Halland? Snarare Kalland

Små isstycken i ån flyr mot det öppna havet när jag står i Falkenbergs hamn. Vinden yr och blåser upp torrt grus, det är nästan som en referens till gamla ökenscener i västernfilmer. Absolut inget händer, det är lugnet innan sommaren när staden blommar och exploderar. Nu är det bara en otroligt kall dag i februari. Och så tyst, så tyst.

Vi har varit på en liten turné, jag och en av mina kunders säljare. Vi har pratat med livsmedelshandlare, fixat till butiksinredning och byggt exponeringar. Ingen har egentligen reagerat, mer än hon som är normal på sitt eget sätt, och storögt tittar på skidboxen och toapapperspyramiden innan hon säger: ”Vad fint ni gör.”

Härligt, och mer liv än resten av dagen. Jag behöver ringa när jag är på torget, och går in i vänthallen. Varken mina nakna fingrar eller den hypade iPhonen är gjord för minusgrader. Tre alkisar sitter där. En undrar om kollegan bott i Helsingborg eller Göteborg, sen växlar han till engelska: Where are you from? Hans kompis suckar och säger: Skrea. Den förste undrar vad han sa och får rådet att ta av sig Davy Crockett-mössan. Vid fönstret står den tredje alkisen. Han har basker – precis som den där upptäcksresanden Montgomery, enligt fyllo #1.

Mitt ringande fortsätter utanför …

Sen hittar jag cafét som heter På G. Det ser ut som adventsstjärnor i fönstren och ur högtalarna ljuder en uppdaterad låt från Dirty Dancing. På väggen sitter en affisch som lockar till konsert. Fast de har lite problem med datumet: Tisdag Lördag 19 februari, står det skrivet på postern. Fast, mackan är god. Nej, förlåt, fel av mig, det är en baguette med röror – så stod det på kvittot.

En klädaffär heter Boys2Men och Länsförsäkringar försöker locka nya kunder på planscher där medarbetarna sitter på stora hoppbollar. Hwitan (ett värdshus) ska säljas enligt lokalavisen. En gång skulle jag och två polare bo där, det tog två månaders bokningsförsök innan vi gav upp. De ringde för övrigt samma kväll som vi kom till staden, och sedan länge var bokade på ett annat ställe, och undrade om vi ville ha vårt rum.

Förr fanns en fin station i stan. Nu ligger stationen utanför staden. Kanske går det fortare att resa förbi Falkenberg, men det finns alltid tid att rulla igenom en stad och titta på gamla, söta stationshus.

Den nya stationen är, för att uttrycka mig tydligt, skitful. Det är egentligen bara två vänthallar och så ett litet konstverk som inte direkt hamnar på listan över tidernas hetaste utsmyckningar.

Jag vet att ni kommer att svimma av chock nu, men när ni vaknat så läs vidare. Tåget innan mitt är försenat (jag lovar, det är sant), så vänthallen är rätt full. Ett jäkla surrande och snackande.

Sen kommer tåget, sväljer bulken av folket och kvar bara vi få. Tyst, tyst … förutom flickan med pärmar i en påse med revisorstryck. Hon fnittrar när en älskad pojke i andra änden svarar och föreslår (gissar jag på hennes fnitter) helt andra saker än balansräkningar. Hennes längtan efter slut på bokslut och början på förspel fyller vänthallen, inte så att den immar igen (hon är revisor, hallå), men ändå.

Jag tittar ut genom rutan. Fyra vindkraftverk snurrar i okänt väderstreck, ibland döljer bladen de röda varningslamporna. Mer spännande än så blir det inte. Tåget kommer. Jag går på, vänder mig inte om och åker, som för ett par veckor sedan, norrut och hemåt.

Skönt.