När en förälder dör är det som om barnet tappar en heliumballong. För varje steg det springer för att komma ikapp flyr ballongen längre och längre bort … rätt ut i en evighet där alla moln är frågetecken.
När ett barn dör är det som om världen försvinner. Allt som finns kvar är en oändlig rymd av fjärran stjärnor. Och vart du än tittar tänker du förtvivlat: Är den stjärnan mitt barn? Flämtar den av sorg? Vakar den över mig? Du faller, faller, faller, men det finns inget slut.
När ett barn mördas släcker någon stjärnorna. Allt som finns kvar är ett fullständigt mörker. Förutom ett ännu mörkare töcken som kväver dig och river i ditt hjärta med en ännu mörkare och förgiftad gripklo. Och allt som håller hjärtat kvar är den svaga pulsen som viskar:
Hon har somnat tryggt i nästan elva år.
Han har somnat tryggt i drygt åtta år.
Det skingrar mörkret och gripklon är plötsligt en vanlig fågels klor, en fågel som förtvivlat skriker ut sorgen över vansinnet, men samtidigt låter solen glänsa på sina fjädrar.
Hon har vaknat tryggt i nästan elva år.
Han har somnat tryggt i drygt åtta år.
De är kvar.
Jag är kvar. En heliumballong fäst i det stadigaste ankare.
Livet vinner tårögt en gång till.
Word up, Anjo 