Prestation

”Vad har du åstadkommit på sistone”, sa han och fortsatte utan att invänta svaret: ”Jag har slagit alla möjliga försäljningsrekord, tränar 4×2 timmar i veckan – ironman, done it – och räknar med att kunna gå i pension vid 47 … men kommer gissningsvis att jobba så länge hjärnan hänger med.”

”Jag har …”

”Och med tanke på att jag tränar såväl kropp som själ, äter nyttigt och är högpresterande inom alla fält kommer jag bergis att leverera även vid 90.”

Han tystnade. Andades ut och tittade på mig. ”Du då?”

Jag tittade på honom en stund. Såg den röda antydan på halsen där skjortan och slipsen suttit för hårt. Noterade hur smartklockan pep till med mejl, meddelanden, förfrågningar och annat som inte kunde vänta, likt en ständigt för hög puls. Kände hur hans andetag var någon annanstans, hur hans lungor längtade efter styrelserummets kemi. Hur leendet var en pågående renovering, delvis dold av en ställning fast förankrad i aktiemarknadens upp- och nedgångar.

”Igår, när jag läste för min tvååring”, sa jag. ”Då sa han att han var rädd för mörkret. När jag släckte kröp han tätt intill mig och jag höll honom tills han sov tryggt. Det kändes bra.”

Jag tittade på honom. Såg hur han devalverades, likt ännu en sprucken bubbla utan innehåll.