:

”And you will find the bistro in coach fjorton.”

Ibland har man helt enkelt en mindre lyckad dag på jobbet.

SJ-våld

Igår hände något oerhört. Klockan var 10.32 och vi satt på X2000. Vi hade precis rullat över broarna in i Stockholm och folk tittade oroligt på varandra. Något var väldigt, väldigt fel. Då tog konduktören till orda.

Ja, när vi nu anländer till Stockholm är vi femton minuter före tidtabellen … (längre tystnad) … Det är ju inget vi på SJ är särskilt vana vid.

Tåget stannade och folk vällde av. Människor som byggt upp stressnivåer och springplaner för att rusa till taxibilar och kanske, kanske hinna till mötena, trots ett försenat tåg, var rådvilla och krockade med varandra på perrongen. Vad skulle de göra med all tid? Någon föreslog lite försynt kaffe, andra pratade om att ringa psykologer.

Längst fram i tåget var det dock otäckt värre. En mobb med SJ-anställda stod beredda med tjära och fjädrar utanför loket. De slet ut föraren och rådbråkade honom ganska duktigt. ”Hudfläng honom”, skrek en av de mest förbannade, ”innan han drar ned hela företaget i skiten.”

Andar från döda lokförare som roterade i sina gravar redan när snälltågen infördes dök upp ur underjorden och försökte skrämma ihjäl lokföraren som kört Göteborg – Stockholm på en bit under tre timmar – trots flera stopp.

”Låt honom försöka öppna den patenterade och inplastade SJ-mackan”, vrålade en fet konduktör som ingick i lynchmobben.

Till slut band de lokföraren efter ett långsamt godståg, som skulle ta föraren på en lång och väldigt plågsam färd mot västkusten.

”Om det är någon annan här som har planer på att köra snabbare än tidtabellen, så titta noga nu”, sa en av ledarna för busarna och blåste i sin visselpipa. Godståget tuffade till och rullade sakta, sakta bort med en skrikande förare som släpades över rälsen.

Femtekolonnare, förrädare, usling, vettvilling, quisling och andra smädelser haglade och längs hela spår 18 stod anställda och kastade sten, mazariner, uselt typograferade nummer av Kupé och annat på föraren. Det var ett ondskefullt gatlopp.

Jag öppnade munnen för att protestera. Lokföraren hade ju bara levererat kundnytta, men de mordiska blickarna från SJ-personalen fick mig att – mycket fegt – hålla tyst och istället begråta lokförarens öde i enskildhet.

Asocial Robinson möter fredag

Vid 5.25 stod jag på en central som inte hade vaknat. Pendlare/uteliggare satt och sov, jag lyckades elegant (?) undvika att trampa i en spya och inte ens Pressbyråns lampor lös upp tillvaron. Jag frös, hostade på fjärde sjuka dagen och var på väg till staden i öster. Datorväskan full med kampanjidéer och jackfickan full med hostmedicin och näsdroppar.

J dök upp, vi tog tåget bort. Surfade lite på ett bredband som fick mig att nostalgiskt minnas mitt 28.8-modem anno 1996. Sen var det möten hela dagen. Lunchbjudning. Filmer. Printidéer. Butikserövringar. Erbjudanden om öl från lorden, tack vare att jag numera twittrar. Favoritkunderna var lika snälla som alltid, även om några såg stressade ut.

Tåget hem. Ett ännu sämre internet. Mobiltwitter. Hosta, ständigt denna hosta. J och jag bryter nästan ihop när vi halkar in på absurda sidospår. Skratt – hosta – skratt – hosta – skratt – hosta – skratt – hosta – hosta (okej, mönstret bröts, men det var så roligt att jag dubbelhostade i Alingsås).

Hemma innan mörkret. Alltid något. Går nedför Friggagatan. Skitgatan är riven, bara några hål i marken återstår. Jag handlar oinspirerat på ICA. Hostar. Ser en liten frusen hund utanför. Tittar på den med ledsna hundögon. Den svarar med samma blick. Jag går över bron. Kommer hem. Sparkar in morgontidningen i vardagsrummet. Slår på teven. Inget bra. En överraskning modell – va, går solen upp varje dag?

Datorn. Facebookar. Twittrar. Kollar RSS-läsaren. Kollar – mot mina principer – jobbmejlen som SJ:s skördetröska till internetuppkoppling inte fixade att visa. Hostar. Hostar. HOSTAR.

Är asocial, sjuk, hängig, fryser och kan inte se något annat att göra än att överdosera på shaktimattan.

Och ändå. Jag mår så bra här (håller min vänstertass över hjärtat), för det händer så mycket bra här (knackar med samma tass på skallen). Jag hann hamra in några rader som för mig närmare mitt hjärtats mål förut. Ord, fraser och skärvor av något riktigt bra. Får bli en tangentorgie i morgon när jag sovit bort förkylningen.

Jag är ensam ikväll. Ja, inte ensam-ensam, bara ensam. Plura (but, of course) sjunger för mig. Jag är Robinson på en öde ö och möter fredag kväll med glatt humör och en för jävlig hosta…

Hemlängtan

Jag vet hur hemlängtan på två ben ser ut. Det är en kvinna i vit jacka med rullväska som står ensam kvar på en slaskigt söndertrampad perrong i Herrljunga en mörk dag i februari. När vi tuffar vidare är det bara hon, väskan och ett trist sken från belysning bekostad av det allmänna.

Eller, så är hemlängtan en man i jeans och svart skjorta som bloggar på ett X2000-tåg på väg genom ett vintrigt Sverige. Jag är på väg till Stockholms stad, för möten, möten och en hotellfrukost som jag hellre hade bytt ut mot gröt i min lya. Klockan var inte ens född när jag gick upp i morse. Ett sms från Brasilien väckte mig, precis när jag somnat. Tre gringos i solen som bara inte kan lämna en i fred.

Sen stod jag med de andra omänniskorna på perrongen. Gryningen fanns bara i våra drömmar när tåget rullade in, svalde oss och rullade ut.

Kaffe är gratis när man har SJ Prio. Går det att byta mot gott kaffe, för i så fall betalar jag gärna? Jaha, det är fel på korglutningen? Okej, så varje promenad till Bistron eller det hemliga blir som en äventyrsfärd à la mormors lilla kråka skulle ut och åka. Jag vägrar att resa mig om inte hon i Bones sitter i vagnen. Det hade varit lite spännande att teatraliskt falla ned i hennes knä, skylla på lutningen, le och säga: Dr Brennan, I presume?

Vagnen innehåller dock ingen Brennan. Den är faktiskt rätt tom. Solen går precis upp och leker med brandgula, rosaröda och lila molntussar i öster. I väster breder vita fält ut sig, avgränsade av ofärgad skog. Det är fortfarande för tidigt och jag borde sova. Hemlängtan är att susa framåt i tusen kilometer i timmen på det här tåget, förbi städer, byar, gårdar och fågelnästen. Jag är på väg till Göteborg, ska bara stanna till i Stockholm i 31 bra timmar först.

Tuff, tuff, tuff tåget går?

Igår ersattes X2000 till Estocholmo av ett Märklintåg. Lite udda, men kanske säkrare rent tidsmässigt. Det första som hände var att en tjej nästan slätade av mig – eller snarare drog en slät kopp kaffe i ansiktet på mig. Tack SJ, tack för ert krängande (och då menar jag inte av kaffe – utan det fysiska krängandet).

Hur som. Jag hamnde i samspråk med ett gäng märkliga dårar igår. Vi var fem på ett fyrasäte. Dubbelbokning, sa SJ och lät den minste lägga sig på bagagehyllan. Väskorna slängdes av i farten. What are you gonna do, som konduktören sa.

Vi samspråkade ett tag, jag och mina resepolare. Den förste jobbade på Västtrafik och var på väg till kollektivtrafikskonferens i huvudstaden.

– Jag jobbar som trafikkaosplanerare, sa hon.

– Åh fan, sa jag. Jag trodde Brunnsparken var ett misslyckande, men det är alltså ditt verk.

Hon sträckte på sig, stolt som en kvinnlig tupp (a female cock), och tackade mig för att jag noterat hennes arbete. Jag menade att det gjorde jag, med livet som insats, varje dag. Något som uppenbarligen gladde än mer.

Mannen bredvid presenterade sig som filofaxsof. Han var trött på vansinnevärlden i en överbelamrad almanacka, men ansåg att liv utan kalender trots allt var att leva i den dåliga idévärlden.

Jag hade inga frågor att ställa honom alls, faktiskt.

Bredvid satt en kille som hatade lesbiska kvinnor. Jag är inte homofob, sa han. Men, de har lättare än mig att få brudar och det stör mig. Han luktade motorolja.

Mannen på hyllan var vetenskapsman och skulle upp till Kungliga vetniensaksakademien för att presentera en väldigt känslig nitroglycerinblandninng. Jag ska förklara mer, sa han. Men först skulle han visst äta och gick iväg till bistron med sprängämnena i handen.

Det sista jag minns efter det är att tåget kom till en kurva, krängde och …

När jag vaknade i morse var jag på Södermalm. Någonstans i närheten av Kvarnen, pinnen och Malmen – mina tre ankarpunkter i Stockholm. Två möten senare och rätt mycket promenerande närmade jag mig Stockholms C.

Den här gången var det ett vanligt X2000. Vanliga människor. Och naturligtvis mobilsignaler som omedelbart får mig att sympatisera med talibanerna som spöar folk med osedliga ringsignaler. Jag menar – People get ready??? Varför???

Ibland är tre timmar och sju minuter minst 188 minuter.

Stockholm otur och retur

Vem fan uppfann klockan 05.15?

Klockan ringer, nej förintar mig är mer rätt. Det är endast tanken på de sköna själarna på Riddarholmen som får mig att gå upp. Dusch, deo, parfym, brösthårsvaxning, tandblekning, lite smink, lite spray i håret för att dölja det gråa.

Klockan är 06.00.

Buss (för) 17… Avhopp på Centralen. En kille säljer Faktum, alla andra som är på väg till jobb verkar hata livet. Jag är för trött för det också.

06.42. Tuff, tuff, tuff tåget går ut i vida världen. Eller åtminstone ut på svarta Västgötaslätta’. Där sitter/ligger/mornar sig en stad utan namn, utan ljus i fönstren, utan historier. Förutom i ett trotsigt hus där en arbetare äter gröt vid ett bord med rödrutig och lättvättad duk. Tror jag. Det är svårt att se alla detaljer när du susar fram i 180 och har grus i ögonen.

Nästan framme. Skämtet börjar. Elavbrott mellan Norrköping och Gävle säger någon? Till sist framme. Taxikön är längre än världen är rund. Vi går till kunden. Andan i halsen. Vad är klockan?

Sex timmar senare. Det är pissväder. Chauffören dömer ut mannen som ska spela huvudrollen i Stieg Larsson-filmen. Deckare är skit, på det hela taget.

På O’Learys måste man fråga dörrvakten om portkod till toaletten. Undrar om man får stryk om man tar två ark av papperet. Pissar du utanför får du byggstryk…???

Pendeltåg saktar ned oss vid Lerum, förstås. Ständigt dessa pendeltåg. Små tusenfotingar med multipla benbrott. Ha inte så bråttom, säger pendeltåget. Har ni bråttom kommer ni ju fram i tid.

40% av X2000 är försenade säger SJ. Två av två idag. SJ, SJ, gamle vän…

Hemma. Men, det var värt det. Riddarholmens finaste är Riddarholmens finaste.

Slutkläm. Peter Le Marc skrev en gång: Utan dig är jag en tågförsening. Den sången handlar inte om SJ, då hade den nämligen låtit helt annorlunda.