Jag gick längs Friggagatan efter jobbet. Den gatan kan utan försäsongsträning ta plats i världslaget över fula gator. Igenbommade porrklubbar, klotter och bara allmänt värdelösa hus. De ska rivas, men en människa på denna jord lyckas försinka det år ut och år in. Förfärad över detta, slet jag upp mobilen och ringde en gammal kompis.
– Barbastark, lät det i andra änden.
– Tjänare, Stark. Anjo här. Har du pappsen hemma?
Visst hade han det och snart hördes en jovialisk stämma.
– Barbapapa speaking. Hur hänger den?
– Hallå där, det är Anjo.
– Mannen, sa Barbapapa. Många år sen, vad gör du nuförtiden?
Efter en kort berättelse om reklamvärlden och andra artighetsfraser kom vi till saken.
– De där grävmaskinerna som skulle riva ert hus och som ni stoppade. Vet du var de håller hus, sa jag.
– Visst, sa Barbapapa. Behöver du dem?
Jag förklarade Friggagatans utseende och hörde suckarna i andra änden. Sen knappades det på en dator.
– Jag drog ett mejl, de är på väg, sa Barbapapa. Var det något annat?
– Nej, egentligen inte. Hur mår frugan förresten, sa jag.
– Lika kurvig som alltid, sa Barbapapa. Hon är en dröm.
Sen lade vi på. Han brukar vilja gifta bort Barbalala, men hon är faktiskt inget vidare på harpa, så jag vill helst avsluta samtalet hyfsat snabbt innan ämnet kommer på tal.
Word up, Anjo 