Gamlingarnas revansch

När jag passerade den gamla damen som gick en ytterst långsam stavgång på min gata såg jag att hon pratade i en walkie-talkie. ”Bridge röd här. Pojkvaskern som närmar sig utgör inget hot. Ingrip inte. Klart slut.” Jag tittade på henne, men hon låtsades som ingenting.

I gathörnet stod tre tanter i brokiga tantklänningar. En av dem hade en beige kappa och stirrade tyket på mig. ”Vad glor du på”, sa hon. ”Vill du något?” Hennes kompisar rätade på sina krumma ryggar och fnös. En av dem höjde handväskan. Precis då sprakade det till i hennes walkie-talkie: ”Bridge röd här. Jag upprepar. Låt honom vara.” Det fick tanterna att ignorera mig och återgå till att prata om vädret.

På ICA drillades en gammal man av en minst lika gammal man när han lastade upp varor:
”Sänk farten, Otto. Låt inte slynglarna stressa dig. Du är 80 år. Hör du vad jag säger? Vänd alla varor rätt först på fjärde försöket, fumla med rabattkupongerna. Det är din förbannade rätt. Skit i suckarna från de oviktiga och onödigt stressade bakom dig. Långsammare, Otto, långsammare.”

Något var ovanligt ovanligt i Olskroken idag och mängder av gamlingar befann sig i grönområdet mellan S:t Pauli kyrka och Redbergsgården. Jag gömde mig i en buske och häpnade. Det var exercis under ledning av Ragnar, en nämndeman som vickade i min klass på mellanstadiet. Han var nazist, åtminstone tyckte vi det när han hade ringt och skällt ut 21 föräldrar. Nu, precis som då, ledde han en gymnastik som annars bara ses i journalfilmer.

Sen joggade (nåja) gänget runt i parken, under ledning av en pensionerad furir. Han sjöng och de fyllde i

Vi ska jaga slynglar ut
VI SKA JAGA SLYNGLAR UT
Lära dem att veta hut
LÄRA DEM ATT VETA HUT
Ett kok stryk ska de få
ETT KOK STRYK SKA DE FÅ
Så att de ska förstå
SÅ ATT DE SKA FÖRSTÅ
PRO ain’t nothing to fuck with …
(Här kraschade sången. De gamla såg förvirrade ut och flera hörde fel.)

Efter en timme tog den lokale ledaren över och höll ett grammatiskt korrekt tal som avslutades med: ”Revanschens timme är här. Ut och fortsätt kriget, vänner. En för alla …”

”… alla för PRO”, svarade gänget.

”Får vi sopa ned Frälsningsarmén”, ropade en stridslysten karlakarl med käpp och hatt elegant placerade i högernäven. Ledaren ryckte på axlarna. ”Visst, om det kan hävdas vara friendly fire.”

Jag följde efter ett kommando som drog nedför Norra Gubberogatan. När en mopedist svischade förbi ryckte en tant med rollator hans väska och pinnade iväg. Mopedisten skrek att han blivit rånad. Snart var polisen på plats och tog upp vittnesmål. Lustigt nog var det bara gamla människor där och de spelade ett välrepeterat spel när de pratade i mun på varandra.

”Jag såg inget” ”Rån? Ska vi äta glass?” ”Vad sa konstapeln? Jag hör lite dåligt.” ”Han måste trillat och slagit i huvudet” ”Nämen, goddag landsfiskalen får vi bjuda på kaffe?”

Samtidigt som polisen insåg att spaningsuppslag saknades, och fick freda sig mot fikainvitationer en masse, hade tre tanter fått tag på en annan yngling längre ned på gatan. De kastade hans skateboard mellan sig och hånade honom. ”Ta den då. Tönt. Vi bidrog till folkhemmet redan innan din mamma, ytterst beklagligt, blev könsmogen.”, sa en av dem.

Den gamla stavgångsdamen gick och repade bilar på gatan. En ägare kom springande. ”Vad fan gör du kärring”, skrek han och kördes brutalt över av en man i permobil. ”Oj”, sa föraren. ”Vilken otur.” Och alla vittnen skulle samstämmigt prata om hur ynglingen attackerade permobilen, det stod klart när jag tittade mig omkring och uppskattade medelåldern till 82.

Jag fortsatte hemåt. Överallt stacks käppar in i cykelhjul så att vårdslösa cyklister fick tugga asfalt. Tanter tog extra mycket tid på sig när de korsade gatan (och skrattade åt alla som tutade). Välutbildade människor som fina titlar till trots inte kan sortera på åv-stationen fick stryk av barska änklingar.

Det var en storskalig revansch på de som skrattat, hånat och förlöjligat alla dessa underbara äldre som byggde det här landet och gav oss möjligheten att leva rätt så gott.

Det var hur vackert som helst.