Kategori: Musik och fotboll

Applåderna som nådde himlen och evig kärlek

Jag känner tårarna välla fram. På teven spelar de He ain’t heavy, he’s my brother med The Hollies. En hel arena står upp och applåderar taktfast. Tårarna rinner bland fansen på läktarna samtidigt som bilderna av 96 människor fyller ljustavlan. Namnen på de 96 som omkom på Hillsborough 1989 rullar förbi. Det är en hedrande tribut. Det är så vackert att applåderna når himlen. Ingen, förutom italienare, kan som britter göra död och sorg till något mänskligt för en liten stund. Det är en tribut som de 96 fått mellan raderna och bland folket så länge. Nu kan de få den öppet.

Jag minns hur det var för 23 år sedan. Vi var på landet den lördagen. Antingen gick inte matchen på tv, eller så var det någon vajsing med antennen. Jag lyssnade på radion, även den hade en sabbad antenn, så jag stack ned en gaffel i hålet för att få in P3. Matchen avbruten, mängder av döda Liverpoolfans. Det var chockartat. Jag satt i ett kök långt borta och väntade på nästa nyhetssändning från TT. Dagen efter plöjde jag alla tidningar, jag köpte de engelska på måndagen, i butiken i Nordstan. Det slet i mig. Hillsborough. Hur? Varför?

Och det var ändå det minst vämjeliga. Från dag ett fick fansen skulden. De som dog var fulla ligister och orsaken till att de dog var andra fulla och kriminella fotbollsfans. Pappan som försökte andas in liv i sin döende tonårsdotters mun, samtidigt som hennes äldre syster dog en bit därifrån, fick höra det här efteråt. I ett halvår hade han smaken av hennes spyor i munnen. I 23 år fick han kämpa för sina döttrars heder. Så länge vägrade det engelska samhället – allt från polis och politiker till förbund och journalister – att ta sitt ansvar. Justice for the 96 blev ett mantra, oavsett vilken klubb du höll på. Först i förra veckan vågade Storbritannien erkänna en av de största mörkläggningarna i brittisk historia och avslöjade detaljer som pekade på ett många av de som dog kunde räddats, men att den sanningen också förblivit dold.

Inget tar någonsin tillbaka det som försvunnit. 96 barn och vuxna dog i Sheffield den dagen. Hur många som aldrig blev sig själva efter det vet ingen.

I går kväll fick de några minuters ljus över sig, en applåd som nådde dem i himlen och ett erkännande om att ni ska inte vara där, ni borde varit här.

Hillsborough har alltid berört mig. Kanske är det för att jag själv varit på överfulla läktare med vansinniga kravallstaket och känt hur benen lämnat marken när man bara blir en del av en massa människor som trycks ihop i en bur. Som 13-åring trampades jag nästan ned utanför Ullevi innan Blåvitt – Öis, tror det var första SM-finalen. Paniken när jag föll ihop och ingen kunde hjälpa mig bar jag länge.

Och Hillsborough har alltid berört mig för att det var så lätt att skylla på såna som mig – fotbollsfans. Vi är ju kriminella, våldsamma, alkoholiserade, förmodligen rasister hela bunten och definitivt likgiltiga inför andras väl och ve. Att en tidning dagen efter katastrofen i Sheffield kunde komma undan med lögner av typen  fans rånade döda och pissade på poliser som försökte rädda liv var kanske inte så konstigt.Fotbollsfans – jävla pack.

23 år senare, i just det fallet, låter det inte så längre. Då står en premiärminister och ber om ursäkt å hela nationens vägnar och gör det utan förbehåll. Då kan en arena applådera till The Hollies så att den hedrande stormen från tusentals klappande händer når ända till himlen.

Det var Evertons rivalers fans som dog. I går fanns inte blått och rött, bara en förenad stad, kanske en slags lättad sorg som manifesterades så vackert. Det var kärlek och ett slags syskonskap som är så typiskt för fotbollsvärlden. Glöm avigsidorna, de finns, men tänk bort dem. Hör istället kärleken som smattrade i varje applåd på Goodison Park. De applåderna nådde himlen. Jag grät när jag såg det. Av värmen, enigheten och hur det, när ceremonin var över, övergick i ett totalt stöd för sitt lag, den vackra kärleken till elvan.

Vi snackade lite om den här eviga kärleken i söndags på restaurang Vasastan. Vi träffades igen; vi som reste med Blåvitt förr och alla som är med nu. Där var folk som fyllt 70 år, någon hade med sig sin femårige son. Det var återseenden, minnen, bra och dåliga historier. Det var en dag när den eviga kärleken fick brinna till igen. Jag studsade den morgonen, räknade minuter till det var dags. Det var som förr, men så mycket nu. Så evigt och så tidlöst. Jag hade varit bortrest, men noggrant packat ned halsduken i väskan redan på fredagen. Det var vår dag igen, samma steg som så många gånger förut. En evig kärlek som exploderade igen.

Och jag tänker på söndagen nu, när jag fortfarande har gårdagens musik ringandes i öronen och ser de bleka bilderna av leende Liverpoolfans som bestals på den kärleken.

The Hollies sjunger om att vägarna för oss mot okända mål och att han inte är en börda, för att han är min broder. Så har det alltid varit, så var det i söndags och så blir det nästa gång. Många av oss må vara märkta av tiden. Några har välfärds- och villakilon, andra färre tänder och ryckigare gång än då. Men, vi delar en evig kärlek och vi bär varandra vart som helst.

Applåderna på Goodison nådde himlen, de kan inte hämta hem de förlorade, men kanske fick de någon mer att förstå att fotbollsfans, de är inte som karikatyrerna berättar och absolut inte som förståsigpåarna, de som inte vet något (läs journalister), skriker ut så fort de kan.

Skratten på Vasastan ekar fortfarande i min själ, de spelas upp gång på gång och minner om den eviga kärleken. Den som får oss att bära våra bröder och systrar.

Kom igen gubba’, kom igen …

En tripp till Way out West

Vi måste bekämpa vår cynism säger Billy Bragg, en av festivalens höjdpunkter. Han har så rätt och hans ord träffar mig ordentligt. Jag ler, måhända lite skamset och självrannsakande, men framförallt ler och brinner jag. Det behövs mindre cynism.

Jag föll för cynismen natten innan festivalen. Mejlet om att Way out West skulle vara vegetariskt fick mig att sjösätta ett antal konspirationsteorier. Väntar de med det här tills alla biljetter är sålda? Vågar de inte stå för beslutet? PR-kupp för att dölja ett något haltande artistutbud?

Men, Billy fick mig att slappna av. Jag är varken charktivist eller vegetARISK i mitt resonerande, så varför bryr jag mig och varför lägger jag energi på det jag egentligen inte bryr mig om? Jag är köttätare, men mer grönt är sällan en dålig idé av både personliga och globala skäl. Dessutom var BBQ-burgarna ruggigt goda (hatten av).

På temat cynism, flera funderade om det inte var Göteborg & co som beställt en extra dag för att kräma mer pengar ur oss besökare. Och, handen på hjärtat, artistlistan höll för två dagar, knappast tre. Där det tidigare år valdes bort band känns det nu lite ihåligt tidvis. Men, vi skippar cynismen och allt gubbtjat nu. WoW 2012 är en härlig festival och mängder av sköna personer passerar revy; syskon, brorsdöttrar, vänner, kompisar, bekanta. Gemensamt för alla? Glädje och närvaro. Vi behåller den känslan och förstärker den, okej? Vi är precis så nöjda som killen i permobilen som diggar Thurston Moore, tar ett bloss och skålar med sin ledsagare. Vi är precis så glada som tjejerna när de besegrar killarna i dragkamp. Vi är precis så lyckliga som de ryska flickorna när Billy Bragg dedikerar en sång till Pussy Riot.

Musiken då?

Lite mer Billy Bragg först. Han levererar en världsbild som suddar ut vänster och höger och bara är rätt. Det spelar ingen roll åt vilket roll du lutar, han predikar rättvisa. Det är vackert, oavsett om han sjunger om Ingrid Bergman eller driver med de som sitter på läktaren, oss, sig själv och det är förstås en ironisk avslutning när han slänger ut tepåsen i publiken. En recensent tyckte att han skulle prata mindre, eller satsa på spoken word. Jösses! Billys mellansnack är allt annat än prat mellan låtarna – det är briljans.

Florence + the machine är makalösa. Jag tycker i och för sig att hennes röst gör sig bättre inomhus, i ett rum som är precis så stort att det rymmer hennes röst – det vill säga universum. Konserten är 60 minuters lycka och på samma konto noterar jag Feist. En otroligt skön timme precis som Black Keys på samma scen kvällen innan. De la Soul är livsbejakande, det är det bästa ord jag kan hitta. Visst, det är för mycket party-over-here-say-yeah och så vidare, men det är också ett knippe av de skönaste låtar jag hörde under uppväxten.

War on Drugs och Jonathan Richman inleder varsin dag i tältet. Otacksam tid, men båda akterna löser det. De förra är ruggigt bra, den senare charmigt bra. Det sista jag hör i tältet är skotska Mogwai och det är en härlig resa, även om bandet gör sig lika bra med slutna ögon och lurarna klistrade mot skallen hemma. Även om låtarna är bra passerar Afghan Whigs, Wilco, Bon Iver och Ben Howard tämligen obemärkt förbi. Looptroop Rockers får i all hast ersätta Frank Ocean och gör det duktigt, annars är det en annan trio som får slutordet i recensionsavsnittet.

Frida Hyvönens show är skön. Hennes berättelser är spännande, musiken häftig – och vad har de proppat i basisten? Hans eskapader är hysteriska.

Natten innan är jag nitton igen och finner mig gungandes långt fram när Blur äntrar scenen. Okej, jag får tanken att nu brister vaderna, så jag är nog fyrtio trots allt. En härlig resa tillbaka till när det värsta kriget i ens närhet var Oasis vs. Blur.

Sist ut – Kraftwerk. Det är 3D, det är mörkt, det är tiotusentals människor i vita 3D-brillor. Det är häftigt. Sedan behöver jag, mitt i allt, gå och lätta på trycket. Den promenaden genom ett publikhav där alla, bokstavligt talat alla, har likadana brillor och stirrar tomt på en – det är surrealism på en helt ny nivå.

Klockan närmar sig midnatt, jag rör mig hemåt. Det är dags att klippa banden med Way out West, men bara för i år. Utanför har de glömskas riksförbund haft party på gräsmattan. Det ligger tusentals påsar, flaskor, burkar och annat. Det är ett sorgligt svineri. Jag skakar på huvudet och går förbi Subway. Samma historia berättas på varje bord. Halvätna mackor, slabb, papper på golvet – och allt två meter från en tom soptunna.

Jag stannar en taxi: kör mig till min sista lediga dag och ta det lugnt i kurvorna, jag vill inte krocka med cynismen igen.

Apocalypse Nef

Jag älskar David Eugene Edwards. Hans röst, musiken, anslaget – det är så mörkt, så mörkt, men samtidigt så vackert. I kväll, på ett utsålt Nefertiti, satt han ensam på scenen och målade den ena fantastiska låten efter den andra.

Gitarren eller banjon eller vad han än slår på och de två mikrofonerna – en släpper fram hans vanliga röst, den andra är tydligen skapad för munspel och skapar en märklig stämma – skapar ett sällsamt ljud.

Ackorden, melodierna, texterna och tonerna är sökande, vilsamma, vilda, rädda, uppåtgående, sorgsna, frågande, ifrågasättande, negativa, förskräckta och alla möjliga känslor. Det är otroligt vackert och jag känner när jag blundar hur det är som att befinna sig i ett alldeles särskilt litet universum.

Å andra sidan förtjänar hans röst och musik att fylla hela rymden. Nef är litet, intimt, varmt och svettigt. Det är inte hans miljö, jag hade mycket hellre sett honom i ett stort rum, han hade fyllt det.

Det är för övrigt årets sista konsert, musikåret 2011 har varit magiskt och avslutningen kunde inte bli bättre. Man pratar ofta om Edwards, och oftast då som frontman i Woven Hand, som apokalyptisk. Det stämmer rätt bra. Det var Apocalypse Nef i kväll.

Sist: Stort plus till Nef som bjuder på garderoben och återbetalar biljetten som min kompis inte kunde utnyttja. Å andra sidan var Nef inte rätt ställe, de flesta såg inte ett smack och även om det är det som hörs som gör Edwards så vill man se honom. Det gjorde jag bara stötvis i kväll.

 

Jesus är en kvinna

Bevisen:

  • Hennes röst kan förvandla vatten till vin.
  • Hennes röst kan få blinda att se.
  • Hennes röst kan få lama att gå.
  • Hennes röst kan få de döda att leva igen.
  • Den som lyssnar till hennes röst skall aldrig dö.

Jag pratar om Heather Nova. Hon är makalös. Vilken röst. Jag skulle vilja lägga mig på den ljudvåg hon skapar när hon sjunger och färdas med tonerna till ett universum så mycket större än det vi känner. Det är så vanvettigt fint när hon släpper loss all sin kraft.

Jag står två meter från henne. Hon är vacker när hon ler mot oss. Sen börjar hon sjunga och hade jag varit världens starkaste man hade jag ändå inte kunnat ta ett steg därifrån. Jag är fullständigt trollbunden. Hennes röst är som ett tidvatten som bara sköljer över mig gång på gång.

Engelsmän uttrycker det jag kände i kväll alldeles utmärkt: absolutely beautiful.

Heather Supernova!

En superdag i Slottsskogen

Okej, jag valde att promenera till Slottsskogen från Olskroken igår. Dagen innan hade jag åkt kollektivt och det frestar verkligen på min stora människokärlek. En äldre dam med rollator skulle prompt på en buss som egentligen redan var överfull och samtidigt som folk skällde på henne, kallade hon dem snorvalpar. Det var rätt mycket tjafs på många människor som skulle åka en jävla hållplats.

Så, för att få en mer harmonisk start på dagen gick jag. Och blev lika kär i människan igen när jag vandrade längs gatorna i Haga och bara njöt av alla glada, leende barn i åldrarna 0-90 år.

Om fredagen var en grym musikdag med för få vänner, så var lördagen raka motsatsen. Jag tycker att Jayhawks, Säkert och Pulp gjorde det bra, men är besviken på Noah and the Whale, lite förbryllad över vad jag egentligen tycker om Ariel Pink’s Haunted Graffiti och såg för lite av Wiz Khalifa för att egentligen tycka varken bu eller bä. Kanye West? Inte min kopp te om man säger så.

Hänget i Flamingobaren och på Karlssons garage före och efter konserterna var däremot närmast magiskt. Så många sköna människor passerade, stannade till och garvade. Det var briljant och så otroligt skönt med en fullständigt avslappnad och måhända lite väl blöt dag efter fredagens lyckligt grubblande sökande.

Musikfestivaler är verkligen något av det bästa som finns. Så många glada människor, inget tjafs, inget bråk och bara glädje. Det är en otrolig lisa för själen att hänga på Way out West. Just idag längtar jag kanske inte, men snart så börjar jag fundera på 2012.

Eller så får jag bli rockstjärna själv – i så fall skulle jag alltid uppträda med gigantiska kakmonster som dansare.

Den andra fotbollssanningen

Jag vill berätta den andra fotbollssanningen. Den som inte handlar om att alla som går på fotboll är blodtörstiga monster som vill sparka in varandras ansikten.

Ett par rader bara, så att ingen tror att jag är världsfrånvänd eller på något sätt viftar undan problemen kring fotbollen.

Jag är medveten om att vi har problem, särskilt kring ett visst antal matcher. Upploppet i Göteborg natten till torsdagen är oförsvarligt. Bråket vid centralen i går kväll var bedrövligt att skåda och äcklade mig. Vi måste fortsätta kampen för att befria sporten från dylika brott. Det är supportrarnas, föreningarnas, förbundets, polisens, samhällets och naturligtvis även massmedias ansvar (de sistnämnda vet minst, men gapar högst, för övrigt). Ingen av oss gör tillräckligt, vilket blir sorgligt tydligt när det behövs hundratals poliser för att hålla isär risksupportrar till IFK och aik.

Men, låt mig nu berätta den andra fotbollssanningen så att inte vågskålen blir helt felbalanserad när ni funderar kring huruvida fotbollsfans är omänniskor eller ej.

Låt mig berätta om …

… den unge aik-supporter som promenerade framför mig till arenan och sedermera fick sällskap av en familj med aik-tröjor och därefter kärvänligt skrattade, gnabbades med och tråkade några IFK-anhängare och fick lika godmodiga tråkningar tillbaka.

… den glädje, passion och totala lycka som präglade arenan när Blåvitt gjorde 1-1, 2-1 och 3-1.

… sångerna, hoppandet, klappandet och engagemanget som gör Gamla Ullevi till ett fantastiskt tempel när det är riktigt stora matcher.

… besvikna aik-are på vägen från match som gratulerade segerrusiga göteborgare och fick klappar på axeln i retur.

… folk i matchtröjor från bägge lagen som stod och käkade snabbmat på centralen efter matchen och umgicks som den förkrossande majoriteten av fotbollsanhängare gör – fredligt och kamratligt.

… alla glada barn som hade målat sig i ansiktet och viftade med sina flaggor på väg till och från match.

… det gamla paret på bussen hem; de var cirka 80 år, han bar IFK-keps, hon läste ivrigt grattis-sms från när och fjärran och skrockade gott åt ett barnbarns meddelande att här ska firas hela natten.

… kramarna jag fick och gav i det lyckosaliga tumultet när Hysén springer 60 meter och trycker in bollen i nät.

… skratten med och hälsandet på vänner som kommit från bland annat Ryssland bara för att se den här matchen.

… alla som ropade Kom igen gubba’ och liknande.

… leendena på 13000 göteborgares läppar när de gick ut i den varma sommarkvällen.

… allsången till Snart skiner Poseidon innan avspark och efter slutsignalen.

… växelsången mellan kortsidan och kurvan där jag står; tusentals röster som samstämmigt uttrycker kärlek till laget på planen, kärlek och inget annat.

… de lyckliga ungdomarna i sina permobiler som tillsammans med sina ledsagare väntade på hemtransporten och log och skrattade våldsamt när klacken vällde ut på gatan sjungandes.

Det är den andra fotbollssanningen. Den vackra fotbollssanningen. Den jag älskar och den som får mig att gå på match år ut och år in. Glöm aldrig att den också finns när ni pratar om den fula sanningen.

Nu, nästa helg och härliga november

Jag försökte verkligen slingra mig ur det hela igår, men frågan, eller om det var ett påstående, från min vän gick inte värja mig från.

Det är helt enkelt så att min kärlek till fotbollen inte är psykotisk längre. Jag älskar IFK Göteborg och hoppas att de tre tre pinnar mot vår största rival idag, men fotbollen är numera en av många kärleksaffärer i mitt liv, inte den enda. Idag är det Aik, och det betyder mycket att slå dem, men ändå vandrar mina tankar längre bort i tiden och till en helt annan del av livet.

Det handlar inte om att laget spelar skit, eller att jag är rädd för eller trött på våldet. Allt det där har funnits runt fotbollen längre. Våldet har jag aldrig involverat mig i och till och med i mina värsta psykoser har jag förstått att man inte vinner jämt. Och, jag kommer förstås att sitta på läktarna när jag blir gammal och antagligen prata om att det var bättre förr.

Men, det är ändå något som är så annorlunda nu.

Kanske är det symtomatiskt att det här inlägget är insorterat under kategorin Musik och fotboll – den heter alltså inte tvärtom.

Jag längtar till nästa helg och Way Out West – Edward Sharpe kommer att inleda och sen väntar två dagar av magisk underhållning i Slottsskogen och utöver det möten med massor av sköna, glada och intressanta människor.

Och, härliga november kommer sen med Heather Nova (äntligen) och framförallt My Morning Jacket, som jag ska se i såväl Lund som Stockholm (vibrerar redan av förväntan).

Dessutom flummar jag iväg i tankarna kring nästa års semestrar och lockas av South by Southwest, Newport och andra musikfestivaler i staterna. Jag är extremt sugen på att boka flyg till USA för att se Decemberists och Head and the Heart. Givetvis blir det också utflykter för att se Eldkvarn och på den sedvanliga trippen till London lär jag lusläsa konsertannonserna. Blir det också verklighet med New York – ja, då blir det nästan music overload, men bara nästan.

Snart skiner Poseidon, det är underbart vackert och kärlek. Men, oj vad jag längtar till andra sånger också nuförtiden.

Uppkopplad igen, fortfarande avkopplad

Jag tillbringade helgen i London. Ett perfekt sätt att hålla mig ifrån allt vad datorer och annat heter; inte ett mejl skickat, inget läst, kommenterat eller liknande. Visserligen blev jag incheckad överallt, men det får jag ta. Mats är rätt kär i Facebook, vad det verkar.

Jag, brorsan, 50-åringen och min ständige Londonkamrat, Lars slog till på en blöt helg, framförallt orsakad av ungefär femtioelva regnskurar.

Och, jag blev naturligtvis lite kär. Jag har en tendens att bli det när jag ser kvinnliga violinister. The Head and the Heart värmde upp publiken på Somerset House igår. Det var fullständigt enastående vackert. Tre skönsjungande röster, bra tryck på bandet och väldans bra låtar.

Sen kom My Morning Jacket upp och knockade mig 20 gånger. Vilken konsert, så otroligt bra. När vi lämnade området var vi lyriska. Jim James mjuka röst i kombination med ett band som exploderar om och om igen, verkligen älskar det de gör, och ger allt i varenda låt – det kan inte bli bättre. My Morning Jacket är världens bästa band. Får ni chansen att se dem – gör det. Även om spelningen är på andra sidan jorden.

En liten grej om arenan, till sist. Rockkonsert inne på en borggård vid Themsen? Wow.

Hemma igen nu; kopplar upp, läser och känner att jag fått en slags frid. Jag har inte saknat att veta allt om alla. Jag har varit där jag ville vara, i mitt hem bortom mitt hem, London. Gatorna, pubarna, atmosfären och folket i den staden. Jag mår så förbannat bra där. Nästa resa är redan på planeringsstadiet, förstås … Då blir det mycket mer Portabello Road än idag.

Det var en viktig helg. Jag behövde bryta lite till. Skaka bort saker och tankar som påverkat mig. Jag tror det funkade. Jag är väldigt avkopplad, även om jag är uppkopplad igen. Det kommer att göra mitt uppkopplade liv mycket trevligare, men också hjälpa mig att koppla ned och av än mer. Alla vinner. Fint.

Nu sömn, sedan börjar en vecka med fina möten med vänner och (ta-da) champagne.

Som kalvar på grönbete i snön

Det börjar idag. Ännu ett år. När jag vaknade fick jag långfingret av min termometer: -9,9. Nu har den fått en herdestund med en viril sol och fejkar orgasm i form av +3,0. Enligt norska meteorologer är sanningen -7,0.

Skit samma. Det spelar ingen som helst roll. Det är långkalsonger, dubbla strumpor, vintrigaste skorna, en extra tröja och tjockaste jackan på. Och så halsduken. Kärleksamuletten i blått och vitt.

Det är träningsmatch mot Landskrona Bois. Äntligen. Idrottsföreningen Kamraterna Göteborg springer ut på plan. Älskade, vackra IFK Göteborg.

Ibland (varje gång) när jag står vid Valhalla och känner att de redan bortdomnade fötterna nu fått sällskap av stumma knän och att förlamningen börjar närma sig de privata delarna säger jag: aldrig mer.

Och, jag ljuger varje gång.

Att vara supporter har sina sidor. Är du en sån där huligan? Jisses, hade jag fått en spänn för varje gång jag fått den frågan hade jag haft råd att faktiskt bli huligan och betala böterna efter att ha klippt till den som frågar.

Nej, jag slåss inte på fotboll.

Och, att följa ett lag innebär allt från den där glädjen när man avgör mot bittra rivaler i 93:e minuten till att åka hem i natten med 0-6 på näthinnan.

Det är resor till, i mitt fall, Aten, Milano, Porto, München, Eindhoven, Poznan, Glasgow, Manchester, Luxemburg, Oslo, Köpenhamn – och ibland till Karlskoga, Älmhult, Norrköping, Timrå, Jönköping, Degerfors, Uddevalla och Borlänge.

Det är sommarnätter i Kalmar, Stockholm, Helsingborg, Malmö, Trelleborg (och tyvärr även Rostock, nuff said).

Det är hångel med en söt flicka på en krog i Sundsvall, strax innan hon går hem med en basketspelare, och det är glada ögonkast med en vacker, brunögd kvinnlig polis i Skåne, strax innan hennes RayBan-kollega får lust att bevisa sin manlighet genom att köra batongen i magen på en.

Det är ofrivilligt pajade staket vid villor, det är äppelkrig på skånska åkrar, congadans i [valfri stad insättes här] och det är bartendrar som skjuter sig själva med hagelbössor i München.

Det är sånger, ramsor, könsord, tro, hopplöshet, ilska, glädje, skratt, tårar, tomhet, extas … och en och annan fantastisk fest.

Det är mil efter mil efter mil efter mil i tåg, buss, bil, minibuss, flygplan och båt.

Det är de fruktlösa försöken att hitta en skön sovställning på en buss med noll utrymme och 40 glada festbesökare – och veta att det är 424 kilometer hem.

Det är de där makalösa bakfyllorna som bara kan åstadkommas av ett jävla liv kvällen/kvällarna innan.

Det är allt jag bara inte kan berätta.

Det är världens bästa vänner och medresenärer.

Det är så jävla mycket. Jag älskar det. Jag hatar det ibland.

Jag säger från och till att det får liksom räcka nu. Jag ljuger varje gång. Min pappa tog med mig till Ullevi när jag var åtta år. Jag har aldrig lämnat stället. Och kan aldrig göra det.

Idag blir det svinkallt. Det är ett nytt år. Då kör vi igen.

Ett år av kärlek, tro och kom igen gubba’ väntar.

… snart skiner Poseidon.