Autografjägaren som växte upp

Kan jag få din autograf?

Det var så min kärlek till Bokmässan föddes, som autografjägare. Och, det var serier snarare än böcker som var första förälskelsen.

Jag var en av 5000 (jösses) som köade för att få Mort Walkers att skriva i ett Knasen-album. Kön var så lång att den fick flyttas en våning upp eftersom resten av mässan stördes. Jag stod troget och väntade för att se Sergio Aragones snabbrita en figur och plita sitt namn i en bok. Lee Falk skrev sitt namn på ett rutigt papper, Jerry Dumas ritade för mig och så fick jag förstås glädjen att först köpa Socker-Conny ur Jocke Pirinens hand och sen dessutom se honom signera den. Proceduren upprepade sig med GAS. Och jag köpte album, planscher och tidningar med Kalle & Hobbe, Gary Larson och många fler.

Serier och böcker, rita och skriva, det som är min nerv och det jag älskar mest vid sidan av familj och vänner. Berättelser, dikter, teckningar och massor av kloka, roliga, konstiga, spännande och sorgsna ord är min favoritdrog. Att få gå in på mässan och bara dra in doften av ord och se den kärlek till orden som finns i montrar och gångar är således magi för mig.

Jag växte upp i ett hem med många syskon och ännu fler böcker. Pappa var medlem i ungefär alla världens bokklubbar och måste varit en drömkund – han avbeställde aldrig någonting. Vi gick jämt och ständigt till posten och hämtade paket från Bra Böcker, Bra Spänning, Bonniers och så vidare.

Tidigt närde jag författardrömmar och de fick dessutom dela drömutrymme med lusten att bli serietecknare. Min storasyster köpte första numret av Svenska Serier 1979 (?) och jag fick en oemotståndlig lust att bli näste Disney. Man kunde få 400 kronor per publicerad sida och för en sjuåring var det lika med att man kunde köpa hela världen och ändå ha pengar över till godis.

Böckerna tog allt större plats på mässbesöken och även om jag inte bad om autografer längre, så tittade jag storögt på alla kända skribenter och ville vara som dem – kanske skriva autografer själv en dag.

Numera skriver jag faktiskt min autograf i samband med bokmässan, men framförallt på restaurangnotor. Jag jobbar med reklam och på kundlistan står Bonniers, men minst lika goda vänner finns på Riddarholmen i Norstedts lokaler och det är en ynnest att få träffa dem alla varje år.

Och, det är rätt kul att visa dem att Göteborg, om än oändligt mycket mindre än Stockholm, ändå är lite större än att bara innehålla:

1. Nattklubben på Park
2. Räkmackor på Heaven 23

I fjol satt vi på Caleo och det var närmast ett chockartat uppvaknande för vännerna att ett räkmackekast från förlagens gemensamma firmafest äta, dricka och skratta på ett klart skönare sätt. Året innan satt jag och min agent på Skål och diskuterade hur jag skulle nå nästa fas i mitt mässliv – att bli en firad författare som själv får signera böcker. Tyvärr, även om hon är världens coolaste människa, blir det bara en ny avstämning på samma tema nästa helg.

Fast, nu är jag lite närmare (åtminstone fram till jag kanske refuseras), men strunt i det. Mitt skrivande är för en liten stund det sekundära i min skalle. Nästa helg är det Bokmässan och då väntar en inspirerande explosion under fyra dagar. Då kan jag se hur lång den där Rosenfeldt verkligen är, kanske skåda en cool Bodil Malmsten, notera att GW har samma väst i år, lyssna lite på Zazzis matlagningssnack, se nobelpristagare snacka om allt möjligt och så vidare.

… och sen går jag hem lycklig, med knuten hand i fickan, och fortsätter plita på den där stora romanen.

Förmodligen köper jag på mig lite extra böcker. Visserligen har jag inte en suck att få in dem i mina bokhyllor, men min pappa löste samma problem när det begav sig genom att bygga bokhyllor som gick från golv till tak. Och, vem vill vara sämre än sin pappa … (skrivet med extrem värme och tacksamhet till en man som fick mig att älska såväl böcker som IFK Göteborg, även om han ivrigt förnekar det sistnämnda än idag).

Jo, förresten – mässprogrammet kom med morgontidningen i veckan. Tidningen hamnade i återvinningen, programmet ligger där på soffbordet och väntar. Det är det, jag och en stor, stor kopp te i natt …

Vi syns på mässan – Anjo!