Det här nedanför är så långt från de fruktansvärdheter som drabbar så många på vår planet. Det handlar inte om död, livslångt lidande, ekonomisk ruin, arbetslöshet eller depression.
Icke desto mindre är det här deras löpsedel, huvudnyheten i deras värld. Det är nämligen så att det som inte syns i någon statistik är antalet frågor från barn som lever i en så annorlunda verklighet nu. Allt som var innan Covid-19 är plötsligt inte mer.
Krama mormor? Åka till Liseberg? Kan vi åka till Kanarieöarna? Är inte Spårvägsmuseet öppet? Kan vi åka till äventyrsbadet? Är det ingen gymnastik idag? Kan jag ha kalas på min födelsedag?
”Nej.”
”Varför?”
”Corona.”
Det är naturligtvis lyxproblem när de mår bra, fortfarande skrattar och lever … men, då och då blänker sorgen i deras ögon. Besvikelsen när ännu en bra idé skjuts i sank av ett virus som de aldrig har sett ens.
Och jag har inga bra svar, bara nya förslag på annorlundigheter som kan få dem att glömma ett tag till … Hade jag åtminstone haft en foliehatt hade jag kunnat skylla på någon, men så är det inte. Det här bara är … och det tär på dem, mellan skratten.
Word up, Anjo 