Har någon sett Maja?

Det är en onsdag i senare hälften av mars som klätt ut sig till början av november.

Dimman har ingenstans att ta vägen, så den hänger kvar mellan innerstadshus där allt fler fönster anammat trenden med brunpapp och texter om ledig lokal.

På ett elskåp, som gjort för just det här, sitter en lapp. Dränkt av regn, dropparna kvar som tårar.

Har någon sett Maja? Flickan på bilden är hittad redan. Tragedin berättad. Den är en snart arkiverad nyhet, men ett vidgande sår för hennes nära.

Som förälder river tankarna runt. Vad hade jag gjort om mina barns namn stod på en sån lapp? Om jag hade tittat ut över min lilla del av världen och insett att i dess närhet fanns oändligt med platser de kunde försvinna på.

Lappen sitter där, ett rop på hjälp rätt ut i en rymd utan början, men där allt hopp tagit slut.

Regnet hittar fram ännu lite till; det är ett ihärdigt men ytterst fint sandpapper.

Dimman gör en Heimlichmanöver på min själ, men verkar inte fatta att den ska släppa taget ibland.

Det finns ingen sol i den här stunden.