Alltid solnedgång, aldrig död

Filminspelning pågår står det på skylten.

Jag går på kyrkogården i kvarteren där jag levde mycket av mitt liv, innan jag verkligen fann livet och lyckan.

Det är intressant. Fastän varje sten här är orubbliga bevis på att livet tagit slut har jag alltid älskat den här platsen. När jag bodde i Kålltorp korsade jag alltid Östra Kyrkogården på morgnarna för att ta bussen vid Redbergsplatsen.

Fåglarna, träden, blommorna, humlorna här bryr sig inte om döden. Deras ljus, dofter, färger och melodier överröstar alltid ekot av de tårar som dröjer sig kvar när ännu ett begravningssällskap lämnar kvar ännu en sten som en slutpunkt för långa och korta liv.

Det är fint att en film spelas in här. För även om det råder stillhet här så är det ingen stillbild. Dess liv förtjänar att vara evigt.

Här är berättelser i tusentals. Namn, titlar, olika stenar, minneslunder. Den där nallen som skulle kramats av den lille pojken istället för att pinas av vinden. Den färgglada snurran som berättar för alla att här vilar hon som aldrig fick springa. Saknad, sorg, men mer än något annat – kärlek och minnen.

Det är ingen lycklig plats, men det är en vacker plats. Och den pågår.

När filmgänget har åkt hem fortsätter filmen här.

Och jag tänker på något av det vackraste jag läst i hela mitt liv.

Jag satt i en bänk i Engelska Kyrkan i Göteborg. Framför mig fanns en minnesplakett. Den berättade om en man som lämnat det här livet.

Men, det stod inte när han föddes och dog. Datumen berättade om hans soluppgång och solnedgång. Det bjöd in till något mycket finare än det torra konstaterandet att någon är borta. Det gjorde mig nyfiken på honom, hans historia – och fick mig att tro att det kanske finns en fortsättning.

Solnedgång … det låter som en kort vila innan nästa dag tar vid. Nästa soluppgång och nästa chans att le mot de som ler mot dig. Ingen punkt som inte följs av en ny mening, snarare en cliffhanger och bladvändare.

Mitt liv står i zenit nu, men en dag (om väldigt många dagar) väntar min solnedgång. Aldrig död däremot.

Att gå mot solnedgången är som att vara i historia utan slut. Så som det borde vara. Du går mot en horisont som följs av flera.

I det lilla kapellet på kyrkogården komprimeras ett långt liv till några stunder av tystnad när folk stannar vid kistan.

Jag tänker att det är strax efter solnedgången.