Du måste ta hand om din hälsa, din familj och ditt jobb. I den ordningen.
Kanske inte ordagrant, men något i den stilen sa förre SÄPO-chefen Klas Friberg i dagens Nyhetsmorgon på TV4.
Det träffade mig stenhårt.
Och inte minst känner jag att det återupptagna bloggandet är det som fattades för att jag fullt ut ska kunna säga att jag tar hand om min hälsa. Vilket gör att jag kan bli bättre både som pappa och make samt yrkesman.
Okej, en viss ökning av träningsfrekvens och minskning av felaktigt kostintag
hade väl inte varit så dumt, men nu ska vi inte sabba en bra story.
I många år var det här en daglig ventil för mig. Sen slutade jag nästan tvärt. Jag var för lycklig för att skriva, sa jag.
Nu är tiderna sämre, va?
Men, jag mår 2/3-delsbättre än någonsin
Jag står där i hagel och ösregn när dottern tränar fotboll. Jag kuskar runt med sonen när han gör detsamma. Jag applåderar innebandy och gymnastik. Jag bor i ett hus med dem och min livskamrat.
Jag har avancerat på jobbet. Ny titel. En stol i ledningsgruppen. Det går bättre än bra för oss i tider när andra ser siffrorna skifta från svart till rött.
Så, jag borde begrava bloggen. Varför är jag här igen?
För, det har alltid funnits en tomhet inser jag nu. En förnekelse av det som gör mitt avskärmade jag lyckligast och ger mest energi åt de andra.
Bloggen. Mina ord. Mitt skrivande.
Jag tror att bloggen är mitt hemliga vapen som AI aldrig kan slå. Den öppnar en kanal till ett inre så märkligt och så självklart. Den sätter mitt trötta och gråa i ett annat ljus. Den tonsätter tystnaden jag vrålat ut för länge.
I så många år såg jag varje dag skärvor. De blev diamanter här. De bildade en slags mosaik i min själ. Nära där vi bodde förr fanns en tråkig gångtunnel. Sen kom mosaiken dit. Exakt så kändes min själ när bloggen frodades.
I så många år efter det har jag bara begravt skärvorna. Rädd för att de var bitar av skrattspeglar. I stället har de blivit så vassa som små skärvor kan vara. Och de har skurit sig djupare och djupare in.
Jag läker.
Ett ord i taget.
Tack, konstapel Friberg.
Word up, Anjo 