Det hördes tårar från min jackficka när jag gick igenom Nordstan i morse. Jag tog fram en nött, välanvänd plånbok. Dess läder alldeles plaskvått.
”Vad är det?”
”Jag missade Fars dags-rean”, kved den lilla svarta.
”Du missade inget egentligen.”
”Och Singles Day. Var den bra?”
”Jag vet inte. Jag är gift numera. Och har barn.”
”Det var länge sedan vi var på puben tillsammans. Jag saknar den tiden.”
Jag log snett och viskade ömt. ”Du räckte alltid precis på den tiden. Du gav allt och vaknade lika tom som jag gjorde i min tvåa med auberginefärgat kök.”
Plånboken torkade tårarna. ”Jag har väl inte missat Black Friday?”
”Det är en hel vecka numera, men nej. Fast, varför ska jag egentligen shoppa något jag inte behöver till en så hög rabattsats att jag på riktigt ifrågasätter om deras ordinarie priser borde anmälas för ocker?”
”För min skull. Jag känner mig otränad”, sa plånboken.
Jag ville inte svara. Ville inte slå undan dess hopp.
”Cyber Monday, då?”
”Räcker det inte med julhandeln? Eller mellandagsrean som börjar runt lucia?”
”Det är som konstgjord andning, placebo. Jag vill vara fri och vild som förr.”
”Jag slängde bort tusenlapparna då. Till vilken nytta? Minnesluckor vi minns från krogar som inte längre finns? Hemfärder i taxibilar som borde veta bättre än att vara ute så dags.”
”Får jag drömma då?” Plånboken vädjade verkligen.
Jag satte mig på huk och lade plånboken på ena låret. Sedan öppnade jag Wish-appen och lät plånboken storögt titta på några tusen onödigheter med mängder av splashar och fyndsymboler. Plötsligt glittrade dess ögon ikapp med julskyltningen i Nordstan.
Jag såg knappt den hemlöse som rotade i soptunnan eller tiggarna som gjorde sig redo för morgonskiftet. För en stund var jag en falsk bokstavstroende i mammons tempel.
Word up, Anjo 