Vi pratade en stund, han och jag.
Han: ”Man måste få stänga av ibland, bara pusta ut, känner inte du så?”
Jag: ”Jo, det är sant, förstås.”
Han: ”Jag jobbar hårt, alltid full fart, försöker ta det kallt och så vidare, men någon gång emellanåt så fungerar det inte. Då måste jag bara stänga av, koppla av och bli av med den is som griper tag om mig, allt som oftast. Kan du förstå mig?”
Jag: ”Jo, visst, det bara kom så oväntat.”
Han: ”Jag vet. Det var inte meningen att ställa till det för dig.”
Jag: ”Det är okej, frysen, även du behöver få vila ut lite. Jag förlåter dig.”
… sen torkade jag upp vattnet från golvet, tömde ut de upptinade och kladdiga matvarorna ur lådorna, slängde allt det förstörda i en kasse och bar iväg den till soptunnan.
Word up, Anjo 
Vilken insikt man fick i frysarnas värld helt plötsligt, ska försöka vara snäll och åtminstone frosta av den lite oftare, du vet innan det har isat igen alldeles 😀
Mm, det är nog ett bra trick, ska testa det också.