Har man sagt A får man säga …djö!

Så, adjö då.

Jag råkade bara säga vad jag tycker, tänker, förtjänar, önskar, längtar, tror, hoppas, inser och begär. Ännu en gång. Ett tusende vulkanutbrott sedan jag vågade påpeka att det finns fler än en Andreasförkastning på den här planeten, för att omedelbart väcka den till liv.

Så adjö då.

Adjö, ännu en tvekan och ännu en tyst sekund. Varsågod, kör lite biopsi om ni vill. Hittar ni minsta jante i min vävnad så är det jag som blir förvånad och begär ett andra läkarutlåtande.

Adjö, ännu en så-gör-man-väl-inte-barriär. Ursäkta, om jag råkade bete mig som en full och porslinshatande elefant i en porslinsaffär där du kråmade dig. Jag menade bara väl. Men, vasen var ful och förlegad. En krasch är bättre än bortglömt krims-krams.

Adjö, ännu ett försök att hålla tillbaka det orätta. Jag vet att det jag säger och gör kanske sårar, förargar och retar upp ibland och här och där, men jag förtjänar att andas ut svärtan och andas in frisk luft.

Adjö, ännu en av de där småstenarna som trivs mellan tårna. Jag sparkade av mig skorna utan att tänka på var du hamnade. Be mig inte förklara varför eller polera dig. Jag är kanske kvarts, men det kan se ut som en diamant ibland (och det räcker för en lekande pojke som mig). Behåller jag dig i skon går jag till slut från singel till grus.

Adjö, ännu en sammanbiten min och blodsmak i munnen. Jag öppnade truten, sa vad jag tyckte, räckte ut tungan, men sträckte samtidigt ut handen till dig som förstår och fattar att båda har en direktlinje till hjärtat.

Adjö, ännu en tyst accept av ett orent anbud. Jag ska inte tråka er med ekonomiska liknelser som jag skyr lika mycket som ni, men okej då – jag balanserar räkningen, tillgångarna är större än skulderna och jag bygger bara på mitt säregna kapital.

Adjö, ännu en irriterande tagg i hjärtat. Det gör inget om hjärtat blöder ibland, hellre det än att en tagg proppar igen och till slut ger just en propp fäste och skäl att, som en riktig glädjedödare, sätta stopp för min rasande, lyckliga flod.

Adjö, ännu en nanosekunds funderande på att ta tillbaka det jag visade upp, bara för att hålla mig väl med omgivningen. Kalla mig egoist, men jag har slitit för mina leenden. Jag sätter inte upp affischer av falska leenden över min mun för att följa protokollet och kvävs på kuppen. Hellre ler jag då ärligt och öppet – bortom din förlorade kontroll.

Adjö, ännu ett dåligt skäl att hålla tillbaka allt.

Adjö, ännu en kedja smidd av exakt ingenting.

Adjö, ännu ett fängelse byggt av regnblöt wellpapp med galler av luft.

Adjö, ännu en bortförklaring skriven med osynligt bläck i luften av en analfabet.

Adjö.