Mitt tröttaste nu mosar mitt bästa då

Han traskar in innan jag ens hunnit somna. Den lille prinsen förvandlas till en bläckfisk och dubbelsängen är ett trångbott akvarium.

Hon vaknar och går på toa strax efter midnatt, sen behöver hon hjälp att somna. Jag är hjälplöst vaken när hon snabbt återvänt till drömmarnas värld, guidad av nalle.

Jag önskar att mina ögonlock var ridåer som drogs för nu, men istället glider de isär och ännu en akt av sömnlöshetens tragedi, en akt i 3–4 år, fortsätter. Jag somnar som bäst alldeles för nära inpå väckarklockans okänsliga plikttrogenhet.

Jag tittar ut genom bussrutan och ser konturerna av en skuggvarelse. Så trött, så trött, så trött, så vaken …

På med fasaden. En lastbilstank kaffe till. Åtta timmar till jag inte får vila igen.

Vintertid är det lite lättare, då är det mörkt när bussen tar mig hem igen. Ibland släcker föraren belysningen inne i bussen när vi är på motorvägen och jag får en very-limited-powernap. Men ändå …

Maten är inte till belåtenhet, förstår jag på henne. Han äter kvällsmat som om det inte finns någon morgondag (även om han kunde sitta där till i morgon). Jag borde tvätta, skriva på boken, andas ut, titta på tv, ladda av, hänga med min älskade livskamrat, träna, måla, städa … andas.

Och jag minns nätterna med nattkaffe på balkongen i Olskroken efter ännu en kväll där jag inte kunde bestämma mig om morgondagen skulle domineras av bakfylla eller kramp i skrattmusklerna. Hur jag trodde att det var livet ändå.

Att stå där, mer än småfull i flera år, och titta mot stjärnorna. Fast, jag gick alltid in precis innan de klumpade ihop sig och bildade: Väx upp.

Han berättar något fantastiskt han lärt sig i skolan, läser läxan, svarar på frågorna och kryper tätt intill när vi tittar på en film om hur man rengör maskiner på djupet.

Hon vill att jag hittar på en saga när hon ska sova och berättar att hon älskar mig. Sagan handlar löst om det hon varit med om, jag försöker smyga in lite smarta uppfostringstricks, och sen lyssnar vi på avslappnande musik till hon är så trygg som bara barn kan vara.

Min livskamrat stryker mig över kinden när jag kryper ned klockan kvart-över-för-sent-som-vanligt.

Kanske kommer bläckfisken i natt.

Kanske behöver prinsessan gå på toa.

Två återkommande påminnelser om hur mitt tröttaste nu mosar mitt bästa då.