Månen sabbar min sömn

Jag gäspar mycket och får ibland frågor om jag alltid är bakis. Eftersom jag inte gillar att hänga ut andra har jag fram till nu viftat bort de där frågorna, ibland skojat om att jag minsann lever livet och så där.

Men, i sanningens namn är allt månens fel!

Många har problem att sova vid fullmåne, jag ligger vaken oavsett månfas. Och läkarna skiter i det. När jag säger att jag inte kan sova för att jag hör månen prata skriver de bara ut piller som ska göra mig lugn. Okej, pillren gör mig lite orörlig och slapp, men jag hör fortfarande månen!!!

När månen är ny är den inte så farlig. Då brukar den mest mässa lite lagom new-age-inspirerat (och entonigt, nästan sövande, men bara nästan). ”Den här gången ska det bli annorlunda, den här gången ska jag förverkliga mig själv. Om en månad är jag inte en satellit längre, då är jag en planet”, säger månen tills gryningen får den att hålla käften.

Sedan blir det halvmåne och en rejäl existentiell kris på himlen. ”Jag är halv. Jag är Yin, men saknar Yang. Jag är en förloratäggstvilling. Var finns meningen med livet? Svara mig asteroidjävlar”, brukar det låta några nätter.

Fullmåne följer på det – och då är det omöjligt att knoppa. ”Det är jag som är solen. Jupiter, jag har legat med din morsa. Allt ljus på mig, för fan. Saturnus, utan dina ringar är du en tragisk fjolla”, skrålas det och sen börjar månen att mucka med kometer och annat.

Illa nog, men natten efter fullmåne är etter värre – då är det bakfullmåne. Och, total depression, ska tilläggas. Det brukar börja så fort det skymmer: ”Armstrong, Armstrong din jävel. Vem sa att du fick ta min oskuld? Armstrong, hör du mig, din skändare och nidingsman?  Åh fy fan, det bubblar oroväckande i Stillhetens hav. Skallen känns som den ska sprängas och jag är på väg att krympa. Fy satan, jag kommer att försvinna och ingen kommer att sakna mig. Kan du rikta den där lampan åt ett annat håll, soljävel? Du har inte några ryssfemmor eller några anabola asteroider? Jag kommer att dö, och lika bra det, det känns som om hela galaxen hatar mig idag … Armstrong, är du nöjd nu? Var min mödom värd den här förnedringen jag utsätter mig för? As…”

Nu närmar sig kvällen i Olskroken. Jag gör mig redo för att vänta på gryningen. Då ska jag sova.