Återkomsten

De för mig tillbaka, tonerna, gitarrerna, melodierna. Jag blandar War on Drugs med Decemberists med Thåström. Härligt sökande möter vackert spinnande möter tunga färder genom en slamrig, fast stillsamt berättad, miljö. Med lurarna på bildas en slags atmosfär. Jag står nedanför, i min syresatta skrivarvärld, andas in. Jag blundar och ser allt som väntade inom mig det senaste året, berättelserna som ville ut, men fick bida sin tid i mitt sinne.

Kanske är det så att jag – allt sedan Svea kom – sprungit i en icke-värld. Lycklig som ett barn, konstant hög på narkotika utan taskiga bieffekter. Visst, det har varit långa nätter, korta sömncykler, avbrutna drömmar, stinkande blöjor och tjurigheter. Men, varje rutin har varit ett äventyr, en underbar saga med en lycklig fortsättning.

Skrivandet blev den enda förloraren.

Planerna lades på is. Manusidéerna som klottrades på papper började nästan blekna. De som fanns i mig stannade där, formades bara lite mer när klockan var vad som helst och jag låg vaken (eller bar henne i lägenhetens nedsläckta trygghet).

Nu är jag åter. Det skrivs. Jag skriver. Det nästan blekta skriker lyckligt från skärmen. En efterlängtad svärta möter det vita. En lycklig prosa föds på nytt. Fundersamma rader letar sig fram igen. Melankoliska tankar släpps ut så att jag ska förbli lycklig. Sagorna som bara andades när hon sov på min mage fångas och släpps äntligen fria.

Det är skönt att vara tillbaka. Otroligt skönt. Och samtidigt fortsätter äventyret med Svea och Teresia utan hack. Allt annat än the end med andra ord.

Lätta fötter och tungt huvud

Löppasset i dag gick förbluffande bra. Okej, det lär dröja innan folk tror mig när jag säger att jag är kenyan, men jag tog mig runt hela åttan utan några tankar på att stanna.

Skatås var helt sagolikt vackert den här morgonen. Solen portionerade ut sig lagom mycket mellan träden. Det var vindstilla. Ljudlöst. Men, ändå så fullt av liv.

Och skorna var rymdskepp som fick mig att flyga fram. Jag hade coola löparbrillor också, så jag såg ut som de där ödlorna i V (fast, jag sprang förstås inte i brandgul overall).

Efter det har det varit huvudvärksdag.

Jag har druckit så mycket vatten att jag nästan drunknat inombords, men det har bonkat lite ändå. Kanske är det alla tankar som slåss med utmattningen som kommer av att springa 0,1895 marathonlopp.

Just nu har jag ett datum som rusar mot mig. En absolut deadline. Det är en rätt fräck sådan, men den kommer lite för snabbt.

Jag ligger efter, och det gör mig förbannad. Jag vet varför och är arg på mig själv (mest) och några andra (lite mindre, men inte så lite). Nu är det bara att borra ned skallen, ta på författarmössan, tafsa på tangenterna och köra.

Super-L fyller år i morgon. Spontant kalas i kväll och jag får säga nej. Ingen öl i solen, bara tecken på skärmen. Grymt orättvist, men deadlines är deadlines.

Jag behöver lite treo tror jag. Det här blir en låååååååååååååååååång natt.

Mina ord och jag

I ett liv kan du ibland slå frivolter bland fluffiga moln för att dagen efter snubbla på en osynlig tröskel och störtdyka med huvudet före rätt ned i en vattenpöl. Mitt liv är inte annorlunda än något annat liv på den punkten.

Min räddning när universum ibland bestämmer sig för att bråka har alltid varit en fantastisk familj, sköna vänner och förmågan att se saker som jag sedan målar i ord.

På sistone har jag fått enormt mycket beröm i den här bloggen. Det har handlat om svåra och ganska tunga ämnen. Gud, min längtan, min sorg, mina sämre stunderliv och död och mina kärleksminnen.

Men, också om lättsamheter, grävskopor, hånglande lyftkranar, kakmonster, Army Camp och naturligtvis gräsänder. Olika inlägg tilltalar olika människor och det är skönt. För jag skulle aldrig kunna recenseras som en ämnesbloggare. Jag skriver om jippiestunder och hoppa-i-brunnen-dagar. På morgonen kan en gräsand snacka trav med mig, på kvällen kan jag sakna hon som jag vill leva med så att texten blir nattsvart.

Ibland är jag en poet som har svårmod. Ibland vill jag skriva deckare. När jag kämpar med lakanen i torkrummet föds ett embryo till en barnbok. Sån är jag, därför är också den här bloggen sån – en märklig blandning av femöres, tuggummin, karameller och kolor.

Jag kom ut ur bloggarderoben för ungefär ett år sedan. Innan dess var jag en anonym och ofta rätt knepig bloggare. I dag växlar jag friskt mellan surrealism och vansinnigheter å ena sidan och snack om hur mycket jag älskade en kvinnas hud å andra sidan.

Det är rätt häftigt och att skriva under med mitt namn har förflyttat mitt skrivande enormt långt. Dels här, dels i det som är min framtid och nutid – livet som professionell skribent.

OBS! Jag slutar aldrig att leka med orden. Jag lovar.
Jag är fortfarande fyra år och ser orden som klossar.
Mer seriös än så blir jag aldrig.
Lyckligtvis.

På dagarna är jag copywriter. När klockan är bortom fem är jag ivrig knackare av böcker. Jag har två förtrogna som ska få läsa inom en rätt snar framtid (Rollokolan och L). Orden finns där, ständigt, och flödar in i min dator eller i min Moleskine när jag är ute och går.

Jag skrev min första berättelse när jag gick i lågstadiet. En mycket fristående fortsättning på Stjärnornas Krig. Det blev mycket vårdikter som lästes på berget på Rosendalsskolans skolgård.

Sen slösade jag bort 70% av min studietid på Handels på grund av att lärarna var lika intresserade av att lära oss saker som att plocka upp fimpar på busshållplatser.

I några år jobbade jag med sälj och marknadsföring. Kul, men extremt enkelt. Det var först när jag blev stringer på TEAMtalk.com – jag levererade bara nyheter om IFK Göteborg – som allt vände. Jag gick en kurs i journalistik på Poppius och kände wow.

Sen lades sidan ner samma dag som jag och min sambo sa hej då. Då var det svart. Räddningen blev Giv Akt. Utan en dags erfarenhet av yrket klev jag in där – Bosse och Martina såg mina ord och dagen efter intervjun var jag inne i reklambranschen.

2003 försökte jag, rätt ovetande då, att torpedera mina ord genom att ta till mig andras sanningar, men när det finaste man har nästan dör, då är det lätt att se igenom falskhet och tomhet. Det, en bra rollokola till chef  och la familia hjälpte mig rätt.

Sen har det rullat på. Inte alltid sockersött, vissa dagar är regniga, men orden finns alltid med. De blir bättre och bättre. De berättar och målar det jag ser. De öppnar dörrarna till det jag vill visa. Och jag är ett med dem på ett sätt som ger mig en slags grundtrygghet. De finns där. Oavsett om jag är lyckligast i världen eller 37 år och singel.

Det är häftigt. Bäst av allt, det är bara mina ord. Ingen kan ta dem, däremot delar jag gärna med mig. Här, på twitter eller på helt andra platser.

Och jag vet att det bästa ordet inte är skrivet än.

Fortsättning följer …

Ordinarie, aldrig ordinär

Midsommar är över och jag är nöjd. Det blev en lugn stund hos storebror. Väbehövligt, eftersom det snurrat på rätt friskt ett tag. Det blev mer av snack och diskussion om altantaksbyggen än liv i luckan. Visst, en del snaps och sill, men lugnt på det hela taget.

Nu är kodordet ord. Dags att bli ordinarie igen och allt annat än ordinär.

Fick en hysteriskt bra idé när regnet knackade på rutan i veckan och när jag promenerade hem genom ett midsommardagsdött Göteborg fick jag ett skönt tillskott till ett annat projekt. Det kan nog bli fina filmintäkter för L vad det lider.

I morgon väntar en löprunda, sedan kommer tangentbordet att glöda. Något för barnen, något för de vuxna och något för oss som undrar.

Engelsk utmaning

Jag har funderat länge på det, men aldrig kommit loss. Nu är det dock dags – jag ska skriva en novell på engelska. Det ska bli extremt spännande att leka med det språket på ett mer litterärt sätt.

Ja, det blir en bra balans till mitt romanskrivande i sommar. Och där kan jag inte ligga på latsidan, hon som har filmrättigheterna påminde mig just om det.

Att vi konstnärer aldrig får en lugn stund …

Där rök min oskuld

Jag blev av med min oskuld i eftermiddags. För första gången har jag föreläst och berättat om hur det är att vara copywriter, skrivande, sociala medier och annat.

Dessutom hann jag med att titta en stund på en väldigt söt kvinnlig polis som föreläste innan mig. Mumma.

Det var riktigt kul att under en dryg halvtimme prata om min kärlek till orden, varför gräsänder och spinning får min hjärna att bete sig underligt, om kunder som hissar det de dissar efter några glas rödvin och så vidare.

Jag vill nog göra om det, tror jag…

Kärleksord

Tre människor. Tre ögonblick. Tre sorters kärlek. Och allt handlar om ord.

F var först ut igår. Vi snackar alltid bra med varandra. Jag ska inte tråka ut er med innehållt för det handlade om mitt jobb, om reklam, sociala medier, förändringen, och en hel massa annat. Att snacka med F är bra för min reklamsjäl, så är det bara. Jag pratade om min kärlek och mitt språk. Vi pratade om den här bloggen och väldigt mycket annat.

Leendet behöver hjälp. Herregud, hade jag varit telepat hade hon aldrig behövt fråga. Hon är, utan några som helst tvivel, en av världens bästa människor och kan jag hjälpa henne är det den finaste belöning jag kan få. Vi har känt varandra väldigt länge. Att hjälpa henne är kärlek. Hon jobbar och sliter. Kan jag låna ut några ord till henne är jag lycklig.

M vill att jag ska föreläsa för hennes elever. Om hur jag skriver, hur jag tänker, hur jag kommunicerar. Om att vara copywriter. Wow, en timmes möjlighet att lära fler människor att älska med orden, att hångla upp svenska språket. Jag är redan alldeles kollrig av förväntan.

Det sista dygnet har varit ett bra dygn. Ibland är skrivandet världens ensammaste sak – och ska så vara – men ibland behöver man dela med sig och nu har jag fått positiva upplevelser från tre håll på en dag.

Helt olika. Men, allt handlar om mina ord. Mums.