Vi måste bekämpa vår cynism säger Billy Bragg, en av festivalens höjdpunkter. Han har så rätt och hans ord träffar mig ordentligt. Jag ler, måhända lite skamset och självrannsakande, men framförallt ler och brinner jag. Det behövs mindre cynism.

Jag föll för cynismen natten innan festivalen. Mejlet om att Way out West skulle vara vegetariskt fick mig att sjösätta ett antal konspirationsteorier. Väntar de med det här tills alla biljetter är sålda? Vågar de inte stå för beslutet? PR-kupp för att dölja ett något haltande artistutbud?

Men, Billy fick mig att slappna av. Jag är varken charktivist eller vegetARISK i mitt resonerande, så varför bryr jag mig och varför lägger jag energi på det jag egentligen inte bryr mig om? Jag är köttätare, men mer grönt är sällan en dålig idé av både personliga och globala skäl. Dessutom var BBQ-burgarna ruggigt goda (hatten av).

På temat cynism, flera funderade om det inte var Göteborg & co som beställt en extra dag för att kräma mer pengar ur oss besökare. Och, handen på hjärtat, artistlistan höll för två dagar, knappast tre. Där det tidigare år valdes bort band känns det nu lite ihåligt tidvis. Men, vi skippar cynismen och allt gubbtjat nu. WoW 2012 är en härlig festival och mängder av sköna personer passerar revy; syskon, brorsdöttrar, vänner, kompisar, bekanta. Gemensamt för alla? Glädje och närvaro. Vi behåller den känslan och förstärker den, okej? Vi är precis så nöjda som killen i permobilen som diggar Thurston Moore, tar ett bloss och skålar med sin ledsagare. Vi är precis så glada som tjejerna när de besegrar killarna i dragkamp. Vi är precis så lyckliga som de ryska flickorna när Billy Bragg dedikerar en sång till Pussy Riot.

Musiken då?

Lite mer Billy Bragg först. Han levererar en världsbild som suddar ut vänster och höger och bara är rätt. Det spelar ingen roll åt vilket roll du lutar, han predikar rättvisa. Det är vackert, oavsett om han sjunger om Ingrid Bergman eller driver med de som sitter på läktaren, oss, sig själv och det är förstås en ironisk avslutning när han slänger ut tepåsen i publiken. En recensent tyckte att han skulle prata mindre, eller satsa på spoken word. Jösses! Billys mellansnack är allt annat än prat mellan låtarna – det är briljans.

Florence + the machine är makalösa. Jag tycker i och för sig att hennes röst gör sig bättre inomhus, i ett rum som är precis så stort att det rymmer hennes röst – det vill säga universum. Konserten är 60 minuters lycka och på samma konto noterar jag Feist. En otroligt skön timme precis som Black Keys på samma scen kvällen innan. De la Soul är livsbejakande, det är det bästa ord jag kan hitta. Visst, det är för mycket party-over-here-say-yeah och så vidare, men det är också ett knippe av de skönaste låtar jag hörde under uppväxten.

War on Drugs och Jonathan Richman inleder varsin dag i tältet. Otacksam tid, men båda akterna löser det. De förra är ruggigt bra, den senare charmigt bra. Det sista jag hör i tältet är skotska Mogwai och det är en härlig resa, även om bandet gör sig lika bra med slutna ögon och lurarna klistrade mot skallen hemma. Även om låtarna är bra passerar Afghan Whigs, Wilco, Bon Iver och Ben Howard tämligen obemärkt förbi. Looptroop Rockers får i all hast ersätta Frank Ocean och gör det duktigt, annars är det en annan trio som får slutordet i recensionsavsnittet.

Frida Hyvönens show är skön. Hennes berättelser är spännande, musiken häftig – och vad har de proppat i basisten? Hans eskapader är hysteriska.

Natten innan är jag nitton igen och finner mig gungandes långt fram när Blur äntrar scenen. Okej, jag får tanken att nu brister vaderna, så jag är nog fyrtio trots allt. En härlig resa tillbaka till när det värsta kriget i ens närhet var Oasis vs. Blur.

Sist ut – Kraftwerk. Det är 3D, det är mörkt, det är tiotusentals människor i vita 3D-brillor. Det är häftigt. Sedan behöver jag, mitt i allt, gå och lätta på trycket. Den promenaden genom ett publikhav där alla, bokstavligt talat alla, har likadana brillor och stirrar tomt på en – det är surrealism på en helt ny nivå.

Klockan närmar sig midnatt, jag rör mig hemåt. Det är dags att klippa banden med Way out West, men bara för i år. Utanför har de glömskas riksförbund haft party på gräsmattan. Det ligger tusentals påsar, flaskor, burkar och annat. Det är ett sorgligt svineri. Jag skakar på huvudet och går förbi Subway. Samma historia berättas på varje bord. Halvätna mackor, slabb, papper på golvet – och allt två meter från en tom soptunna.

Jag stannar en taxi: kör mig till min sista lediga dag och ta det lugnt i kurvorna, jag vill inte krocka med cynismen igen.