Han är tillbaka på vår lilla planet, Jesus himself. Men, eftersom allt vad snickare och timmermän ligger lite skrynkligt till, tack vare program som Fuskbyggarna och Byggfällan (och skjutjärnsreportrar som Martin Timell och Renée Nyberg), har Jesus skaffat sig en helt ny karriär.  ”Det är svårt att få folk att tro att ditt snack om himlen är sant om de egentligen tror att du överfakturerar och levererar ruttna 2-tum-4-reglar”, som han själv uttryckte saken.

”Först tänkte jag mig ett jobb som coach, där kan vilken typ som helst få följeslagare, men så kom jag på det”, sa Jesus strax därpå när vi drack o’boy med vispgrädde och åt mackor med prickig korv på Olskrokens bästa kafé. ”Jag är numera sociala medier-guru.”

”Briljant”, sa jag och slogs omedelbart av hur strålande bra idén var, eller så var det hans gloria som bländade mig.

”På Facebook kan man bara trycka på gilla så är man garanterad en plats i himlen och om man RT:ar något av det jag säger på twitter, då är man på god väg.”

”Har du tolv lärjungar än?”

Jesus skrattade. ”Jag har 3890 vänner på fejjan och 2198 följeslagare på twitter, även om jag tror att de som jag följer tillbaka och som skickar automatgenererade privata meddelanden kan behöva lite skärseld innan de får vingar.”

Han viftade förstrött med handen över chokladen och vips hade han lite extra vispgrädde i drycken. ”Jag måste säga att det här med twitter slår att vandra runt i Galiléen. Man fick sand i skorna, red på en åsna och i två tusen år har mina ord vantolkats, tack vare klåpare till copywriters och skriftställare plus en allt annat än helig kyrkas maktfullkomliga omskrivningar. Nu har jag kontroll över det hela och kan samtidigt sitta på ett fik med wifi hela tiden. Jag smäller till med något klokt och fint – och pang, några hundra retweetar. Job done. I am going on break. Dessutom är dödsstraffet avskaffat i Sverige. Inget kors för mig, det värsta som kan hända är Kumla.”

Precis då kom några typer som ville för mycket fram till vårt bord. ”Är det du som är @JesusKristus? Vi har följt dig sedan din tredje tweet. Säg mig, hur ska vi komma till himlen?”

Jesus log, leendet var lika milt som för 2000 år sedan, och pekade på ett annat bord. Där satt tre unga tjejer och uppdaterade sina Facebookstatusar, samtidigt som de kommenterade några väl explicita bilder från ett skumparty. ”Om ni inte omfamnar även dessa flickor kommer ni aldrig in i himmelriket. De som gör sig själva små som dessa flickor är störst i himmelriket.”

Twittrarna tittade förfärat på flickorna och sen på Jesus. ”Men, de sitter ju och kastar får och fyller nätet med en massa ❤ och kedjebrev …”

”Guds lamm är fött att lida, genom lidandet blir allt trocaderosött och inför Gud är vi alla lika, din gärning i livet bedöms inte med din egen uppfattade kvalitet och relevans som måttstock.”

Twittrarna skakade på huvudena som en person och sa med en röst: ”Men, de skriver meningslösheter om vad de åt till middag när det händer stora saker i världen, viktiga saker.”

Jesus bredde ut sina händer, ytterst bibliskt och sa med överseende röst: ”Hur kommer det sig att du ser den banala statusen på din systers Facebook, men inte den meningslösa melodifestivaltweeten i ditt flöde?”

”De särskriver och …”

Jesus hyssjade dem. ”En människa kan särskriva ord och det kan göra oss matta, men hon har, liksom du som kan uttrycka dig bättre tekniskt, två hjärthalvor – och de är lika sammansatta och vackra som dina.”

”Jag tror att jag avföljer dig och börjar retweeta någon kvasikändis”, sa den ene twittraren. Den andre pekade på den första och sa bara ”+1000 RT”. Sen gick de.

Jag tittade på Jesus. Han såg inte direkt bekymrad ut. ”Ingen är bättre än sin nästa, men om man tror det kan man gott få vandra i radioskuggans dal och känna sig lite förmer när man gnäller på SJ istället för att klicka gilla när någon visar bilder på sitt nyfödda barn.”

”Amen”, sa jag. ”Kan du förresten lära mig det där tricket med att fylla på vispgrädden utan att betala extra?”

”Visst”, sa Jesus. ”Fast, du kommer väl inte att använda det för att fylla på skålen med ostbågar när du börjar att äta dem igen?”

”Absolut inte”, ljög jag.