”Varför försöker du spika igen dörren till himmelen?”
Barnets fråga går inte att förstå. Inte till en början.
Sen tittar jag på porten. Hur jag barrikaderar den för att förbli här. Någonstans som är ingenstans. I skuggornas skugga. I ett ekorrhjul som fått punktering.
”Förlåt.”
Jag tar bort plankorna, rätar ut spikarna, bygger ett kors och lägger mig på det.
”Om du slår in spikarna i kroppen och reser upp korset ska jag dö för mina synders skull.”
Barnet tittar på mig och skrattar.
”Du är fan inte Jesus. Men, om du bygger en lådbil av de där brädorna och skjutsar mig resten av dagen är du ändå rätt okej.”
Vi slutade aldrig att skratta efter det.
Word up, Anjo 