Alla ord har en mening här.
Skit i konventionerna. Om jag inte har tid, hur kan jag då ha tidsbrist?
Det där jag aldrig skrev
De där penseldragen jag ville måla i bloggen och annorstädes
De där historierna som bara rusar runt i mitt huvud
… de är som vildhästar på en nedsläckt friidrottsarena
Släpp dem fria.
Släpp mig fri.
Om gränsen exploderar
Hur kan jag någonsin begränsas igen?
… jag doppar pennan i TNT-bläck
Och jag är lika försiktig som en berusad elefant.
”Varför försöker du spika igen dörren till himmelen?”
Barnets fråga går inte att förstå. Inte till en början.
Sen tittar jag på porten. Hur jag barrikaderar den för att förbli här. Någonstans som är ingenstans. I skuggornas skugga. I ett ekorrhjul som fått punktering.
”Förlåt.”
Jag tar bort plankorna, rätar ut spikarna, bygger ett kors och lägger mig på det.
”Om du slår in spikarna i kroppen och reser upp korset ska jag dö för mina synders skull.”
Barnet tittar på mig och skrattar.
”Du är fan inte Jesus. Men, om du bygger en lådbil av de där brädorna och skjutsar mig resten av dagen är du ändå rätt okej.”
Vi slutade aldrig att skratta efter det.
Det här nedanför är så långt från de fruktansvärdheter som drabbar så många på vår planet. Det handlar inte om död, livslångt lidande, ekonomisk ruin, arbetslöshet eller depression.
Icke desto mindre är det här deras löpsedel, huvudnyheten i deras värld. Det är nämligen så att det som inte syns i någon statistik är antalet frågor från barn som lever i en så annorlunda verklighet nu. Allt som var innan Covid-19 är plötsligt inte mer.
Krama mormor? Åka till Liseberg? Kan vi åka till Kanarieöarna? Är inte Spårvägsmuseet öppet? Kan vi åka till äventyrsbadet? Är det ingen gymnastik idag? Kan jag ha kalas på min födelsedag?
”Nej.”
”Varför?”
”Corona.”
Det är naturligtvis lyxproblem när de mår bra, fortfarande skrattar och lever … men, då och då blänker sorgen i deras ögon. Besvikelsen när ännu en bra idé skjuts i sank av ett virus som de aldrig har sett ens.
Och jag har inga bra svar, bara nya förslag på annorlundigheter som kan få dem att glömma ett tag till … Hade jag åtminstone haft en foliehatt hade jag kunnat skylla på någon, men så är det inte. Det här bara är … och det tär på dem, mellan skratten.
Jag noterade utnämningen och tänkte kort kommentera den. Och jag gör det förstås på ett vägvinnande sätt i sammanhanget …
Tack och god natt (yxskaft).
Det hördes tårar från min jackficka när jag gick igenom Nordstan i morse. Jag tog fram en nött, välanvänd plånbok. Dess läder alldeles plaskvått.
”Vad är det?”
”Jag missade Fars dags-rean”, kved den lilla svarta.
”Du missade inget egentligen.”
”Och Singles Day. Var den bra?”
”Jag vet inte. Jag är gift numera. Och har barn.”
”Det var länge sedan vi var på puben tillsammans. Jag saknar den tiden.”
Jag log snett och viskade ömt. ”Du räckte alltid precis på den tiden. Du gav allt och vaknade lika tom som jag gjorde i min tvåa med auberginefärgat kök.”
Plånboken torkade tårarna. ”Jag har väl inte missat Black Friday?”
”Det är en hel vecka numera, men nej. Fast, varför ska jag egentligen shoppa något jag inte behöver till en så hög rabattsats att jag på riktigt ifrågasätter om deras ordinarie priser borde anmälas för ocker?”
”För min skull. Jag känner mig otränad”, sa plånboken.
Jag ville inte svara. Ville inte slå undan dess hopp.
”Cyber Monday, då?”
”Räcker det inte med julhandeln? Eller mellandagsrean som börjar runt lucia?”
”Det är som konstgjord andning, placebo. Jag vill vara fri och vild som förr.”
”Jag slängde bort tusenlapparna då. Till vilken nytta? Minnesluckor vi minns från krogar som inte längre finns? Hemfärder i taxibilar som borde veta bättre än att vara ute så dags.”
”Får jag drömma då?” Plånboken vädjade verkligen.
Jag satte mig på huk och lade plånboken på ena låret. Sedan öppnade jag Wish-appen och lät plånboken storögt titta på några tusen onödigheter med mängder av splashar och fyndsymboler. Plötsligt glittrade dess ögon ikapp med julskyltningen i Nordstan.
Jag såg knappt den hemlöse som rotade i soptunnan eller tiggarna som gjorde sig redo för morgonskiftet. För en stund var jag en falsk bokstavstroende i mammons tempel.
Det var hit jag alltid ville. Till oss.
Letandet, irrfärderna, alla försök att längta efter stjärnor som bara var ficklampor i natten.
Allt förde mig hit. Till oss.
Ja. Två bokstäver. Ett ord. Allt som behövs för framtiden.
Länge fanns en romantiserad bild av augusti i mitt liv, kanske var det den sorgsna poetens sökande efter att inte nå fram som målades i sensommarens skönhet. Nu ändrades allt, månaden som alltid varit mystiken och det där bortom ord blev tiden för vårt ja. Det slutgiltiga beskedet att från och med nu dör inte vår sommar mer.
Vi är samma som vi var 24 augusti, men 25 augusti förändrade allt. Timmarna med fotografen i Slottsskogen, världens vackraste barn, kyrkan, solosången vi beställde, limousinen till Masthuggskyrkan och utsikten över staden när vi delade bubblet, festen med de vackraste vännerna och familjen, hotellnatten på Pigalle.
Det var dit vi alltid ville. Det var det här vi alltid längtade. Det blev allt vi önskade. Det är vi nu, aldrig mera bara jag och du.
Ja.
Det här inlägget är kanske (troligen) delvis en repris, men det spelar ingen roll. Det är dagens och morgondagens sanning.
”Hej, varifrån kommer du?”
”Innerligheten.”
”Vart är du på väg?”
”Hem. Tillbaka dit.”
”Får jag följa med?”
”Självklart. Kom.”
”Hur vet du att vi är på rätt väg?”
”Enkelt. Det är den enda vägen som inte är en återvändsgränd.”
”Vad har du åstadkommit på sistone”, sa han och fortsatte utan att invänta svaret: ”Jag har slagit alla möjliga försäljningsrekord, tränar 4×2 timmar i veckan – ironman, done it – och räknar med att kunna gå i pension vid 47 … men kommer gissningsvis att jobba så länge hjärnan hänger med.”
”Jag har …”
”Och med tanke på att jag tränar såväl kropp som själ, äter nyttigt och är högpresterande inom alla fält kommer jag bergis att leverera även vid 90.”
Han tystnade. Andades ut och tittade på mig. ”Du då?”
Jag tittade på honom en stund. Såg den röda antydan på halsen där skjortan och slipsen suttit för hårt. Noterade hur smartklockan pep till med mejl, meddelanden, förfrågningar och annat som inte kunde vänta, likt en ständigt för hög puls. Kände hur hans andetag var någon annanstans, hur hans lungor längtade efter styrelserummets kemi. Hur leendet var en pågående renovering, delvis dold av en ställning fast förankrad i aktiemarknadens upp- och nedgångar.
”Igår, när jag läste för min tvååring”, sa jag. ”Då sa han att han var rädd för mörkret. När jag släckte kröp han tätt intill mig och jag höll honom tills han sov tryggt. Det kändes bra.”
Jag tittade på honom. Såg hur han devalverades, likt ännu en sprucken bubbla utan innehåll.
Det är som om sommarlöven
föll i april, detta märkliga år,
I öster ryter nordanvinden.
Siroccon bär inte sand,
bara droppar av blod.
Och i väster går solen ned.
Tiden står still,
tvekar,
och springer bakåt.
Solen går upp igen,
men vem ser det
i mörkret?
Gryningen har klätt sig
i nattskrud,
tycks somna om,
oroligt.
Jag vet inte
något om i morgon,
det är min enda tröst i dag.
Hur länge kan vi hålla på
innan himmelen säger adjö
och blir det så många ändå tror
… en illusion
Hur många bilder på barn
som är sagor utan lyckliga slut
ska vi behöva se för att förstå
… vårt vansinne
Hur många nattsvarta dagar
där solen bär sorgdräkt
krävs för att vi ska söka en gryning
… när ingen somnar
Word up, Anjo 