Etikett: Mitt skrivande

Återkomsten

De för mig tillbaka, tonerna, gitarrerna, melodierna. Jag blandar War on Drugs med Decemberists med Thåström. Härligt sökande möter vackert spinnande möter tunga färder genom en slamrig, fast stillsamt berättad, miljö. Med lurarna på bildas en slags atmosfär. Jag står nedanför, i min syresatta skrivarvärld, andas in. Jag blundar och ser allt som väntade inom mig det senaste året, berättelserna som ville ut, men fick bida sin tid i mitt sinne.

Kanske är det så att jag – allt sedan Svea kom – sprungit i en icke-värld. Lycklig som ett barn, konstant hög på narkotika utan taskiga bieffekter. Visst, det har varit långa nätter, korta sömncykler, avbrutna drömmar, stinkande blöjor och tjurigheter. Men, varje rutin har varit ett äventyr, en underbar saga med en lycklig fortsättning.

Skrivandet blev den enda förloraren.

Planerna lades på is. Manusidéerna som klottrades på papper började nästan blekna. De som fanns i mig stannade där, formades bara lite mer när klockan var vad som helst och jag låg vaken (eller bar henne i lägenhetens nedsläckta trygghet).

Nu är jag åter. Det skrivs. Jag skriver. Det nästan blekta skriker lyckligt från skärmen. En efterlängtad svärta möter det vita. En lycklig prosa föds på nytt. Fundersamma rader letar sig fram igen. Melankoliska tankar släpps ut så att jag ska förbli lycklig. Sagorna som bara andades när hon sov på min mage fångas och släpps äntligen fria.

Det är skönt att vara tillbaka. Otroligt skönt. Och samtidigt fortsätter äventyret med Svea och Teresia utan hack. Allt annat än the end med andra ord.

Lätta fötter och tungt huvud

Löppasset i dag gick förbluffande bra. Okej, det lär dröja innan folk tror mig när jag säger att jag är kenyan, men jag tog mig runt hela åttan utan några tankar på att stanna.

Skatås var helt sagolikt vackert den här morgonen. Solen portionerade ut sig lagom mycket mellan träden. Det var vindstilla. Ljudlöst. Men, ändå så fullt av liv.

Och skorna var rymdskepp som fick mig att flyga fram. Jag hade coola löparbrillor också, så jag såg ut som de där ödlorna i V (fast, jag sprang förstås inte i brandgul overall).

Efter det har det varit huvudvärksdag.

Jag har druckit så mycket vatten att jag nästan drunknat inombords, men det har bonkat lite ändå. Kanske är det alla tankar som slåss med utmattningen som kommer av att springa 0,1895 marathonlopp.

Just nu har jag ett datum som rusar mot mig. En absolut deadline. Det är en rätt fräck sådan, men den kommer lite för snabbt.

Jag ligger efter, och det gör mig förbannad. Jag vet varför och är arg på mig själv (mest) och några andra (lite mindre, men inte så lite). Nu är det bara att borra ned skallen, ta på författarmössan, tafsa på tangenterna och köra.

Super-L fyller år i morgon. Spontant kalas i kväll och jag får säga nej. Ingen öl i solen, bara tecken på skärmen. Grymt orättvist, men deadlines är deadlines.

Jag behöver lite treo tror jag. Det här blir en låååååååååååååååååång natt.

Mina ord och jag

I ett liv kan du ibland slå frivolter bland fluffiga moln för att dagen efter snubbla på en osynlig tröskel och störtdyka med huvudet före rätt ned i en vattenpöl. Mitt liv är inte annorlunda än något annat liv på den punkten.

Min räddning när universum ibland bestämmer sig för att bråka har alltid varit en fantastisk familj, sköna vänner och förmågan att se saker som jag sedan målar i ord.

På sistone har jag fått enormt mycket beröm i den här bloggen. Det har handlat om svåra och ganska tunga ämnen. Gud, min längtan, min sorg, mina sämre stunder,  liv och död och mina kärleksminnen.

Men, också om lättsamheter, grävskopor, hånglande lyftkranar, kakmonster, Army Camp och naturligtvis gräsänder. Olika inlägg tilltalar olika människor och det är skönt. För jag skulle aldrig kunna recenseras som en ämnesbloggare. Jag skriver om jippiestunder och hoppa-i-brunnen-dagar. På morgonen kan en gräsand snacka trav med mig, på kvällen kan jag sakna hon som jag vill leva med så att texten blir nattsvart.

Ibland är jag en poet som har svårmod. Ibland vill jag skriva deckare. När jag kämpar med lakanen i torkrummet föds ett embryo till en barnbok. Sån är jag, därför är också den här bloggen sån – en märklig blandning av femöres, tuggummin, karameller och kolor.

Jag kom ut ur bloggarderoben för ungefär ett år sedan. Innan dess var jag en anonym och ofta rätt knepig bloggare. I dag växlar jag friskt mellan surrealism och vansinnigheter å ena sidan och snack om hur mycket jag älskade en kvinnas hud å andra sidan.

Det är rätt häftigt och att skriva under med mitt namn har förflyttat mitt skrivande enormt långt. Dels här, dels i det som är min framtid och nutid – livet som professionell skribent.

OBS! Jag slutar aldrig att leka med orden. Jag lovar.
Jag är fortfarande fyra år och ser orden som klossar.
Mer seriös än så blir jag aldrig.
Lyckligtvis.

På dagarna är jag copywriter. När klockan är bortom fem är jag ivrig knackare av böcker. Jag har två förtrogna som ska få läsa inom en rätt snar framtid (Rollokolan och L). Orden finns där, ständigt, och flödar in i min dator eller i min Moleskine när jag är ute och går.

Jag skrev min första berättelse när jag gick i lågstadiet. En mycket fristående fortsättning på Stjärnornas Krig. Det blev mycket vårdikter som lästes på berget på Rosendalsskolans skolgård.

Sen slösade jag bort 70% av min studietid på Handels på grund av att lärarna var lika intresserade av att lära oss saker som att plocka upp fimpar på busshållplatser.

I några år jobbade jag med sälj och marknadsföring. Kul, men extremt enkelt. Det var först när jag blev stringer på TEAMtalk.com – jag levererade bara nyheter om IFK Göteborg – som allt vände. Jag gick en kurs i journalistik på Poppius och kände wow.

Sen lades sidan ner samma dag som jag och min sambo sa hej då. Då var det svart. Räddningen blev Giv Akt. Utan en dags erfarenhet av yrket klev jag in där – Bosse och Martina såg mina ord och dagen efter intervjun var jag inne i reklambranschen.

2003 försökte jag, rätt ovetande då, att torpedera mina ord genom att ta till mig andras sanningar, men när det finaste man har nästan dör, då är det lätt att se igenom falskhet och tomhet. Det, en bra rollokola till chef  och la familia hjälpte mig rätt.

Sen har det rullat på. Inte alltid sockersött, vissa dagar är regniga, men orden finns alltid med. De blir bättre och bättre. De berättar och målar det jag ser. De öppnar dörrarna till det jag vill visa. Och jag är ett med dem på ett sätt som ger mig en slags grundtrygghet. De finns där. Oavsett om jag är lyckligast i världen eller 37 år och singel.

Det är häftigt. Bäst av allt, det är bara mina ord. Ingen kan ta dem, däremot delar jag gärna med mig. Här, på twitter eller på helt andra platser.

Och jag vet att det bästa ordet inte är skrivet än.

Fortsättning följer …

Ordinarie, aldrig ordinär

Midsommar är över och jag är nöjd. Det blev en lugn stund hos storebror. Väbehövligt, eftersom det snurrat på rätt friskt ett tag. Det blev mer av snack och diskussion om altantaksbyggen än liv i luckan. Visst, en del snaps och sill, men lugnt på det hela taget.

Nu är kodordet ord. Dags att bli ordinarie igen och allt annat än ordinär.

Fick en hysteriskt bra idé när regnet knackade på rutan i veckan och när jag promenerade hem genom ett midsommardagsdött Göteborg fick jag ett skönt tillskott till ett annat projekt. Det kan nog bli fina filmintäkter för L vad det lider.

I morgon väntar en löprunda, sedan kommer tangentbordet att glöda. Något för barnen, något för de vuxna och något för oss som undrar.

Engelsk utmaning

Jag har funderat länge på det, men aldrig kommit loss. Nu är det dock dags – jag ska skriva en novell på engelska. Det ska bli extremt spännande att leka med det språket på ett mer litterärt sätt.

Ja, det blir en bra balans till mitt romanskrivande i sommar. Och där kan jag inte ligga på latsidan, hon som har filmrättigheterna påminde mig just om det.

Att vi konstnärer aldrig får en lugn stund …

Där rök min oskuld

Jag blev av med min oskuld i eftermiddags. För första gången har jag föreläst och berättat om hur det är att vara copywriter, skrivande, sociala medier och annat.

Dessutom hann jag med att titta en stund på en väldigt söt kvinnlig polis som föreläste innan mig. Mumma.

Det var riktigt kul att under en dryg halvtimme prata om min kärlek till orden, varför gräsänder och spinning får min hjärna att bete sig underligt, om kunder som hissar det de dissar efter några glas rödvin och så vidare.

Jag vill nog göra om det, tror jag…

Kärleksord

Tre människor. Tre ögonblick. Tre sorters kärlek. Och allt handlar om ord.

F var först ut igår. Vi snackar alltid bra med varandra. Jag ska inte tråka ut er med innehållt för det handlade om mitt jobb, om reklam, sociala medier, förändringen, och en hel massa annat. Att snacka med F är bra för min reklamsjäl, så är det bara. Jag pratade om min kärlek och mitt språk. Vi pratade om den här bloggen och väldigt mycket annat.

Leendet behöver hjälp. Herregud, hade jag varit telepat hade hon aldrig behövt fråga. Hon är, utan några som helst tvivel, en av världens bästa människor och kan jag hjälpa henne är det den finaste belöning jag kan få. Vi har känt varandra väldigt länge. Att hjälpa henne är kärlek. Hon jobbar och sliter. Kan jag låna ut några ord till henne är jag lycklig.

M vill att jag ska föreläsa för hennes elever. Om hur jag skriver, hur jag tänker, hur jag kommunicerar. Om att vara copywriter. Wow, en timmes möjlighet att lära fler människor att älska med orden, att hångla upp svenska språket. Jag är redan alldeles kollrig av förväntan.

Det sista dygnet har varit ett bra dygn. Ibland är skrivandet världens ensammaste sak – och ska så vara – men ibland behöver man dela med sig och nu har jag fått positiva upplevelser från tre håll på en dag.

Helt olika. Men, allt handlar om mina ord. Mums.

Januariregnet gör inte ont

Jag bestämde mig i höstas. 2009 skulle bli ett bra år. En lågkonjunktur är ekonomisk, den devalverar aldrig min själ. Jag tror att det var Sarah Britz i GP som sa att hon skulle lyssna mer på fåglar än ekonomer i år. Ett bra råd.

2009 är aktionsåret. Jag har otroligt mycket att göra, men gör utan att tröttna. Orden flyter fram där de ska flyta fram och där de inte behövs, där härskar tystnaden. Jag har flow på cykeln i spinningsalen på Active, kan skänka en gnutta lindring till de som är ledsna och berättelserna i mina böcker blir fler – och jävligt mycket bättre än förr.

Jag tänkte på allt det här i fredags kväll, efter en väldigt bra dag. Mamma hade firats och pappas mat var god snarare än experimentell. Eldkvarn hade varit ringrostiga, men fantastiska när de sjöng om att man får ta det för vad det är.

Januariregnet, som föll utanför en nästan tom kines på min väg hem, gjorde inte ont. Gästerna hade åtminstone varandra att prata med, istället för att försöka förföra en Jack Vegas-automat. I Brunnsparken hade en stilig man, några och 70 år, gått av vagnen, tagit sin hustru under armen och promenerat som jag vill gå med en livskamrat när jag vuxit mig dubbelt så gammal i passet, men fortfarande är ett nyfiket barn. Fast, det händer ju inte förrän år 2045 eller något i den stilen.

Det var lätt att somna i fredags, lätt att vakna dagen efter och så känns det idag också. Mycket ska ändras, jag önskar jag kunde ändra snabbare ibland, men tack vare lite hjärnstorm har jag en rätt hyfsad sinneskarta.

Det är märkligt, det där. När man inte gör någonting, då blir man så mycket tröttare än när man ständigt har något för sig. 2009 är mitt år. H sa det i onsdags; att jag var annorlunda, såg rätt in i hennes ögon och kändes väldigt förändrad. Vi ses alldeles för sällan, men ett kvällsöppet Le Pain Francais i krokarna kan nog ändra på det.

Vi satt i djupa fåtöljer och pratade om förr, kom in på M och plötsligt var det dags att säga hej till en sedan länge försvunnen vän, insåg jag. Det innebar en bra sak till med 2009. Att skicka ett leende till en som jag bar när hon inte bar och vice versa. Vi var så nära varandra när det var som hemskast i världen. Hon förstod att min halvtomma lägenhet innebar ett heltomt hjärta när vi skruvade ihop nya möbler. Det var hennes sms som räddade mig när alla telefonsamtal kom från journalister som ville jaga citat och skandaler när Tony Deogan dog. Vi var en chipsfjäril och ett popcornbi som hade förlorat och ville vinna. Sen försvann vi åt varsitt håll, för det behövde vi. Jag hittade orden och hon fann kärleken. Hon är mamma nu, har två söta pojkar, och hon pluggar. Det värmer. Det är 2009-positivism.

Januariregnet gör verkligen inte ont i år, det kittlar mest och jag kan inte låta bli att undra vad som väntar i februarivinden och ännu längre bort.

Let’s have it… Dessutom lyser solen idag.

Ordinarie

Jag har inte en historia att berätta. Jag har flera. De är välsignelser och förbannelser. De fyller mina dagar och nätter. De förkortar mina promenader och försenar min rem-sömn. De gör mig kreativ, men också – har jag tyvärr insett – måste de göra mig till en kalenderjunkie.

Jag kan inte skriva lite på den där fantastiska barnboken, som redan har fyra uppföljare löst plottade i hjärnbarkbåten, om jag inte – usch vad jag hatar ordet som följer nu – strukturerar (hu) mig.

Den stora romanen blir ett evighetsprojekt om jag inte blir åtminstone något så när – here we go again – strukturerad i arbetet.

Den vackraste historian jag någonsin försökt att skriva lite lagom ostrukturerat – den måste bli av med sitt o.

Mitt svanhopp rätt ned i den stinkande gyttja som utgörs av usla kriminalromaner och deckare behöver struktur.

Herre, min skapare… Det här var väldigt insiktsfullt. Fast, om man använder olika färger i kalendern kan det ju ändå se lite poetiskt och kreativt ut när man egentligen bara skriver: 18-23: skriva bok.

I en perfekt värld kan man skriva böcker som simultanschack ungefär. Ett drag här, ett drag där.

Äh, strunt i det här. Solen lyser, himmelen är blå, vad det är skönt att strukturera då…

Älsklingar, inbjudan till releasefesten kommer snart, om en strukturering och några sidor till bara…

Även mörker bleks med tiden

Hej. Jag är konstnär. Jag målar det mest oansenliga med den största iver. Idag har jag målat en baksida i rätt skimrande färger och givit lite nyanser till onyanserat dravel.

Mest hela dagen har jag målat mörker på ett väldigt annorlunda sätt, men jag är nöjd. De som förr var en minnesfallucka är nu mest en inspirationskälla.

Jag är inne i min mest intensiva period någonsin. Så många ord. Så lite tid. Men, vet ni – det blir väldigt bra, så är det bara.