Det är som om sommarlöven
föll i april, detta märkliga år,
I öster ryter nordanvinden.
Siroccon bär inte sand,
bara droppar av blod.
Och i väster går solen ned.
Tiden står still,
tvekar,
och springer bakåt.
Solen går upp igen,
men vem ser det
i mörkret?
Gryningen har klätt sig
i nattskrud,
tycks somna om,
oroligt.
Jag vet inte
något om i morgon,
det är min enda tröst i dag.
Word up, Anjo 
Helt från ingenstans mindes jag plötsligt din blogg som jag följde så flitigt för tusen år sedan (eller kanske var det nio). Kul att se att du fortfarande skriver och så vackert. /Sandy