Omstart

Det här inlägget är kanske (troligen) delvis en repris, men det spelar ingen roll. Det är dagens och morgondagens sanning.

”Hej, varifrån kommer du?”

”Innerligheten.”

”Vart är du på väg?”

”Hem. Tillbaka dit.”

”Får jag följa med?”

”Självklart. Kom.”

”Hur vet du att vi är på rätt väg?”

”Enkelt. Det är den enda vägen som inte är en återvändsgränd.”

Prestation

”Vad har du åstadkommit på sistone”, sa han och fortsatte utan att invänta svaret: ”Jag har slagit alla möjliga försäljningsrekord, tränar 4×2 timmar i veckan – ironman, done it – och räknar med att kunna gå i pension vid 47 … men kommer gissningsvis att jobba så länge hjärnan hänger med.”

”Jag har …”

”Och med tanke på att jag tränar såväl kropp som själ, äter nyttigt och är högpresterande inom alla fält kommer jag bergis att leverera även vid 90.”

Han tystnade. Andades ut och tittade på mig. ”Du då?”

Jag tittade på honom en stund. Såg den röda antydan på halsen där skjortan och slipsen suttit för hårt. Noterade hur smartklockan pep till med mejl, meddelanden, förfrågningar och annat som inte kunde vänta, likt en ständigt för hög puls. Kände hur hans andetag var någon annanstans, hur hans lungor längtade efter styrelserummets kemi. Hur leendet var en pågående renovering, delvis dold av en ställning fast förankrad i aktiemarknadens upp- och nedgångar.

”Igår, när jag läste för min tvååring”, sa jag. ”Då sa han att han var rädd för mörkret. När jag släckte kröp han tätt intill mig och jag höll honom tills han sov tryggt. Det kändes bra.”

Jag tittade på honom. Såg hur han devalverades, likt ännu en sprucken bubbla utan innehåll.

Lite trumpen är jag

Det är som om sommarlöven
föll i april, detta märkliga år,

I öster ryter nordanvinden.
Siroccon bär inte sand,
bara droppar av blod.
Och i väster går solen ned.

Tiden står still,
tvekar,
och springer bakåt.

Solen går upp igen,
men vem ser det
i mörkret?

Gryningen har klätt sig
i nattskrud,
tycks somna om,
oroligt.

Jag vet inte
något om i morgon,
det är min enda tröst i dag.

Hur länge …

Hur länge kan vi hålla på
innan himmelen säger adjö
och blir det så många ändå tror
… en illusion

Hur många bilder på barn
som är sagor utan lyckliga slut
ska vi behöva se för att förstå
… vårt vansinne

Hur många nattsvarta dagar
där solen bär sorgdräkt
krävs för att vi ska söka en gryning
… när ingen somnar

Summan av allt … talet till Gustav

Vår son döptes igår. Jag blev ombedd att säga något. Så jag tänkte, skrev och ändrade lite (mycket). Till sist blev det en blandning av saker jag tänkt, sagt och funderat kring i både skriftlig och muntlig form under åren. Det här är talet till vår son.

Ordet sekunder rymmer ordet ordet under. Tänk då hur fantastisk vår värld är, Gustav. Vi har fått ha dig hos oss i tre månader och 23 dagar. Det är nästan tio miljoner sekunder.

Det blir många under. Fast, egentligen är det bara ett under som räknas – du.

… för

Varje ny dag är en saga ännu ej berättad
Varje andetag poesi som fyller hela världen
Varje i dag en sång som skänker tro om i morgon
Varje bebisord en förklaring som skingrar vansinnet

Du är hopp och en motvikt till regnet utanför
Du ryms i vår famn, men är större än Vintergatan
Du är faktiskt större än allt, förutom din storasyster
Du är en vykortsvinter och sommar i november

Varje vecka med dig är en upptäcktsfärd till himlen
Varje timme är kärlek utan krav, men så total
Varje minut är en längtansfull cliffhanger till nästa
Varje leende på skötbordet gör det som väntar lättare

Du är framtid och det gör framtiden ljus
Du är hjälplös och det gör oss än starkare
Du är oförstörd och det gör oss mer beskyddande
Du är du – och får springa vart du vill … eller bara stanna här

Allt med dig är totalt, men också delat med Svea
Allt vi gör är för ditt bästa – sprutor är bra
Alla sömnbefriade nätter är en belöning
Alla vakna stunder en högvinst

Du är lupindalen vid slutet av grusvägen
Du är soluppgången när älvorna fortsätter
Du är alla beskrivningar en penna kan skriva
Du är, utan omskrivningar, väldigt älskad

Kul att du är här, lillebror.

[och så kom ett något orepeterat tillägg]

Det sades i bibeltexten nyss att Jesus sa: låt barnen komma till mig. Förlåt mig, men Jesus får vänta. Vi tänker behålla dig väldigt, väldigt, väldigt länge. 

Det var det, det. Dopet var fantastiskt, med en härlig utläggning om Emil och Snickerboa samt just den musiken på orgel och piano och skönsång (oannonserad) från kusin Agnes. Lysande.

Tvååringen som är så stor

Hennes lillebror kom i januari. En älskad krabat, men också en konkurrent.

Vi visste det. Vi har försökt tackla det. Lyssna mer. Leka mer. Men, naturligtvis märker hon att hon inte alltid kan sitta i mammas knä just när hon vill. När lillebror måste äta, då måste han äta – nu.

Det har varit tufft för henne. Tuffare än för oss. Vi visste. Vi förstår. Vi har läst allting. Vi har övat. För henne bara small det till.

Hon är två år och plötsligt är det fullt hus i hennes tidigare enväldiga rike. Och hennes föräldrar har varit så trötta. Nattsömnen lika sammanhållen som en sönderhackad gurka. Vi orkar inte alltid. Tålamodet förkortas. Nödlösningarna i form av iPad och tv tar över.

Hon klarar det fantastiskt. Hon klappar sin lillebror. Dansar. Skrattar. Hoppar. För varje dag är stegen lättare och lättare. Det är makalöst att se.

Visst. Det är tufft, och det blev inte bättre av tre veckors dagiskarantän på grund av vattenkoppor, men hon klarar allt som händer bättre än någon annan. Hon var störst av allting förr. Hon är ännu större nu. Jag önskar jag var lika stor i allt det här som hon är.

Världens bästa storasyster.

IMG_3963

Den stora smärtan

Hon vacklade till. Föll ihop. Medvetslös. Folk rusade fram. Från höger och vänster, men också från de mörkaste av vrår.

”Hela hennes system har kollapsat”, sa någon.

”Så går det när man inte sätter gränser”, sa någon annan.

”Äsch, hon behöver bara lite andrum”, sa en tredje.

En läkare kom fram och undersökte henne. Han lyssnade länge och väl på bröstet. Hans min mer och mer bekymrad.

”Jag kan inte höra hennes hjärta slå. Fort, hon måste till akuten.”

En röntgenmaskin slogs på. Fler läkare rusade fram. Jo, hjärtat var där. Det slog, men så tyst, så tyst.

De röntgade resten av hennes kropp. Tog alla prover som kunde kommas på. Sedan slog de ihop sina kloka huvuden (fast inte bokstavligt, då det hade varit oklokt). Läkarnas ord flög omkring i luften i rummet.

Inget verkar tokigt. Allt fungerar. Faktum är att hon tycks må fantastiskt fint. Hennes system fungerar. Hon har allt som krävs för att må utmärkt. Och ändå är hon förlamad. Hon verkar inte kunna vakna till liv.

De tittade på henne igen. En stark lampa lös på henne. Hon låg stilla, men skuggan från hennes kropp rörde sig. Den vibrerade våldsamt. Skakade, som av skräck.

”Vad är det”, sa en läkare. ”Hur kan skuggan röra sig när kroppen ligger blick stilla?

Ingen visste svaret. Ingen såg att i skuggan dolde sig något hon nästan hade förlorat

Ingen såg att nutiden hade smittat och förvirrat hennes själ så att den, hennes lilla inre barn, nu vred sig i förtvivlan. Förkrossad över att dess värld bara var mörker. Än mer förfärad över att det gick en skarp gräns där ljuset började och att den inte tycktes få tillträde dit.

Läkarna ryckte på axlarna, släckte ljuset och gick ut ur rummet.

Ett kort tag var mörkret skönt för själen. En lisa. Men, den ville inte somna. Den visste att sanningsmardrömmarna skulle komma då.

Den somnade.

Vaknade den?